Konst utifrån det egna jaget i examensutställning
Ett drygt halvår efter Bildkonstakademins senaste magisterutställning är det åter dags för jättesatstningen där närmare femtio konstnärer medverkar. I årets Kuvan kevät syns spår av pandemin, men inte konkret i form av tematik utan i arbetsprocess och int
UTSTÄLLNING
Kuvan kevät – Bildkonstakademins magisterutställning. Exhibition Laboratory, Sjömansgatan 36 samt Project Room, Lönnrotsgatan 35. Till den 6.6.
I den gratis utställningskatalog som delas ut i de tre utrymmena som Kuvan kevät upptar skriver kuratorn Saara Hannus om maktstrukturerna mellan konststuderande och institutioner, och drömmer om en värld där examensutställningen inte skulle utmynna i prisutdelningar eller i kritikers och kulturjournalisters listor över ”framtidslöften”. Det är en ädel text, och i det sistnämnda har Hannus en poäng. Även konstskolorna lyfter ivrigt fram sådana studenter som i framtiden anses kunna bli berömda alumner.
Bildkonstakademin som hör till Konstuniversitetet har inte Aaltouniversitetetets överspända och amerikanskt färgade behov att se sina studerande och alumner som resurser och reklampelare, men tävlingsaspekten är alltid närvarande i konstvärlden. I svenska Konstfack konkurrerar studenterna med varandra om viktiga och prestigefyllda examenspris, vilket knappast kan göra någons själsliv eller kollegialitet gott. Finland har tack vare ett mer utvecklat stipendiesystem en mer barmhärtig atmosfär än vårt västra grannland, men pressen att utmärka sig i den välbesökta och uppmärksammade Kuvan kevät är skäl nog för Hannus utopiskt färgade introduktion.
Personligen ser jag listor i stil med dem som Hannus nämner – ”konstnärer vars karriär det lönar sig att följa” – som ett slappt koncept som gör betraktaren en björntjänst. Att rangordna studerande enligt potential är att verka för kommersialismen och klickekonomin, och det förgriper sig även på utställningsbesökarens upplevelse. När det gäller att skriva om en examensutställning som Kuvan kevät borde konstkritikerns arbete vara mer kreativt och begrundande; det borde tas fasta på processerna och de gemensamma nämnarna snarare än att rangordna.
Känsligt och introvert
Men det är inte bara Hannus introduktion som gör att Kuvan kevät 2021 är utmanande att dissekera. Som alltid är den stora grupputställningen en spretig helhet, men i år känns den extra känslig och introvert.
En snabb genomgång av de 46 medverkande konstnärernas egna texter i katalogen avslöjar att nästan 20 uttryckligen gör konst utifrån jaget, ofta i ett försök att förstå omvärlden och livet. Majoriteten av den utställda konsten är antingen processbaserad eller rotad i individens subjektiva upplevelser och minnen. Teori och intellektuella referenser lyser med sin frånvaro; ingen tycks utgå från litterära upplevelser eller renodlat filosofiska analyser.
Smärta och barndomsminnen
Kroppens fysiska existens lyfts fram på olika sätt, bland annat görs försök att på ett abstrakt sätt visualisera upplevelse av smärta eller högkänslighet.
Barndomsminnen återkommer i ett stort antal verk, men ingen har fastnat i en freudiansk loop eller valt att gräva ner sig i trauma. Det ömtåliga men lite undflyende är speciellt påtagligt inom denna tematik.
Ateljén som fristad
Det är intressant att reflektera över vilken inverkan det senaste årets ruckade tidsuppfattning haft på Kuvan kevät-konstnärernas processer. Å ena sidan har tempot varit sävligt, och många människor har uttryckt åsikten att det i alla fall i teorin funnits mer tid att vara och känna. Å andra sidan har bristen på allt sådant som spjälkar upp vardagen – fester, resor, utekvällar – gjort att veckor och månader flutit samman och att det gångna året ilat förbi.
I årets Kuvan kevät finns det färre verk med en distinkt trendig framtoning än tidigare, och det råder en god balans mellan tvådimensionellt måleri på duk och övriga konstformer.
Det stationära arbetssättet som pandemin påtvingat verkar ha inspirerat många att utforska kreativa sätt att skapa i ateljén. Arbetsrummet är inte bara målarens domän, utan en fristad där pyssel och experiment är tillåtna.
Alltså är installationerna många och sinsemellan olika; de är sammanställda av upphittade föremål, gjorda med 3D-skrivare, sydda av textilier, formade av lera, tvinnade av metallkedjor och hopknutna av käppar.
De som främst vinner på att målningarna inte dominerar detta år är Bildkonstakademins konstgrafiker, som visar prov på extraordinär noggrannhet och perfektionism. I deras fall dras skörheten till sin spets då ett återkommande inslag är oerhört tunna och känsliga papper som man nästan räds närma sig.
I betraktarens ögon
Kuvan kevät 2021 är i högsta grad en helhet som färgas av betraktarens sinnesstämning. Är man jäktad finns det säkert mycket som inte går att ta in, medan den cyniska som alltid har en del att fnysa åt. I en mer mottaglig och känslig sinnesstämning har till och med de mest minimalistiska verken en förmåga att pocka på och nå ut. Den tre veckor långa utställningstiden möjliggör upprepade besök, vilket kan underlätta upplevelsen.
HELEN KORPAK Personligen ser jag listor i stil med dem som Hannus nämner – ’konstnärer vars karriär det lönar sig att följa’ – som ett slappt koncept som gör betraktaren en björntjänst. Att rangordna studerande enligt potential är att verka för kommersialismen och klickekonomin, och det förgriper sig även på utställningsbesökarens upplevelse.
Ingen trött rutin kunde skönjas när den armeniske cellisten och Tjajkovskijtävlingsvinnaren Narek Hakhnazaryan gästade Radions symfoniorkester och spelade Tjajkovskijs Rokokovariationer för säkert hundrade gången.
KLASSISKT
Radions symfoniorkester
Dirigent: Hannu Lintu. Solister: Narek Hakhnazaryan, cello, Andrè Schuen, baryton, Jussi Nikkilä, recitation. Ustvolskaja, Tjajkovskij, Larcher. Strömmat från Musikhuset 14.5.
Konferencieren vid Radions symfoniorkesters fredagskonsert, Lotta Emanuelsson, liknade den andra coronavårens programplanering vid ett lottospel, där verken trillar ut i mer eller mindre slumpmässiga kombinationer. Om detta verkligen var fallet den här gången var det en sällsynt lycklig slump, med två ångestladdade stycken som kretsade kring tillvarons avgörande frågor och ett mellanliggande, lagom lättsamt luftrensande intermezzo.
Galina Ustvolskaja (1919–2006) är en av 1900-talsmusikens stora särlingar och även om hennes påstående att det inte finns något som helst samband mellan hennes och någon levande eller död tonsättares musik kan tas med en rejäl nypa salt – ingen konstnär verkar i ett vakuum – klingar hennes tidlöst kraftfulla musik onekligen som kom den från yttre rymden.
En Mahler för vår tid
Tredje symfonin, med underrubriken Jesus Messias, fräls oss! – skriven för en besättning om fem oboer, fem trumpeter, en trombon, tre tubor, fem kontrabasar, slagverk och piano – är ett enormt expressivt verk och det är intressant att notera med hur enkla medel Ustvolskaja uppnår sitt suggestivt laddade uttryck. Stycket, som är under en kvarts timme långt, liknar en svart monolit med enorm densitet och det fick en likaså laddat koncentrerad tolkning av Hannu Lintu och hans musiker samt av Jussi Nikkiläs recitatör, som osökt fick tanken att gå till Aljosja i Bröderna Karamazov.
Jag noterar att jag i samband med RSO:s och Lintus framförande av Thomas Larchers (född 1963) andra symfoni Kenotaph 2019 prisade Larchers mångfasetterade, tillika lättillgängliga och komplexa uttryck och drog en parallell till landsmannen Mahler. Även i sångcykeln Die Nacht der Verlorenen (2008), till Ingeborg Bachmanns våldsamt självutlämnande och starkt berörande dikter, är Mahler tydligt närvarande och man kunde karakterisera verket som ett slags Kindertotenlieder för vår tid.
Lyriskt och emotionellt
Lintu har en intim relation till Larchers musik och samma tycks gälla tyrolsk-italienske Andrè Schuen, vars mångsidigt och nyanserat varierade baryton var som klippt och skuren för estetiken. Schuen har gjort sig känd som liedsångare och alternerade effektivt lyriskt dallrande passager med kraftfullt utmejslade emotionella utbrott. Larchers instrumentation är full av läckra färger och påhittiga instrumentkombinationer och man kunde bland annat notera Niko Kumpuvaaras eteriska dragspelstoner samt waterphonen trakterad av kontrabasisten Kati Salovaara.
32-årige armeniern Narek Hakhnazaryans karriär har skjutit i höjden med raketfart efter segern i Tjajkovskijtävlingen 2011. Han har sannolikt framfört Tjajkovskijs Rokokovariationer ett hundratal gånger, men påstår själv att han ännu inte tröttnat på stycket. Ingen trött rutin kunde heller skönjas i ett framförande som sprudlade av spiritualitet och gott humör.
Hakhnazaryan avrundade med tre satser ur Bachs första cellosvit samt Ligetis tidiga solocellosonat. Ursnyggt, uttrycksfullt och överraskande stilkänsligt spel.
MATS LILJEROOS