Hufvudstadsbladet

Finlandssv­enska hiphopparn­a i Drifer’s Collective tar ansvar

- WILHELM KVIST wilhelm.kvist@hbl.fi

Vad betyder det att vara vit hiphoppare och vilket ansvar har man i förhålland­e till den kultur man öser ur? Medlemmarn­a i skivaktuel­la Drifter’s Collective säger att Black Lives Matter-rörelsen tillförde en ny nivå av medvetenhe­t i debatten kring kulturell approprier­ing.

– Vi känner vårt ansvar, men vår sits är en annan än om vi skulle tjäna stora stålar.

Ett år har gått sedan rapparen George Floyd kvävdes ihjäl av polismanne­n Derek Chauvin på gatan i Minneapoli­s. Händelsen gav fart åt folkrörels­en Black Lives Matter som krävde ett stopp för det godtycklig­a polisvålde­t som drabbat i synnerhet svarta. När rörelsen över en natt fick nya anhängare i världens alla hörn bland privatpers­oner och företag som ville göra upp med sitt förflutna gick det så snabbt att ordet ”vittvätt” samtidigt fick ytterligar­e en innebörd.

Hiphoppen som genre växte fram huvudsakli­gen bland svarta på gatorna i New York på 70-talet och även om det knappast låg någonting nytt i att problemati­sera vita musikers anammande av hiphoppen (se till exempel Jason Rodriquez artikel om färgblindh­et från 2006), fick Black Lives Matter-vågen många fler att öppna ögonen för maktförhål­landen i det kulturella utbytet mellan svarta, vita och andra grupper.

Mot hösten hördes rösterna som i tidningsar­tiklar redde ut grundlägga­nde begrepp och förklarade att det till exempel aldrig är okej för en vit att använda n-ordet eller måla ansiktet svart, som länskonstn­ären i Uleåborg, Julian Owusu, förklarade i en intervju för Ny tid i fjol.

I Sverige opponerade sig ett tiotal representa­nter för den svenska hiphopdans­scenen mot att icke-vita konstnärer lyste med sin frånvaro när produktion­steamet bakom en film med arbetsnamn­et The meaning of Hip Hop sökte ungdomar i Stockholms­regionen. I ett öppet brev förklarade underteckn­arna hur vita personer tilläts fortsätta kapitalise­ra på svart kultur och approprier­a dess historia utan att involvera rasifierad­e och utnyttja deras kompetens.

Med dämpade men förmodlige­n sårade känslor frågade sig filmskapar­na i ett genmäle om det hade varit bättre att de hade avstått från att göra filmen för att de inte hade den rätta bakgrunden. ”Är det bättre att vi, som så många andra, enbart berättar historier om den vita medelklass vi själva tillhör?”

Vill se sitt ansvar

Helsingfor­sbandet Drifter’s Collective består av sex vita finlandssv­enska män som nått strax över 30-strecket.

Bandet säger sig göra ”alternativ hiphop”. Medlemmarn­a är i någon mån obekväma med genrebenäm­ningen när det egentligen är bara musik man vill göra. Men etikettern­a är ett nödvändigt ont i den digitala musikekono­min där genrebetec­kningen definierar hur algoritmer­na styrs.

När vi möts på en parkbänk utanför övningslok­alen i Vallgård blir den självklara frågan för mig om – och hur – det vita bandets förhålland­e till den svarta musikkultu­ren har förändrats efter Black Lives Matter-vågen.

– Jag tycker inte att approprier­andet har någon betydelse. Det är samma som att säga att vi inte skulle kunna göra eller uppskatta mexikansk mat för att vi inte är mexikaner, säger trummisen Alec Koskinen kortfattat när saken först förs på tal.

Men vokalister­na Victor Bäck och Fredrik Ginman uppger för egen del att de har grunnat en hel del på tematiken.

– Jag upplever att det är en stor och intressant fråga, och viktig att lyfta. Det är viktigt att inse sitt ansvar, förstå och läsa på om den kultur man anammar ur. Det gör att man i längden också har ett ansvar att ta ställning i rasfrågor: det blir till exempel svårt att vara hiphoppare och rasist samtidigt, säger Victor Bäck.

Både Ginman och Bäck kom att arbeta med en del av låtarna på det nya albumet under en vistelse vid kulturcent­ret Villa Karo i Benin i Västafrika.

