I krigets grepp
I östra Ukraina skapas ett nytt proletariat – en klass av utslagna som inte har råd att flytta från kriget. Samtidigt fortsätter den välmående medelklassen i de stora städerna att leva sina liv som vanligt.
Alla Segada såg fram emot en trygg pensionärstillvaro och hade planer för framtiden. Så kom kriget. I dag, sju år senare, är Allas hem som ligger femhundra meter från fronten, totalförstört och hon delar rum med en väninna. I huvudstaden Kiev har många nästan glömt kriget. Dagens Ukraina består av två verkligheter.
Hon är ensam kvar på fjärde våningen i det halvt raserade huset. El, värme, vatten är borta. Däremot har hon en ständig följeslagare, natt och dag sedan sju år tillbaka: Kriget.
– Det är som om vi inte längre fanns, säger 62-åriga Alla Segeda.
Hon bor i Krasnohorivka några kilometer utanför separatistkontrollerade Donetsk. Fronten ligger femhundra meter bort.
I sju år har kriget pågått i östra Ukraina. De sociala skillnaderna i landet cementeras.
Sjuhundra kilometer västerut blommar aprikosträden på ömse sidor om vägen när vi kör in i Vasilikiv. Det är en välmående förort femton kilometer söder om Kiev. Här bor 48-åriga pr-experten Olena Lobova tillsammans med sin 49-årige man Igor Rjabets och femåriga dotter Tanja i ett vitmenat tvåvåningshus. Huset ligger i en grönskande däld och är omgivet av nylagda stengångar, gräsmattor och blomstrande tulpanrabatter.
Lika, men ändå så olika
Kontrasten mot det delvis raserade femvåningshuset i Krasnohorivka, där Alla Segeda har sin bostad, går nästan inte att beskriva.
Det talas ofta om ett ”proryskt” östra och ett ”provästligt” västra Ukraina. Men Olena och Alla är egentligen inte speciellt olika.
Båda talar ryska som sitt modersmål, men känner sig först och främst som ukrainare (vilket är vanligt inom den rysktalande gruppen). Båda gör samma analys av situationen: Den som är skyldig till kriget i östra Ukraina är Rysslands president, Vladimir Putin.
Båda är förvärvsarbetande, utbildade kvinnor. Olena jobbar med pr, Alla är revisor. Hennes inkomster
fram till 2014 var inte stora, men pålitliga. I och med Ukrainas tidiga pensionsålder (60 år) räknade hon med att snart kunna få både lön och pension.
– Jag skulle renovera bostaden. Sätta in nya fönster. Jag hade alla möjliga planer, säger Alla.
Sedan kom kriget.
”Som om vår stadsdel inte fanns”
Grannens bostad är urblåst, utbränd, utplundrad. Allas egen lägenhet i byggnadens motsatta gavel är hel, men utkyld och proppfull med saker. En halv kilometer bort ligger ingenmansland, fronten mellan ukrainsk- och separatistkontrollerat område.
– Vår stadsdel är övergiven. Förskjuten. Det är som om den inte längre fanns. Ibland har jag en känsla av att vissa av dem som bor i Kiev inte förstår vad som sker här. De kanske inte ens vet om det. Kiev känns som en annan stat, en annan planet, säger Alla Segeda.
Hon har inga möjligheter att flytta någonstans, inte ens inom Ukraina.
– Jag har inte råd. Jag kan inte sälja min bostad här eftersom ingen köper en lägenhet femhundra meter från fronten. Min pension är 2 200 hryvnia (ca 65 euro). Min man är död, den enda familjemedlem jag har kvar i livet är min 83-åriga mamma som bor i Luhansk på separatistkontrollerat område.
Alla blev till sist tvungen att lämna sin utkylda bostad och flytta in till sin väninna, 74-åriga Taisija Los. Lägenheten i det halvt raserade femvåningshuset i utkanten av Krasnohorivka besöker hon fortfarande varje dag. Den vaktas av två stora hundar, som hon tar ut på promenad.
Alla ser till att hålla inte bara bostaden utan även trappuppgången i skick. Förfall lockar till sig tjuvar. De
urblåsta bostäderna i motsatt gavel är redan utplundrade.
Några hundra meter därifrån bor Taisija Los. Hennes enfamiljshus har blivit obeboeligt på grund av granatskador. I skydd av det bombade huset står ett litet sommarkök, bestående av ett enda rum med köksvrå. Här bor väninnorna. Kalla vinteroch vårnätter sover de skavfötters för att värma varandra.
