Lynchmobben, Moses och Muhammed

Makthungriga ledare tänder stubintrådar igen – det drar ihop till perfekt storm öster om Eden.

Först rapporterades trakasserier och rasistiska överfall. Nu driver våldsgäng omkring och utför lynchningar. Böner om besinning från rabbiner och imamer faller för döva öron. Hatet följer en självförstärkande logik, likt videoappen Tiktok. De psykologiska trösklarna har utplånats.

I det ena lägret ingår Israels mest fruktade fotbollshuliganer. Anhängarna till Jerusalemlaget Beitar har kopplingar till Likudpartiet och är ökända för antiarabiska och antimuslimska strömningar. I direktsändning sätter arabiska extremister skräck i judar, och vice versa. Det är blodigt allvar – långt ifrån ett simpelt fotbollsderby.

Samtidigt lyses himlen upp av explosioner. Makthavarna i det israeliska nationalistlägret vill stärka avskräckningsförmågan, sätter in fullskaliga flygräder och artillerield. Marktrupperna förstärker närvaron vid gränsen till Gaza. Palestinska miliser svarar med raketangrepp. Dödstalen stiger i de tyngsta militära handlingarna sedan kriget 2014.

I denna infekterade skuggboxning behöver de israeliska högernationalisterna och islamisterna varandra: med den perfekta fienden i skottgluggen kan man bekvämt skjuta ifrån sig kritik. Israel är fullt inställt på offensiven, avslår medlingsförslag eller vapenstillestånd. Hamas är ointresserat av förlikning, och ber öppet om att Israel ska invadera Gaza och ge sig in på gerillakrigföring enligt modell katt och råtta.

Det hela började som fastighetsdispyt men urartade snabbt till blodig rivalitet. Huliganismen lockar som känt identitetssökande, vilsna män. Låt oss kalla dem för Moses och Muhammed. Hämndspiralen i Israel och Palestina dryper av realpolitisk cynism. Konflikten ligger ständigt och pyr, likt en markbrand. Att läget ibland blossar upp och markeringarna avlöser varandra är inget nytt, men på sistone har strängarna varit extra spända.

I bakgrunden finns ett tryck från Israels sida på att vräka palestinska familjer som varit bosatta i östra Jerusalem i 70 år. Detta strider mot Genèvekonventionen, men Israel betraktar inte området som ockuperat, utan som de facto införlivat territorium. Känsloläget har varit extra eldfängt under ramadan, den heliga fastemånaden inom islam. Samtidigt firade de israeliska extremnationalisterna bemärkelsedag med flaggparad genom Jerusalems muslimska kvarter.

Är konflikten juridisk, politisk, religiös – eller bara djupt tragisk? Båda sidor känner sig hotade och vedergäller varje provokation med mekanisk förutsägbarhet. Det stärker klanmentaliteten, splittrar oppositionen och gynnar makthavarna. Den senaste eskaleringen gynnar den mutåtalade högernationalisten Benjamin Netanyahu, som inte tvekar att piska på den politiska stämningen för att till varje pris hindra formandet av en alternativ samlingsregering. Även Hamas flyttar fram sina positioner i syfte att etablera en ny terrorbalans på bekostnad av den palestinska myndigheten.

Jerusalem ligger i laserfokus. De mest hårdföra nationalreligiösa judarna anser att en högre makt har gett landet Israel åt sitt utvalda folk. Likaså ser de över 300 000 palestinierna i östra Jerusalem, de flesta muslimer, alltjämt området som huvudstaden för en framtida självständig palestinsk stat. Med denna kompromisslösa uppslutning kring religiösa och nationella symboler lär klanstriden om det lokala herraväldet på sikt utmynna i ett läge där det inte finns någon kvar som kan fira ens en teoretisk seger.

I östra Jerusalem finns några av de heligaste platserna i de abrahamitiska religionerna. Var börjar den historiska äganderätten, vem får kalla en plats för sitt hem? Det är ironiskt att Moses, Jesus och Mohammed alla anses vara ättlingar till Abraham. Vad skulle väl den patriarken ha tänkt om sina avkomlingar?

Våldsspiralen lever sitt eget liv. Båda lägren längtar efter – och förtjänar – lika delar frihet, säkerhet och värdighet, men på bägge sidor finns likaså parter som gynnas av spänningarna och ivrigt tänder nya stubintrådar. Några fåtaliga röster för försoning drunknar i tumultet. En harmonisk samexistens förutsätter att man desarmerar gamla ledare som tjänstvilligt saboterar varje antydan till fredsansträngning. Till dess är dödläge och vapenvila – samt assimilering via vardagligt samförstånd – det bästa vi kan hoppas på. Den som är fri från synd må kasta den första stenen.