Som en febrigt glittrande efterfest i vintermörkret
Valtteri Raekallios hallucinatoriska allkonstverk Uraanilamppu i Kronbergsstrandens ruffiga oljecistern serverar en smalbensspark mot det samtida marknadssamhället och dess överutbud på tjänster.
NUTIDA DANS
Uraanilamppu
Konstnärlig planering och utförande: Valtteri Raekallio. Text: Harry Salmenniemi. Uppläsning: Antti Holma. Scenografi: Aino Koski. Ljus: Jukka Huitila. Ljud: Aki Päivärinne. Dräkt: Kaisu Hölttä. Dansare: Auri Ahola, Natasha Lommi, Anni Koskinen, Pekka Louhio, Oskari Turpeinen, Eero Vesterinen, Jenni Honkamaa, Julia Mäkelä, Laura Kärkäs och Vilma Mankonen. Raekallio Corps, Pohjoinen liikes och Zodiaks premiär i Oljecistern 468 1.6.
Oljecistern 468 vid Kronbergsstranden är en av Helsingfors mest intressanta och vackra miljöer. Området kombinerar på ett effektfullt sätt klassisk finländsk kustmiljö med postindustriell ruffighet och har stått värd för såväl teaterföreställningar som technofester. I Valtteri Raekallios föreställning Uraanilamppu blir det skamfilade rostiga höljet skådeplats för en satirisk betraktelse över ett isande nyliberalt Finland där sipiläismen efterträtt Kekkoslovakien.
Det estetiska intrycket blir nästan lite konfliktfyllt. Inredningen av det cirkulära scenutrymmet där publiken erbjuds slumpmässiga platser går i klassisk marknadsekonomisk dystopistil med kyliga neonljus, blinkande datorskärmar och stel konferensrumsestetik. Ett allt mer krystat "Suomi-brändi" representeras av dystra plastgranar utplacerade i oorganiska formationer som en cellulosaodling. Fonden vill framkalla känslan av råkall ångest nödtorftigt övertäckt med artificiell konsumtions- och framgångseufori – som en febrigt glittrande Slush-efterfest omgiven av krypande fuktigt decembermörker.
Men det undersköna naturljuset som letar sig in genom cisternens perforerade vägg konkurrerar med neonet och bryter upp ångestkänslan. Slutintrycket blir mer hallucinatoriskt drömlikt, på ett sätt som ömsom förhöjer och ömsom distraherar från föreställningens innehåll.
Källmaterialet väcker intresse
Föreställningen bygger på noveller av Harry Salmenniemi, och längre utdrag ur dessa noveller inkorporeras som upplästa stycken av skådespelaren Antti Holma.
Holmas deadpan-komiska patos är perfekt för uppgiften, och bär upp de scener där betraktarens blick måste ty sig till en bildskärm snarare än att få följa levande dansare. Om det är något intryck som föreställningen inpräglar i mig genast och direkt, så är det en fortsatt nyfikenhet på Salmenniemis skarpt satiriska prosa.
Dansarna är skickliga och koreografin ger dem utrymme att skapa och visa egna distinkta identiteter samtidigt som de också rör sig i synkronisering. Flera av rörelserna och momenten innehåller vid första anblicken rent dödsföraktande hopp och dykningar med ansiktet först mot det solida betonggolvet. I sista sekunden förvandlas de till graciösa volter.
Ibland uppstår som nämnt en viss skevhet mellan det karga, dystra textinnehållet och det visuella som växlar mellan hotfullt och vackert. Ibland känns det också nästan som om dansarna tävlar med, och har svårt att hävda sig emot det brännande innehållet i Salmenniemis text och undvika att förpassas till bakgrundsdansare. Mer lyckat blir det då det känns som de själva parodierar samma effekt, med rörelser hämtade ur tuggummidoftande popmusikvideor.
Publikplacering som kommentar
Som nämnt följer publikplaceringen i det cirkelformade utrymmet inte någon etablerad läktarformation utan bänkarna är slumpmässigt utplacerade runt omkring i utrymmet (med säkerhetsavstånd naturligtvis).
Före föreställningens början får vi en skämtsam förmaning: ingen enskild sittplats ger utsikt över hela salen och det finns ändå för mycket för att nån ska hinna se allt, så lika bra att bara välja en i lugn och ro och fokusera på den. För en recensent som anländer med hjärnan inställd på maximalt informationsintag känns denna uppmaning nästan lite provocerande. Men å andra sidan kan den ju också tolkas som en del av föreställningens smalbensspark mot det samtida marknadssamhället och dess överutbud på tjänster, information, produkter, möjligheter och krav som, om vi ska tro Salmenniemi, håller på att göra oss alla galna oavsett hur noga vi försöker kapsla in våra känslor.
Dansarna är skickliga och koreografin ger dem utrymme att skapa och visa egna distinkta identiteter samtidigt som de också rör sig i synkronisering. Flera av rörelserna och momenten innehåller vid första anblicken rent dödsföraktande hopp och dykningar med ansiktet först mot det solida betonggolvet.