Kön till barnpsykiatrin växer vid HUS
Just nu står 366 patienter i kö till barnpsykiatrin vid Helsingfors universitetssjukhus (HUS). ”Vi har nått en punkt där vi inte klarar av allt”, säger linjechefen Leena Repokari.
Tidsramarna spricker inom barnpsykiatrin vid Helsingfors universitetssjukhus. Vårdlöftet är att barn ska få en mottagningstid inom 42 dagar, men nu töjer kötiderna över den gränsen.
Linjechefen Leena Repokari vid HUS barnpsykiatri säger att vårdsystemet är för splittrat i många kommuner.
En av fyra remisser till barnpsykiatrin vid HUS skrivs till barn med ADHD-problematik.
– De här barnen borde kunna få hjälp redan i primärvården, säger Repokari.
Tecknen syntes redan i slutet av fjolåret. Fram till dess kunde Helsingfors och Nylands barnpsykiatriska specialistvård ta emot sina barnpatienter inom de 42 dagar som lagen kräver. Nu håller löftet inte längre. Av dem som behöver hjälp nu kommer en del att få vänta till september på en mottagningstid.
– Den här situationen är ny, säger linjechef Leena Repokari vid HUS barnpsykiatri.
Det finns fortfarande en snabbfil för akutpatienterna. Barn som är självmordsbenägna, barn som inte alls längre kan äta och barn som skadar sig själva genom att till exempel skära sig hör till dem som tas emot inom fyra dagar. Däremot får barn med ADHD vänta på hjälp betydligt längre.
Splittrad vårdapparat
Antalet barn som kommer till specialistvården med en remiss i handen har stadigt ökat under de senaste tio åren. Varje år anmäler sig cirka 4 000 nya patienter, men i verkligheten är antalet barn i systemet det dubbla: 8 000 personer.
– Det här beror på att det finns barn som kommit till oss som små och som behöver hjälp i flera år, säger Repokari.
Medan en del av de 4 000 barnen varje år klarar sig med en utvärdering och en kortare räcka besök, finns barn som inte kan skrivas ut, utan är patienter i många år för att sedan eventuellt slussas vidare till ungdomspsykiatrin när de fyller 13.
Repokari definierar grundproblemet som ett systemfel i hela vårdapparaten.
– Den grundläggande vården för de här barnpatienterna är sönder. I de flesta kommuner som remitterar barn till oss är de egna tjänsterna splittrade. Kommunerna har kuratorer i skolan, barnpsykologer på hälsocentralerna och anställda på barnrådgivningen. Sedan finns otroligt fina projekt inom tredje sektorn och frivilligorganisationer, som Icehearts i Vanda. Problemet är att det är helt slumpmässigt var ett barn som behöver hjälp hamnar med sina bekymmer, säger hon.
I en del kommuner har en välorganiserad primärvård varit till nytta för barnen.
– Till exempel Esbo har en barnpsykiatrisk enhet som arbetar ihop med rådgivningarna och skolorna. Där ser vi att problemen minskar.
Köer kan ge fler problem
När Repokari säger att systemet är sönder så talar hon både om starten och slutet, det första mötet och den fortsatta vården.
– En del barn kunde få hjälp hemma i kommunen, medan andra drar nytta av att komma till specialistvård för en diagnostikprocess och en kort intensiv vårdperiod. Därefter skulle många klara sig med att få neuropsykiatriskt stöd i skolan och hemma, men sådana tjänster finns inte i kommunerna.
En liknande enhet som den i Esbo är under arbete i Helsingfors, men starten har skjutits upp. Planen var att Helsingforsbarn skulle få hjälp där redan inom maj, men som det ser ut nu kan mottagningen öppna först i höst.
Hur är läget för de svenskspråkiga barnen? – Det är rätt lika oberoende av språk. Mest patienter på svenska har vi i huvudstadsregionen. På svenska måste vi oftare göra olika skräddarsydda lösningar på grund av språket och då har vi till exempel hjälp av Folkhälsan. Däremot är det ofta problematiskt när svenskspråkiga barn behöver avdelningsvård. Då är det svårt att garantera att det finns vårdare som talar svenska i varje skift så att det svenskspråkiga barnet alltid skulle få tala sitt eget språk.
En av fyra remisser till barnpsykiatrin skrivs till barn med ADHDproblematik.
– De här barnen borde kunna få hjälp redan i primärvården. Väldigt ofta behövs bara en utvärdering, psykologisk hjälp och eventuellt en medicinering. Nu väntar de här barnen i kön och när hjälpen dröjer riskerar de att också utveckla ångest och depressioner.