Finlandssvenska hiphopparna i Drifer’s Collective tar ansvar
Vad betyder det att vara vit hiphoppare och vilket ansvar har man i förhållande till den kultur man öser ur? Medlemmarna i skivaktuella Drifter’s Collective säger att Black Lives Matter-rörelsen tillförde en ny nivå av medvetenhet i debatten kring kulturell appropriering.
– Vi känner vårt ansvar, men vår sits är en annan än om vi skulle tjäna stora stålar.
Ett år har gått sedan rapparen George Floyd kvävdes ihjäl av polismannen Derek Chauvin på gatan i Minneapolis. Händelsen gav fart åt folkrörelsen Black Lives Matter som krävde ett stopp för det godtyckliga polisvåldet som drabbat i synnerhet svarta. När rörelsen över en natt fick nya anhängare i världens alla hörn bland privatpersoner och företag som ville göra upp med sitt förflutna gick det så snabbt att ordet ”vittvätt” samtidigt fick ytterligare en innebörd.
Hiphoppen som genre växte fram huvudsakligen bland svarta på gatorna i New York på 70-talet och även om det knappast låg någonting nytt i att problematisera vita musikers anammande av hiphoppen (se till exempel Jason Rodriquez artikel om färgblindhet från 2006), fick Black Lives Matter-vågen många fler att öppna ögonen för maktförhållanden i det kulturella utbytet mellan svarta, vita och andra grupper.
Mot hösten hördes rösterna som i tidningsartiklar redde ut grundläggande begrepp och förklarade att det till exempel aldrig är okej för en vit att använda n-ordet eller måla ansiktet svart, som länskonstnären i Uleåborg, Julian Owusu, förklarade i en intervju för Ny tid i fjol.
I Sverige opponerade sig ett tiotal representanter för den svenska hiphopdansscenen mot att icke-vita konstnärer lyste med sin frånvaro när produktionsteamet bakom en film med arbetsnamnet The meaning of Hip Hop sökte ungdomar i Stockholmsregionen. I ett öppet brev förklarade undertecknarna hur vita personer tilläts fortsätta kapitalisera på svart kultur och appropriera dess historia utan att involvera rasifierade och utnyttja deras kompetens.
Med dämpade men förmodligen sårade känslor frågade sig filmskaparna i ett genmäle om det hade varit bättre att de hade avstått från att göra filmen för att de inte hade den rätta bakgrunden. ”Är det bättre att vi, som så många andra, enbart berättar historier om den vita medelklass vi själva tillhör?”
Vill se sitt ansvar
Helsingforsbandet Drifter’s Collective består av sex vita finlandssvenska män som nått strax över 30-strecket.
Bandet säger sig göra ”alternativ hiphop”. Medlemmarna är i någon mån obekväma med genrebenämningen när det egentligen är bara musik man vill göra. Men etiketterna är ett nödvändigt ont i den digitala musikekonomin där genrebeteckningen definierar hur algoritmerna styrs.
När vi möts på en parkbänk utanför övningslokalen i Vallgård blir den självklara frågan för mig om – och hur – det vita bandets förhållande till den svarta musikkulturen har förändrats efter Black Lives Matter-vågen.
– Jag tycker inte att approprierandet har någon betydelse. Det är samma som att säga att vi inte skulle kunna göra eller uppskatta mexikansk mat för att vi inte är mexikaner, säger trummisen Alec Koskinen kortfattat när saken först förs på tal.
Men vokalisterna Victor Bäck och Fredrik Ginman uppger för egen del att de har grunnat en hel del på tematiken.
– Jag upplever att det är en stor och intressant fråga, och viktig att lyfta. Det är viktigt att inse sitt ansvar, förstå och läsa på om den kultur man anammar ur. Det gör att man i längden också har ett ansvar att ta ställning i rasfrågor: det blir till exempel svårt att vara hiphoppare och rasist samtidigt, säger Victor Bäck.
Både Ginman och Bäck kom att arbeta med en del av låtarna på det nya albumet under en vistelse vid kulturcentret Villa Karo i Benin i Västafrika.
Fredrik Ginman beskriver vistelsen framför allt som oerhört inspirerande genom mötet med många vänliga människor, som i en annan värld.
För Bäck blev vistelsen mera omvälvande. Den satte i gång en tankeprocess, där han blev mera medveten om sina egna privilegier och kom att ifrågasätta sin egen plats i kulturen.
– Den tankeprocessen pågår än i dag.
Stigande medvetenhet
Ginman och Bäck välkomnar att det pratas mer om ras i dag och att frågorna på ett annat sätt är på agendan.
– Samtidigt är frågorna så komplicerade att det är svårt att veta var gränserna går, vad som är okej och vad som är cancel-kultur.
Enligt sångaren, gitarristen och keyboardisten Andreas af Enehielm har hiphopfältet i och med BLMrörelsen uppnått en ny nivå i diskussionen kring utbytet med andra kulturer och förtryckta folkgrupper.
– Det betyder ändå inte att man inte kan låta sig inspireras av andra kulturer och använda sin konstnärliga frihet. Det centrala är att det görs med respekt.
af Enehielm understryker att den som tjänar stora pengar på andra kulturer har ett annat ansvar än
❞ I längden har man ett ansvar att ta ställning i rasfrågor: det blir till exempel svårt att vara hiphoppare och rasist samtidigt. Victor Bäck vokalist i Drifter’s Collective
den som satsar mest egna pengar.
– Vårt ansvar är inte nödvändigtvis mindre, men situationen är en annan om du gör något för passionens skull.
Lekfullt framför allt
Drifter’s Collective kan sägas ha uppstått som ett spontant infall genom jammande kring pianot på en hemmafest för snart tio år sedan.
Flera av medlemmarna kände varandra sedan tidigare från åren i Lönkan, Norsen, Brändö och Dragsvik, och tillsammans njöt de av att ösa ur sina musikaliska källor inom rocken, folken, heavyn, hiphopen och rappen, ofta med ett lekfullt grepp.
2016 kom första skivan, som medlemmarna i dag karakteriserar som en samling starka singlar. I takt med att ryktet spred sig blev spelningarna fler. Samtidigt steg prestationskraven och medlemmarna började i hög grad fokusera på andra aspekter än musiken och delvis dra åt olika håll.
Men med den färska andra skivan ville man ”återgå till rötterna” och åter satsa på lekfullheten och improvisationen, ”utan att närma sig musiken alltför analytiskt eller intellektuellt”.
– Bara två av våra låtar – Breaking Patterns och Will I – var skrivna när vi gick in i studion. De andra föddes mera genom improvisation och genom att leka oss fram, avslöjar Alec Koskinen.
Pandemin har för Drifter’s Collective precis som för alla andra musiker satt stopp för livespelningarna. Ändå upplevde de att de ville ge ut det nya albumet nu.
Var ingen idiot!
På tal om konstnärens samhällsansvar har Andreas af Enehielm en tumregel som han själv försöker leva efter:
– Om någon tycker att världen är komplicerad och att det är svårt att orientera sig i den, är en bra regel att inte vara en idiot. Var ingen skitstövel, utan respektera dina medmänniskor. Utgå från dina värderingar och din moral. Du kommer att göra fel och göra dåligt ifrån dig, men acceptera det. Fredrik Ginman inflikar: – Det gäller också att erkänna sina misstag, inte inta försvarsposition och frånsäga sig ansvaret utan medge när man gjort fel. Jag tror det är viktigt, liksom också att kunna förlåta.