– Jag har inte råd att köpa kol. Hela vintern har jag gått omkring i ytterkläder, säger Taisija Los.
Hon lider av diabetes och har svårt att gå. Sedan kriget började har hon förlorat alla tänder i underkäken.
– De föll ut en efter en. Jag kan inte äta någonting som är hårt. Inte gurka, kål eller äppel. Jag lever på soppa och tuggar bröd, på något sätt får jag det i mig, säger Taisija.
Också Alla har tappat flera av sina tänder sedan kriget började.
– Det finns inget att göra åt saken. Vi har inte råd att gå till tandläkaren, konstaterar hon.
I Kiev är kriget på avstånd
I det välmående Kiev existerar kriget främst på tv. Men Olena Lobova och hennes man Igor Rjabets är mentalt beredda på att situationen kan ändras mycket snabbt.
– Jag är expert på pr och därför visste jag varför Ryssland ökade närvaron vid våra gränser. De planerade inte att invadera, det handlade om att sända signaler till väst. Men vi vet också att Ryssland har en plan B. Om något går fel kan de anfalla oss. Värsta tänkbara scenariot är att hela Ukraina skulle bli som Abchazien eller Transnistrien, en frusen konflikt under rysk kontroll. Då blir vi inte kvar här. Vi vill inte bli partisaner i vårt eget land, säger Olena.
Femåriga Tanja Rjabets talar ukrainska med sin pappa och ryska med sin mamma. Dessutom tar hon regelbundna lektioner i engelska och tyska. På kylskåpet hänger en lapp med viktiga tyska ord: Oma, Opa, Mama, Papa, große Schwester.
Hon går inte i förskola. Det är ett medvetet val av föräldrarna.
– Förskolorna här är fortfarande av sovjetisk typ. Jag vill inte att hon ska fostras in i det sättet att tänka, säger Olena Lobova.
Olena jobbar som frilansande kommunikatör för olika privata och statliga projekt. Bland annat arbetar hon med att sprida information om den ukrainska decentraliseringsreformen. Igor är innehållsdirektör på ett företag som producerar webbsidor och e-postsystem.
– Vi har haft tur. Våra affärsområden har inte påverkats av coronapandemin så vi har inte fått sänkta inkomster, säger Igor.
Också när det gäller huset har paret haft tur. De köpte det precis innan coronan slog till och har kunnat distansarbeta hela tiden utan att sitta i famnen på varandra.
– Vi sålde nästan all vår egendom för att kunna köpa det här huset, konstaterar Olena.
Bägge deltog i Majdan-demonstrationerna 2014 för att Ukraina skulle välja en europeisk riktning. De har också varit aktiva som valobservatörer.
– Livet fortsätter trots kriget. Och så ska det vara. Man får aldrig tillåta fienden att tvinga en leva i skräck. Man måste fortsätta åka på semesterresor och leva som vanligt, säger Olena.
Igor och hon är mycket medvetna om att de är privilegierade.
– Det är lätt i min bransch att jobba hemifrån från datorn. Vi får fortsatt många beställningar. Olena och jag har kunnat köpa det här huset och vi kan hjälpa våra föräldrar, vi hjälper också vänner från Luhansk som har flyttat hit på grund av kriget. Det är väldigt stor skillnad mellan Kiev och de stora städerna i jämförelse med regionerna, konstaterar Igor.
Den största skillnaden mellan Olenas och Allas livsvillkor är makten att styra över sitt liv.
Alla är vana vid att leva med små marginaler. Det hon inte är van vid är maktlösheten.
– Jag försöker vara optimist. Men samtidigt börjar maktlösheten bryta ner mig. Här springer folk från OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete som är observatörer i östra Ukraina) och intervjuar oss, men ingenting händer, vid fronten bara fortsätter de att skjuta. Man kan inte planera en enda sekund framåt. När som helst kan en granat falla. Jag är van vid att lösa problem, att tänka positivt, men den här tillvaron får mig att tappa lusten att leva, säger Alla Segeda.
Om det nu blev fred betyder det inte att Allas och Taisijas tillvaro kommer att återgå till det gamla. Grannarna har flyttat, livet har försvunnit från byn.
– Vi vet redan att det liv vi hade innan kriget – det får vi aldrig tillbaka, konstaterar Alla.
Krigströttheten breder ut sig
På senare tid har både Igor Rjabets och Olena Lobova märkt en åsikt som breder ut sig: Att det inte längre är värt att kriga för Donbass. Denna åsikt har tidigare varit tabu. Men ju längre kriget pågår, desto mer breder krigströttheten ut sig. Många är dessutom frustrerade över att invånarna i de separatistkontrollerade områdena inte känner lojalitet med Ukraina.
– På sociala medier läser vi ofta kommentarer av typen: ”Varför behöver vi den där regionen? Den är övergiven och förstörd, en sophög som bara är en börda för Ukraina”, säger Igor. Själv håller han inte med. – De är en del av oss, både Krim och Donbass. Folk där kanske tänker lite annorlunda än vi, men det är inte för att de är dåliga människor. Och på de separatistkontrollerade områdena är de påverkade av propagandan.
Olena Lobova säger att en situation där allt fler börjar anse att Ukraina kan ge upp Donbass är farlig.
– Det är visserligen en minoritet som tycker så. Men om den ryska propagandan börjar underblåsa den här opinionen kan det bli farligt. Jag förstår visserligen varför människor är frustrerade över sovjetmentaliteten i öst. Men det handlar inte om att folk där är dumma. De har aldrig fått lära sig att tänka kritiskt och ställa frågor, säger hon.
Enligt henne har den ukrainska regeringen anledning att se sig själva i spegeln.
– Vår regering har gjort ett stort misstag då den inte har jobbat tillräckligt mycket med de östra regionerna. Det finns barn där som inte känner till något annat liv än krig.
De har sett folk dö. Aldrig varit utomlands. Aldrig känt att landet bryr sig om dem. Klart de säger att regeringen i Kiev styrs av fascister.
Redan förlorade områden?
Hur länge kan ett krig fortgå innan man i praktiken har förlorat de områden som hamnat på andra sidan fronten? Den politiska analytikern Volodymyr Fesenko säger att risken för att dagens oklara situation fortsätter är mycket stor.
– Det finns en tröghet bland våra beslutsfattare när det gäller inställningen till öst. Många av våra politiker vet helt enkelt inte vad de ska göra med Donbass och med de ockuperade områdena. Det är både ett politiskt och ett psykologiskt problem, säger Fesenko, som leder tankesmedjan Penta i Kiev.
Mellan de separatistkontrollerade områdena och det övriga Ukraina har hela tiden rått en viss kontakt. Många har släktingar på bägge sidor om den så kallade kontaktlinjen, och man reser ut och in. Men det blir allt besvärligare och mer byråkratiskt. Coronapandemin har lett till att kontakterna minskat ytterligare.
– Invånarna i Donetsk och Luhansk har under sju år vant sig
vid att inte vara en del av Ukraina. Men de har heller inte blivit en del av Ryssland. Samtidigt säger vissa i Ukraina: Vi vill inte längre ha Donbass. Det är visserligen inte en dominerande opinion, men den finns. Och i den här situationen saknar våra beslutsfattare en tydlig agenda, de vet inte vad de vill. Resultatet är att allt bara fortsätter som förut, säger Fesenko.
Så här kan det fortsätta i tiotals år, tror han. Trots att kritiken i de ukrainskkontrollerade delarna av östra Ukraina ökar.
– På de ukrainskkontrollerade områdena nära fronten vill folk inte leva så längre. Ingen vågar investera i deras områden, eftersom kriget kan bryta ut i morgon. Regeringen satsar på försvaret, men inte på social välfärd. Det leder till att östra Ukraina bara blir mer och mer avskärmat från resten av landet.
Majoriteten av ukrainarna anser fortfarande att Donbass bör återbördas. Men Fesenko påpekar att det finns många exempel ur historien hur krig har splittrat folk för långa tider. Han anser att vad Ukraina behöver är större förståelse och tolerans mellan samhälls- och språkgrupper.
– De som säger att vi inte längre behöver Donbass har ofta en krigisk mentalitet. Det finns också en viss intolerans mot ryskspråkiga ukrainare, trots att majoriteten av dem som slåss för Ukraina vid fronten är ryskspråkiga. Vi måste sluta dela upp oss själva, det gör saken värre. Vi borde hålla ihop och vara mer flexibla när det gäller språket.
När Ryssland började mobilisera vid ukrainska gränsen i april diskuterade Olena och Igor på allvar att flytta till Väst- eller Centraleuropa. Alternativ nummer ett är Slovenien, där de har släkt och vänner.
– Vi gick igenom olika alternativ, höll koll på var vi hade våra pass och pengar, säger Olena.
– Vår dotters trygghet är det viktigaste. Hon ska inte behöva växa upp i krig.