Att kriga mot klichéer
”Kriget mot klichéer utsträcker sig inte bara till det kritiska skrivandet.”
När jag fyllde år för några veckor sedan fick jag en keps i gåva. Den pryds av texten It is what it is broderad med vit tråd på svart botten, vilket är ett slags hyllning till det uttryck som jag upprepat som ett mantra under det senaste året. På svenska kommer kanske ordspråket ”man ska inte gråta över spilld mjölk” närmast den innebörd som det lite uppgivna It is what it is innefattar för mig. Det handlar givetvis inte om att anamma en apatisk livssyn eller om att lägga sig platt inför oförrätter, utan om att bemöta vardagens vedermödor med ett (ko) lugn i stället för agera i affekt.
Vare sig det handlar om en global pandemi eller om att förlora alla sina mobilfotografier från de senaste två åren eftersom man varit så lat att man inte orkat backa upp sina filer vinner man inte på överdrivet ältande över det som gått fel. Inte för att ångest går att önska bort, men allt blir lite lättare när man väljer att sluta skuldbelägga sig själv och att bekämpa tendenser att vara klok i efterhand. Mest av allt handlar det ändå om att orka behålla glimten i ögat och att försöka se det dråpliga i usla situationer. Trots att ganska få saker tycks ha inträffat under det senaste året har mitt liv ofta känts som en svart sitcom – det är kaffespill på bibliotekets mest efterfrågade pompösa trendroman, misslyckade renoveringar, raserianfall på grund av långa köer till kaféerna med stadens bästa bullutbud, och så mest nyligen det faktum att någon som studerat fotografi vid högskola i sju år inte ens klarar av att se till att digitala bildfiler är säkrade. Komiskt, men inte direkt en fertil grogrund för kreativitet.
Därför var det så glädjande att en god bit in på 2021 en vacker dag plötsligt hitta ett nytt motto. Det skedde via nätet, under en liveströmmad diskussion (snart även publicerad i poddform) som organiserats av det finlandssvenska projektet Kritikbyrån. Kritikerna Hynek Pallas, Audun Lindholm och Cecilia Djurberg talade under ledning av Tatjana Brandt om sin yrkesroll, sina värderingar och sina inspirationskällor, och i något skede nämnde någon det fantastiska uttrycket ”krig mot klichéer” som kommer från titeln på en essä- och kritiksamling av brittiska Martin Amis. Det var en formulering jag aldrig stött på men som plötsligt kändes som en alldeles uppenbar självklarhet.
Att föra ”krig mot klichéer” har en hård klang. Men efter ett ganska passivt år ledsagat av ett ganska passivt motto ligger det något värdefullt i detta nya mottos uppmaning till aktivitet. Kriget mot klichéer utsträcker sig inte bara till det kritiska skrivandet. Poesi går ju ut på ett krig mot klichéer, och det som utmärker god konst i allmänhet är just förmågan att skapa utan att använda sig av andras formuleringar eller av utnötta tankegångar. Enligt mig kan man dock också göra ”krig mot klichéer” till ett motto med större räckvidd och göra det till en livshållning, en hälsosam ledstjärna i den uppsjö av uppmaningar till självutveckling som vi bombarderas med. Var och en kan själv utreda vad begreppet kliché för dem innebär. Det handlar inte om att spränga alla normer ifall man känner sig bekväm i dem, utan om att försöka lyssna och lystra; om att tillämpa kreativitet i vardagen.
Där It is what it is är ett uttryck som kan lära en att eliminera onödigt emotionellt arbete är ”krig mot klichéer” ett motto för den nya tid som förhoppningsvis stundar inom överskådlig framtid. En uppmaning till att ifrågasätta gamla spår och vanor. Om It is what it is är en slogan för en keps så är ”krig mot klichéer” ett tryck för en t-tröja: i stället för logotyper och dekorativa texter en universal uppmaning som inte är skadlig.