Mannerheimriddaren, mamman och lillebrodern
Jägaren Taavi Törmälehto var en av de yngsta som dekorerades med Mannerheimkorset under kriget. Hans sondotter Terhi Törmälehto har skrivit en roman om honom, hans mamma och hans lillebror – om dödandet som ingick i krigshjältens arbetsbeskrivning, och om
Terhi Törmälehtos roman Taavi handlar om en stökig, smart och egensinnig pojke som växer upp på en bondgård. Han är duktig på att jaga och fiska. Han rymmer hemifrån och går ut i vinterkriget som 17-åring. Han blir mycket bra på att kriga. Romanen handlar också om Taavis mamma Ruusa, som kämpar med den föreskrivna rollen som krigshjältens mor, och hans lillebror Veikko som dör, men ingen hjältedöd.
Terhi Törmälehto har använt delar av sin egen familjehistoria för att skapa en fiktiv roman med tre centrala aktörer. Hennes farfar Taavi Törmälehto (1922–2007) dekorerades hösten 1941 som 19-årig jägare med Mannerheimkorset av andra graden för sitt mod och sin skicklighet i striderna i Vilokki, Koirinoja, Tuulosjoki och Syväri. Han blev sårad flera gånger, men ville alltid tillbaka till kriget, till striderna, till främsta linjen. När kriget var slut var han 23 år gammal.
Riddare, svetsare, dräpare
Efter kriget utbildade sig Taavi till plåtslagare-svetsare. I romanen skriver Terhi Törmälehto också om det som inte brukat komma med i sådant som skrivits om farfar Taavi efter kriget. 1967, när han arbetade vid varvet i Göteborg, råkade han i slagsmål och begick ett dråp. Straffet satt han av i Sörnäs, sen levde han vidare och blev en i raden av gamla Mannerheimriddare som skakade hand med presidentparet på slottsbalen. 2001 gav han ut en memoar, Marskin ritarin tilitys.
Terhi Törmälehto beskriver sin relation till farfadern som "varm, men vi bodde långt från varandra och umgicks inte så mycket". Till slottsbalen brukade Taavi ta med sig något av sina barn eller barnbarn, och 1999 var det Terhis tur.
– Det som berättades om honom handlade ofta om hans egensinnighet, att han tyckte om att utmana, tävla, inte lät folk komma lätt undan. Det var inte den Taavi jag kände, men när jag var med honom på självständighetsbalen såg jag kanske något av det här, han var sig själv, pratade bara med dem han hade lust att prata med, hade inget behov av att buga och bocka för någon. Egensinnig, inte ute efter att behaga, beskriver Terhi Törmälehto.
Hon säger att hon på allvar började intressera sig för Taavis liv och det som format honom "sen när det var för sent", när han själv och andra tidsvittnen redan var borta. Sin första roman Vaikka vuoret järkkyisivät gav hon ut 2017, den utspelar sig delvis i Bogotá och handlar om en ung kvinnas religiösa kris.
Marmelad och modersoffer
När hon sedan tog itu med Taavi var det ingen intrigdriven eller krigsteknisk skildring hon ville skriva. I stället för av vem som sköt på vem och hur i exakt vilken terräng var hon intresserad av allt möjligt annat. Ställningskrigets själsdödande ångestfyllda väntan, smutsen och trängseln i korsun, magsjukan, hungern och sockersuget.
– Jag blev alldeles fascinerad av Anneli Pranttilas avhandling Rintamamiesten muonitus Suomessa vuosina 1939–1945 som gav en detaljerad inblick i arbetet med att förse frontmännen med proviant. Det handlade inte bara om näringsvärde, det handlade också om att det behövdes marmelad och andra godsaker för att hålla stridsmoralen uppe. Och i något dokument betonas att man bör se till att skicka gott "mannamaterial" (miesaines) till fronten som kockar, eftersom mannarna krigade bättre om de åt bättre. Det gav ett slags närbild av frontvardagen, säger Terhi Törmälehto.
– Jag läste också mycket om idéhistoria och socialhistoria, och jag blev väldigt intresserad av hur viktiga det offentliga språket och berättelsen om kriget var, hur de påverkade människors upplevelse, och hur det här har levt vidare. Då slogs jag också av vilken fruktansvärt ambivalent roll de unga krigarnas mödrar fått sig tilldelade. Mamma skulle tänka med fröjd på sitt barn som dödade jämnåriga ynglingar i strid. Den stupade hjältens mor skulle ge sitt offer med stolthet, rentav glädje. Det här måste ha väckte oerhört motstridiga känslor hos mödrarna.
Därför blev farfarsmor Ruusa en av bokens huvudpersoner. Exakt vad verklighetens Ruusa kände under kriget vet ingen, men kring detaljer som traderats i släkten har Törmälehto byggt en gripande romanfigur: – Det berättas att hon tyckte om att gå, långa sträckor och gärna barfota. Hon har beskrivits som lugn, behärskad, mild. Men någon gång stängde hon in sig i jordkällaren och skrek. Det här har jag tagit med i min romanfigur, säger Terhi Törmälehto.
– Romanens Ruusa känner ju sin son bättre än någon annan. Där andra ser en krigshjälte ser hon en pojke som inte är riktigt som de andra barnen, en pojke som kan vara skroderande och övermodig, ibland oregerlig och obehärskad. Hon känner skuld också, och undrar vad hon gjort för att få ett barn som är så bra på att döda.
Veikkos öde
Verklighetens Taavi hade också en far och många syskon, men bara ett av dem, en lillebror vid namn Veikko, figurerar i romanen.
– Att skriva fiktion om sin familj innebär förstås att man måste dra gränser för vad man tillåter sig som författare. Jag valde att skriva bara om Taavi, Ruusa och Veikko, tog reda på det som fanns att ta reda på om dem, och skapade mina romanpersoner av det.
Veikko var en stillsam pojke med helt annorlunda talanger än de som gjorde Taavi till en framgångsrik krigare. Han rekryteras hösten 1943, men dog av oklar orsak redan i träningslägret. Möjligen tog han sitt liv. Det finns bara en anteckning i hans papper om att han "druckit för mycket hembränt".
– Mobbning och självmord förekom. Det var säkert inte lätt att vara lillebror till en hjältekrigare. Och försök föreställa dig stämningarna 1943– 44, vad ställningskriget där nästan alltid handlade om att vänta och vara rädd hade hunnit göra med människors nerver. Ruusas öde blev att ha en son som var hjälte men inte död, och en son som var död men inte hjälte.
Trots att den officiella retoriken kring hjältemod, offer och hjältemödrar var vacker och klar, var omgivningens sätt att se på hjältarna och deras anhöriga motstridig och grumlig. I romanen finns två talande episoder som bygger på verkliga händelser:
– När Taavi var på permission var det verkligen någon eller några på byn som en natt slog in en stör genom väggen på familjens hus. Och det fanns en förtvivlad grannfru vars son stupat, som gråtande frågade Ruusa "vad är det med er pojke när ingen kula rår på honom?" Båda de här händelserna berättas det om i släkten, de har hänt, säger Terhi Törmälehto.
I romanen undrar också de andra soldaterna när de bevittnar Taavis framfart: Varför dör en del medan andra överlever, vad är det med Taavi som bara "marscherar och skjuter, skidar och skjuter, vaknar upp ur sin djupaste sömn och skjuter"?
Raskt blod och likgiltigt sinnelag
"Det är skickligt uttänkt att skicka unga män ut för att döda. Liksom den nyfödda har en berusande doft, som gör att människan vill vara nära babyn, har den unga människan ett raskt blod och ett likgiltigt sinnelag, och går dit hon blir tillsagd att gå. En ung man har förmågan att låta bli att begripa så mycket, och en omättlig lust att få in sina grejer var som helst, i andras territorier, kroppar, ja, var som helst. Än mera omättlig om han fått för sig att det inte handlar om just hans grejer eller hans lust, utan om något mycket, mycket större," skriver Terhi Törmälehto i sin roman (min övers. från finskan).
– När jag skrev om Taavi i kriget försökte jag leva mig in i hur en människa som han kunde tänkas fungera när han ännu är fylld av ungdomens arrogans och osårbarhetsillusion. På vilket sätt var han annorlunda? Hade han lättare än andra att lösgöra sig från sina känslor, så att han snabbt kunde gestalta stridssituationerna som ett spel som krävde vissa drag, vissa handlingar som skulle utföras? Skräcken och ruelsen hade sin tid, före och efter striderna. Jag intervjuade krigsveteraner som berättade om hur det var de stilla stunderna mellan de hemska striderna 1944 som var det allra värsta och tyngsta.
Eller som hon låter romanens Taavi reflektera: "Det mest outhärdliga är tystnaden. När spelet är i gång är allt bra."
Kriget var Taavis och otaliga andra unga mäns verklighet under deras mest formativa ungdomsår.
– Det märkliga är inte alla de familjetragedier och svårigheter de sedan råkade ut för efter kriget. Det märkliga är i stället att så många sedan kunde anpassa sig till livet i fredstid, till att bemöta världen med besinning och mildhet, säger Terhi Törmälehto.