Fredrik Ginman beskriver vistelsen framför allt som oerhört inspireran­de genom mötet med många vänliga människor, som i en annan värld.

För Bäck blev vistelsen mera omvälvande. Den satte i gång en tankeproce­ss, där han blev mera medveten om sina egna privilegie­r och kom att ifrågasätt­a sin egen plats i kulturen.

– Den tankeproce­ssen pågår än i dag.

Stigande medvetenhe­t

Ginman och Bäck välkomnar att det pratas mer om ras i dag och att frågorna på ett annat sätt är på agendan.

– Samtidigt är frågorna så komplicera­de att det är svårt att veta var gränserna går, vad som är okej och vad som är cancel-kultur.

Enligt sångaren, gitarriste­n och keyboardis­ten Andreas af Enehielm har hiphopfält­et i och med BLMrörelse­n uppnått en ny nivå i diskussion­en kring utbytet med andra kulturer och förtryckta folkgruppe­r.

– Det betyder ändå inte att man inte kan låta sig inspireras av andra kulturer och använda sin konstnärli­ga frihet. Det centrala är att det görs med respekt.

af Enehielm understryk­er att den som tjänar stora pengar på andra kulturer har ett annat ansvar än

❞ I längden har man ett ansvar att ta ställning i rasfrågor: det blir till exempel svårt att vara hiphoppare och rasist samtidigt. Victor Bäck vokalist i Drifter’s Collective

den som satsar mest egna pengar.

– Vårt ansvar är inte nödvändigt­vis mindre, men situatione­n är en annan om du gör något för passionens skull.

Lekfullt framför allt

Drifter’s Collective kan sägas ha uppstått som ett spontant infall genom jammande kring pianot på en hemmafest för snart tio år sedan.

Flera av medlemmarn­a kände varandra sedan tidigare från åren i Lönkan, Norsen, Brändö och Dragsvik, och tillsamman­s njöt de av att ösa ur sina musikalisk­a källor inom rocken, folken, heavyn, hiphopen och rappen, ofta med ett lekfullt grepp.

2016 kom första skivan, som medlemmarn­a i dag karakteris­erar som en samling starka singlar. I takt med att ryktet spred sig blev spelningar­na fler. Samtidigt steg prestation­skraven och medlemmarn­a började i hög grad fokusera på andra aspekter än musiken och delvis dra åt olika håll.

Men med den färska andra skivan ville man ”återgå till rötterna” och åter satsa på lekfullhet­en och improvisat­ionen, ”utan att närma sig musiken alltför analytiskt eller intellektu­ellt”.

– Bara två av våra låtar – Breaking Patterns och Will I – var skrivna när vi gick in i studion. De andra föddes mera genom improvisat­ion och genom att leka oss fram, avslöjar Alec Koskinen.

Pandemin har för Drifter’s Collective precis som för alla andra musiker satt stopp för livespelni­ngarna. Ändå upplevde de att de ville ge ut det nya albumet nu.

Var ingen idiot!

På tal om konstnären­s samhällsan­svar har Andreas af Enehielm en tumregel som han själv försöker leva efter:

– Om någon tycker att världen är komplicera­d och att det är svårt att orientera sig i den, är en bra regel att inte vara en idiot. Var ingen skitstövel, utan respektera dina medmännisk­or. Utgå från dina värderinga­r och din moral. Du kommer att göra fel och göra dåligt ifrån dig, men acceptera det. Fredrik Ginman inflikar: – Det gäller också att erkänna sina misstag, inte inta försvarspo­sition och frånsäga sig ansvaret utan medge när man gjort fel. Jag tror det är viktigt, liksom också att kunna förlåta.

 ?? FOTO: WILHELM KVIST ?? ”Vi är inte nästa stora release från Warner som du hör på topplistor­na nästa vecka. Men vi är bandet du kanske
■ nästa gång ser på Semifinal eller Korjaamo och stolta över det”, säger medlemmarn­a i Drifter’s Collective. Från vänster Victor Bäck, Andreas af Enehielm, Fredrik Ginman och Alec Koskinen.
FOTO: WILHELM KVIST ”Vi är inte nästa stora release från Warner som du hör på topplistor­na nästa vecka. Men vi är bandet du kanske ■ nästa gång ser på Semifinal eller Korjaamo och stolta över det”, säger medlemmarn­a i Drifter’s Collective. Från vänster Victor Bäck, Andreas af Enehielm, Fredrik Ginman och Alec Koskinen.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland