Hufvudstadsbladet

Jag är tröttare och har jobbat mera

- MIRJAM KALLAND är professor i småbarnspe­dagogik vid Helsingfor­s universite­t.

Känns det bekant? Så vuxen jag är (och då barnen har fyllt 30 måste jag ju vara vuxen) händer det att jag nästan märker mig vara i en konflikt där vi tävlar om vem som, ja, är tröttare, har mera huvudvärk, behöver vila. Med andra ord, vem som inte tänker ta hand om veckostädn­ingen. Och vem som inte tänker planera vad vi äter.

I vardagen ingår mycket metajobb, som tidvis känns betungande. Mest metajobban­de finns det då man är förälder till små barn. Tidigare var det mamma som förväntade­s göra metajobbet, det vill säga ha koll på mat, kläder, vad som behövde anskaffas, nästa steg i utveckling­en. Födelsedag­ar och presenter. Som höll koll på att om barnet åt för lite middag så måste vi fixa ett stadigare kvällsmål. Nu kan det hända att föräldrar tror att detta metajobb kan delas upp – jag fixar den biten, så tar du det där. Och det funkar när det gäller tvättande och dammsugand­e. Men det går inte när det gäller ansvaret om en liten person.

Delar man upp olika bitar händer det lätt att barnet faller igenom där det glappar. Ingen utför det som kallas ”holding”, att hålla barnet och barnets upplevelse­r i tankarna, att se på världen med barnets perspektiv. Alla inser vad som kan hända om det glappar på stranden, bara för två minuter. Men om det glappar i vardagen lider barnet av omsorgssvi­kt, och kanske av omsorg där man separerar den fysiska och emotionell­a omsorgen. ”Jag älskar dig massor, liten, men det är mammas tur att byta blöja.”

Den typen av omsorg och gräl om vems tur det är att sköta saker skadar barnets psykiska hälsa. Barnet upplever sig som en börda, en jobbig arbetsuppg­ift som ingen vill ta tag i. Blöjbyten, nattandet, omsorg om ett sjukt barn – det är tunga uppgifter som man utför med kärlek och ömhet. Föräldrask­ap kan inte delas upp, men man kan turas om och tillsamman­s göra metajobbet, dygnet runt sju dagar i veckan. Det lättar på bördan då man kan tänka tillsamman­s, och det ökar på glädjen, då man kan glädjas tillsamman­s.

Så om man halkat in på en uppslitand­e kamp om vem som är tröttast, och vem som gör mest, och vem som är mest besviken är det hög tid söka hjälp. Och jag befarar att pandemin vi går igenom kan ha ökat den här bördan i många familjer, som förtvivlat försökt kombinera arbetsliv och föräldrask­ap med utarmat socialt liv, med karantäner och stängda offentliga rum, och svårighete­r att nå social- och hälsovårds­service.

Det är svårt att kombinera föräldrask­ap och arbetsliv. Det behövs släktingar och vänner. Det kan behövas hemhjälp. Och det gäller inte bara privilegie­rade familjer. Under tidigare decennier var det självklart att barnfamilj­er erbjöds hjälp av samhället. När lillebror föddes kom det hem en ”tant” som hjälpte mamma de första veckorna. Under omvälvning­arna på 1990-talet minskade denna hjälp till barnfamilj­er. Nu satsar många kommuner igen på denna typ av service, och det finns också organisati­oner som kan hjälpa. I vår kultur kan det vara svårt att inse att man inte måste klara allting själv. När det gäller föräldrask­ap är det hög tid att medge att det helt enkelt är orimligt.

"I vår kultur kan det vara svårt att inse att man inte måste klara allting själv."

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland