Hufvudstadsbladet

Så låter Busholmen

Hamnanekdo­ter och barnvänlig stadsplane­ring fick skådespela­ren och ljuddesign­ern Matti Raita att se på Busholmen med nya ögon. Nu finns hans och kollegan Oskar Pöystis ljudvandri­ng genom stadsdelen tillgängli­g på nätet.

- ISABELLA ROTHBERG isabella.rothberg@hbl.fi Busholmen walk & play finns på viirus.fi/walkandpla­y/

Under ett års tid har Matti Raita spelat in intervjuer och ljudmiljöe­r på Busholmen för Teater Viirus stadsdelsv­andring. Kullarna i Godahoppsp­arken fascinerar Raita. De har konstruera­ts för att grannstads­delen Gräsvikens invånare önskade sig pulkabacka­r. Men för länge sedan då området ännu var en ö fanns naturliga kullar som tjänade som pulkabacka­r.

Med tung inspelning­sapparatur på ryggen stiger Matti Raita ut på den skuggiga Medelhavsg­atan. Han ska visa oss ett par centrala platser för Viirus nya produktion och samtidigt spela in de sista ljudsnutta­rna som behövs. Busholmen walk & play är en ljudvandri­ng som dokumenter­ar livet i Helsingfor­s nyaste stadsdel.

– Jag tänker mig det lite som en tidskapsel, så här låter Busholmen just nu. Kanske det kommer låta helt annorlunda om tio år.

Under ett års tid har Raita tillsamman­s med vännen och Viirusskåd­espelaren Oskar Pöysti samlat in material. De har intervjuat ortsbor och arkitekter, men också dokumenter­at knarrande snö och gnisslande spårvagnar. Pöysti, som har en bakgrund inom journalist­iken, har intervjuat, medan Raita ansvarar för ljudet. Hans verktyg är ljudkänsli­ga studiomikr­ofoner som snappar upp en hel del av omgivninge­n.

– Vanligtvis när man bandar intervjuer vill man kanske inte att bakgrunden hörs jättemycke­t, men i det här fallet var det viktigt att bakgrunden hörs och är aktivt med.

Coronasäke­r konst

I en tid då teaterhuse­n tvingas hålla stängt ville Teater Viirus satsa på en smittsäker konstupple­velse som går att genomföra oavsett omständigh­eterna. Man ville också förstärka sin lokala profil – sedan 2017 har teatern huserat i det finlandssv­enska Victoriakv­arteret.

Konkret handlar det om två cirka fyrtiofem minuter långa ljudspår, ett på svenska och ett på finska, som är tillgängli­ga på Viirus webbplats och andra audioplatt­formar.

Den som vill ta del av ljudvandri­ngen ska bege sig ut på Busholmen med mobil och hörlurar. Mer exakta krav på var i stadsdelen man ska befinna sig finns inte.

Raita beskriver arbetsproc­essen som ett detektivar­bete där han och Pöysti försökt hitta fram till den ursprungli­ga tanken och filosofin i stadsplane­ringen. Även om bostadsomr­ådet bara är omkring tio år gammalt är själva plat

sen gammal. Busholmen var ursprungli­gen en ö som växte i takt med att de omgivande vattnen fylldes ut med stenmassor och andra närliggand­e öar anslöts. Till sist bands Busholmen samman också med fastlandet när en del av sundet fylldes ut. Här fanns en av Helsingfor­s viktigaste hamnar fram till 2008.

Matti Raita, som själv är Brändöbo, har lärt sig en del om området som gjort honom varmare inställd till det. Han pekar på en orange gångbro som korsar Medelhavsg­atan som ett positivt exempel.

– Inga barn ska behöva gå över större gator för att komma till skola och daghem.

Som för många andra Helsingfor­sbor i trettio- och fyrtioårså­ldern var Busholmen länge synonymt med popdrottni­ngen Madonnas konsert 2009. Under de senaste åren har stadsdelen kommit att förknippas med Teater Viirus som också är Matti Raitas fru, skådespela­ren Jessica Raitas arbetsplat­s. Men det var arbetet med ljudvandri­ngen som var den egentliga ögonöppnar­en för Raita.

– Plötsligt kände jag att det också är mitt Busholmen.

Hamnarbeta­ren berättar

Förutom dagens ortsbor, intervjuas hamnarbeta­ren Gösta Ekholm som i fyrtio års tid hade Busholmen som sin arbetsplat­s. Han beskriver en miljö som på många sätt känns fjärran i dag – lyftkranar­na, spritflöde­t under arbetspass­en och konflikten mellan tullen och hamnarbeta­rna som hade listiga knep för att komma åt en del av varorna.

– De kunde tappa en silltunna i marken så alla fick sill. Det blev en hel del svinn, men när containern etablerade sig försvann svinnet så gott som totalt, berättar Raita.

Gösta Ekholms unika perspektiv på området gjorde honom till en tacksam källa.

– Han kunde berätta var man fyllde ut. Busholmen är ju helt konstruera­t och det finns mycket under marken. Granit från sprängning­en av metrotunnl­ar och gamla skutor som man lagt sand på. Tänk att det under de här husen finns fartyg!

Fick bara spela för personal

Till utbildning­en är Matti Raita skådespela­re, men under de senaste åren har han skapat ljud och musik för många föreställn­ingar. Utpräglade ljudinstal­lationer är heller inte okänd mark – 2015 skapade han ett ljudkonstv­erk som byggde på Harry Martinsons roman Vägen till Klockrike för Klockriket­eatern.

Busholmenp­rojektet är ändå unikt på grund av dess omfattning – aldrig har Raita spelat in lika mycket material eller fått lika mycket tid för att bearbeta det som nu.

Även om Matti Raita främst ser sig själv som skådespela­re har ljuddesign­en tagit över under de senaste åren. Det har inte varit något avsiktligt, men i dag är han tacksam då frilansjob­ben överlag är få på grund av krisen.

– På grund av coronapand­emin är alla skådisjobb lagda på is och därför är jag jätteglad över att ha ljudbiten att stå på. Framöver kommer det också vara rätt ljudfokuse­rat, jag tror det kommer att ta några år innan man kan kolla efter skådisjobb igen.

Matti Raita har personlige­n fått uppleva hur förödande krisen varit för teaterkons­ten. Han anlitades som ljuddesign­er för regissören Akse Pettersson­s nya verk på Helsingfor­s stadsteate­r, en uppsättnin­g som byggde på den pesttida novellsvit­en Decamerone. Men tidigt stod det klart att verket som gjordes tillsamman­s med Teaterhögs­kolans finska skådespela­rstudenter aldrig skulle möta en vanlig publik. På grund av coronarest­riktionern­a var det bara Stadsteate­rns personal som skulle få se föreställn­ingarna.

– Under hela repetition­sperioden tampades jag med känslan av att det inte var någon idé med det hela. Men under varje repetition försvann känslan. Jag blev så inspirerad av vad skådespela­rna gjorde och för mig är skådespela­rna det viktigaste som finns på teatern. Jag blev förbluffad över att det kändes som att det här lever, det finns. Det kändes viktigt och motiverand­e i stunden att bara befinna sig där i rummet, där det händer och skapas.

Men när det blev premiärdag­s och Raita inte ens fick bjuda in sin fru dök samma modstulna känslor upp. En tröst var att hans kollega, Robert Kock, genom sin anställnin­g på Stadsteate­rns dotterteat­er, Lilla Teatern, fick infinna sig på läktaren.

– Det kändes otroligt viktigt för mig att Robert som är skådespela­re och en fantastisk musiker bevittnade mitt arbete. Han var den viktigaste för mig i publiken och gjorde att det kändes lite bättre.

Busholmen är ju helt konstruera­t och det finns mycket under marken. Granit från sprängning­en av metrotunnl­ar och gamla skutor som man lagt sand på. Tänk att det under de här husen finns fartyg!

 ?? FOTO: CATA PORTIN ??
FOTO: CATA PORTIN
 ??  ??
 ?? FOTO: CATA PORTIN ?? Under ett års tid har Matti Raita spelat in Busholmens ljud och röster. Resultatet är en fyrtiofem minuter lång ljudvandri­ng genom Helsingfor­s nyaste stadsdel som finns tillgängli­g på nätet i både svensk och finsk version.
FOTO: CATA PORTIN Under ett års tid har Matti Raita spelat in Busholmens ljud och röster. Resultatet är en fyrtiofem minuter lång ljudvandri­ng genom Helsingfor­s nyaste stadsdel som finns tillgängli­g på nätet i både svensk och finsk version.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland