I huvudet på en bilist
Skaffar man bil för att tillfredsställa sitt självhävdelsebehov eller för att kunna ta sig från A till B?
Det finns väl knappast något mänskligt beteende som har gett upphov till så många mer eller mindre seriösa socialpsykologiska betraktelser som bilismen. Vi har säkert alla någon gång upplevt hur en annars vänlig och balanserad person förvandlas till något av en rasande demon när han eller hon sätter sig bakom ratten. En beskedlig Dr. Jekyll blir till en Mr. Hyde som i värsta fall utsätter sina medtrafikanter för livsfara.
En som ägnade detta fenomen speciell uppmärksamhet var den berömda österrikiska psykologen Erwin Ringel, den moderna suicidpreventionens fader. Han var expert på den komplicerade österrikiska folksjälen och skrev bland annat studien Die österreichische Seele. I ett föredrag för 30 år sedan gjorde han ett försök att analysera den österrikiska bilisten och kom fram till slutsatser som är fullt giltiga ännu i dag.
Ringel anser att den traditionella barnuppfostran i Österrike skadar barnets självkänsla och leder till mindervärdeskomplex hos den fullvuxna individen. Som en följd av detta mindervärdeskomplex uppstår ett starkt självhävdelsebehov. Därför måste man ha en stor bil som imponerar på andra. Ringel säger själv: ”Min personliga mening är att det är ett symtom om man kör en Mercedes. Det är ett uttryck för en vilja att till varje pris göra sig gällande och tränga sig fram. Med detta vill jag för all del inte bestrida att Mercedes som bil har många goda sidor.”
I dag håller Ringels analys fortfarande, fastän man kanske kunde byta ut Mercedesen mot en stor svart SUV. Dessa otympliga monster är populärare än någonsin, trots växande klimatmedvetenhet. De kryssar klumpigt omkring i de trånga gatorna i Wiens centrum och försvårar trafiken för andra. På motorvägen dyker det plötsligt upp ett svart vidunder i backspegeln som blinkar frenetiskt och ska förbi till varje pris fastän det just nu inte är läge för omkörning.
Ringels andra tes om den österrikiska bilisten formulerar han så här: ”Att köra bil är så fascinerande därför att det ger chansen att uppleva ett fartrus. Jag kan trycka pedalen i botten när jag vill! Fartruset är ett symboliskt uttryck för konkurrensen i livet: Jag vill köra om! Jag vill vinna tävlingen, det må kosta vad det kostar!”
Som suicidexpert betonar Ringel att det här beteendet i värsta fall kan bero på medvetna eller omedvetna självmordstankar. Han menar att det finns bilister som med vett och vilja sätter sitt eget och sina medtrafikanters liv på spel. Går det bra så går det bra, går det inte bra, så är det också bra.
Jag tänker på Ringel när jag igen ser det där svarta monstret dyka upp i backspegeln och lägga sig tre meter bakom mig där vi kör 140 km i timmen. Visst har jag själv många gånger känt det där fartruset, det har väl de flesta gjort. Dagen efter jag fått mitt körkort, jag var 18, kunde jag inte motstå att trycka pedalen i botten på en raksträcka. Visst var det roligt men det kunde ha slutat illa.
Jag har kört bil i många länder under de mest vitt skilda förhållanden. När jag bodde i Belgrad vande jag mig att köra som infödingarna. Man bryr sig inte om fartbegränsningar och trafikljusen är bara en vänlig rekommendation. Minsta tecken på svaghet utnyttjas direkt. När jag sedan kom tillbaka till Wien tyckte jag mig märka att andra bilister behandlade mig med respekt, ja att de till och med verkade rädda för mig. Till min förskräckelse märkte jag att jag hade vant mig att köra lika vilt och hänsynslöst som man gör i Belgrad.
Kontrasten kunde inte vara större mot att köra bil i USA. De amerikanska bilisterna är världens mest civiliserade. Så fort en fotgängare ens antyder en önskan att gå över gatan stannar alla bilar prompt. Och man kör inte fort, varken i stan eller på motorvägen. Trafiken flyter. Vad det säger om den amerikanska bilistens själ vet jag inte, men fenomenet bilism uppstod ju i USA. Kanske vi i den gamla världen bara behöver lite mera tid för att lära oss läxan att bilism inte är ett rally utan ett sätt att ta sig från A till B.
är frilansjournalist, bosatt i Wien.
När jag sedan kom tillbaka till Wien tyckte jag mig märka att andra bilister behandlade mig med respekt, ja att de till och med verkade rädda för mig. Till min förskräckelse märkte jag att jag hade vant mig att köra lika vilt och hänsynslöst som man gör i Belgrad.
MÅNS NYBERG