Från usel prosa till usel film
Det största mysteriet i thrillern "The woman in the window" är hur en film med så många stora namn kan vara så dålig?
DRAMA
The woman in the window
★☆☆☆☆
Netflix, 100 min. F12. Regi: Joe Wright. Manus: Tracy Letts, baserat på A.J. Finns roman med samma namn. Foto: Bruno Delbonnel. I rollerna: Amy Adams, Fred Hechinger, Gary Oldman, Julianne Moore, Anthony Mackie.
I Hitchcocks klassiska Fönster åt gården ägnar James Stewart, till följd av ett brutet ben, dagarna åt att spionera på sina grannar och blir då vittne till ett mord. Detta är en tydlig referens och källa till inspiration för The woman in the window, ett psykologiskt drama baserat på A.J. Finns bästsäljande roman med samma namn. Icke att förväxla med Kvinnan på tåget av Paula Hawkins, även om de två böckerna (och filmatiseringarna) är narrativt besläktade. I kölvattnet av Gillian Flynns Gone girl har otaliga mer eller mindre snarlika psykologiska thrillerromaner uppstått, ofta med en alkoholiserad, traumatiserad och/eller psykiskt labil kvinna som opålitlig berättare, och Hollywood har snabbt hakat på trenden.
Agorafobiker i fönster
I filmversionen av The woman in the window kommer Fönster åt gårdenblinkningen redan i första scenen, där kameran sveper genom en lägenhet och förbi Stewarts ansikte i en tv-ruta. Anna Fox (Amy Adams), titelns kvinna i fönstret, är nämligen mycket förtjust i gamla filmer, de snurrar nästan dygnet runt. Anna lider av agorafobi och lämnar därför aldrig sitt hem. Hon går dessutom på starka mediciner och blandar dem friskt med alkohol. Dagarna fördriver hon med att, likt Stewart, titta på sina grannar.
När en ny familj flyttar in i huset mittemot blir Anna extra nyfiken – tonårssonen (Fred Hechinger) verkar kuvad och pappan (Gary Oldman) kontrollerande. Mamman (Julianne Moore) kommer på besök en kväll, men nästa gång Anna ser familjen är kvinnan en annan. Är det Anna som fallit offer för sitt psyke, påhejat av de hallucinationer som hennes nya medicinering kan ge upphov till, eller är det den nya familjen som döljer något?
Övertydligt och förvirrat
Denna fråga vill regissören Joe Wright att ska gäcka oss i en och en halv timme, men filmens centrala mysterium överskuggas av en annan mer pressande gåta, nämligen: hur kan den här filmen vara så dålig?
Wright har etablerat sig som kostymfilmsregissör med filmer som Anna Karenina, Stolthet & fördom och Darkest hour medan Tracy Letts, mer känd som skådespelare (ses även här i rollen som Annas psykiater), stod för det prisbelönta manuset till pjäsen August: Osage County. Det är alltså inte frågan om några amatörer, men thrillergenren passar tydligen ingendera. Berättandet är både övertydligt och förvirrat – Letts har helt klart haft svårt att omvandla A.J. Finns i mitt tycke rätt usla prosa till manus medan Wright försöker visualisera Annas hjärnspöken på de mest genanta sätt och därtill verkar tro att en riktigt påtaglig ljudmatta räcker för att skapa spänning.
Det är faktiskt väldigt lite som stämmer i detta haveri till film; trots de stora namnen känns prestationerna styltiga och överspelade. Adams går på autopilot efter den snarlika rollen i HBO-serien Sharp objects, Oldman kommer in några gånger och skriker sina repliker medan den nästan 25-åriga Hechinger verkligen inte kommer undan med att spela femton. Endast Julianne Moore levererar någon sorts koherent rolltolkning men hon är inte med i mycket mer än en scen.