Saariaho strövar genom nya landskap
Kompositören Kaija Saariaho är igenkännlig men prövar nya grepp i sitt nyskrivna stora orkesterverk Vista som uruppfördes av Helsingfors stadsorkester i veckan.
KLASSISKT Helsingfors stadsorkester
Dirigent Susanna Mälkki. Solist: Kirill Gerstein, piano. Schumann, Debussy, Saariaho (uruppförande). Strömmat från Musikhuset i Helsingfors den 12.5.
Att förstå Kaija Saariahos musik kräver ingen bruksanvisning. Saariahos expeditionsresor i gränslandet mellan ton och buller är inte chockerande utan levande och färgstarka. Hon skapar effekter med det vackra. Saariahos musik ansluter sig heller inte till någon stilmässig skola. Koordinater är fransk miljö och elektroakustisk musik, men framför allt Saariahos personliga röst. Hennes verk har fantasieggande titlar, som inspirerats av klang, ord, bild, rörelse och naturfenomen.
Landskap ur olika perspektiv
I onsdags, i händerna på Helsingfors stadsorkester och Susanna Mälkki, såg ett nytt orkesterverk av Saariaho dagens ljus. Verket har sina inspirationskällor i en resa på USA:s västkust, med skyltar till utsiktsplatser, och i ett skede av Saariahos arbete då hon färdigställt operan Innocence (2018) och fick upp ögonen för nya vyer.
I Vista prövar Saariaho på något nytt då hon avstår från sin favoritkombination piano, harpa och celesta. Blåsinstrument och slagverk får en betydande roll när det gäller klangkaraktär och frasering. Saariaho har en förmåga att skriva så att varje instrument lyfts fram vid dramaturgiskt och klangligt optimala punkter utan att de för den skull intar en solistroll.
De två satserna är inte så mycket kontraster utan ett landskap ur olika perspektiv. Vista målar upp en vy och uttrycker en vision. Den första satsen Horizons är ett linjärt men sjudande kontinuum av sammanvävda klanger från olika instrument. Om betraktaren i Horizons blickar ut över landskapet, strövar hon i andra satsen Targets rytmiskt och energiskt mot nya mål. Mot slutet avstannar rörelsen. Precis när man undrar vart musiken ska ta vägen sätter Saariaho punkt – här får man ge Mälkki del av förtjänsten – på ett sätt som verkar fullständigt självklart.
Gnistor i riskzonen
Efter konsertens inledning, Robert Schumanns pianokonsert (1845), skedde övergången till Saariaho via solisten Kirill Gersteins smidiga serie udda och melankoliska pianoverk av Claude Debussy.
Genom de tre satserna i Schumanns konsert går en utveckling av fantasikaraktär från smärtsamt vemod till självsäker triumf. Gerstein behandlade inte mittensatsen Intermezzo som ett mindre viktigt interludium. Varje fras fick ett tydligt uttryck i Kinderszenen-anda. I yttersatserna tog Gerstein fram Schumanns ungdomliga rastlöshet i stället för att med trygga medel, som förutsägbar frasering, försöka uppnå en symfonisk storform. Han rörde sig i den riskzon som det lönar sig att beträda för att få publiken med sig. Möjligen hade första satsens kadens fått större effekt genom att inledas med ett uns av stoiskt lugn. Balansen och samspelet mellan solist och orkester är genialt konstruerade i verket. I första satsen lät orkestern och Mälkki solisten lysa och slå gnistor ur klaviaturen. I finalsatsen framstod orkestern som mer självständig.
Publik i salen – subito!
Stadsorkesterns lyckade bild- och ljudproduktion samt den optimala mängden information under sändningen förtjänar att omnämnas. En mer utförlig bedömning av konsertens klang och atmosfär hade krävt närvaro på plats. Gör arrangörerna sitt bästa för att möjliggöra detta inom nuvarande regelverk?