Pengarna tog slut – 105-åringen skulle ut
Under de 24 år som Margaretha Granqvist har bott på det privata äldreboendet Kristinagården i Södra Haga, har hon betalat mellan 700 000 och 800 000 euro för sitt boende. Då hennes förmögenhet var slut krävde socialen att hon måste flytta till ett billigare boende: en hyresetta med endast hemvård som tittar in då och då. – Hur skulle det lyckas? Man kan inte tvinga någon som är över hundra att plötsligt klara sig själv, säger Granqvist, här ledsagad av Gun Kanerva.
Margareta Granqvist fyller snart 106 år. Hon har bott på det privata äldreboendet Kristinagården sedan 1997. Men nu är hennes pengar slut. Socialen har krävt att hon flyttar till en billigare hyresetta och anser att hon är för frisk för en dygnetruntplats. – Hur skulle det lyckas? En människa är ingen maskin. Man kan inte tvinga någon som är över hundra att plötsligt klara sig själv, säger Margaretha Granqvist.
För Margaretha Granqvist och hennes anhöriga har de senaste åren varit orosfyllda. Anledningen till bekymren är att Granqvists tillgångar efter ett kvarts sekel på privat äldreboende har sinat och hennes pension inte räcker till för att täcka boendekostnaderna.
Myndigheterna har meddelat att 105-åringen är för frisk för att ha rätt till dygnetruntomsorg med skattemedel. För att Granqvist inte ska hamna på bar backe har hon sedan i höstas stått i kö till en hyresbostad via staden.
Men Granqvist som aldrig under sitt snart 106-åriga liv har bott ensam och som de senaste årtiondena haft Kristinagården som sitt hem, förstår inte hur socialen har ansett att hon ska klara sig på egen hand:
– Hur skulle det lyckas? En människa är ingen maskin. Man kan inte tvinga någon som är över hundra att plötsligt klara sig själv.
Så svarar Granqvist då vi träffar henne utanför Kristinagården i Södra Haga i Helsingfors.
Eftersom benen inte bär långa sträckor är det hennes släkting och anhöriga, Gun Kanerva, som skjuter rullstolen där Margaretha Granqvist sitter, klädd i en vackert broderad blus och blå stickad ylleschal över axlarna.
Det besked vi har fått är att ålder inte är ett kriterium som ger rätt till dygnetruntservice och att Margaretha måste flytta till en bostad där hyran och servicenivån är lägre. Gun Kanerva, anhörig
I ett fall som det här, där klienten har nått en så pass hedervärd ålder, kunde man kanske tänka sig att den anställda skulle ha tagit upp ärendet lite högre i hierarkin. Här fanns särskilda grunder för att avvika från reglerna. Leena Matikainen köpservicechef inom äldreomsorgen i Helsingfors
En av Kristinagårdens grundare
Granqvist föddes 1915 då Finland ännu var ett ryskt storfurstendöme. År 1997 då hon var 82 år, flyttade hon till Kristinagården med sin man, pensionerade bankdirektören Calle Granqvist.
I mitten av 1960-talet var Granqvist och hennes make med och grundade föreningen som lät uppföra det privata äldreboendet på Köpingsvägen 9. År 2001 blev
Granqvist änka och i samma veva bytte hon ner sig till en enrummare i stället för den dubblett hon delat med maken.
Under den tid Margaretha Granqvist har bott på Kristinagården har hon lagt ner mellan 700000 och 800000 euro för sitt boende. Sedan 2015 drivs Kristinagården av Folkhälsan.
Redan för snart fyra år sedan insåg brorsdottern Gun Kanerva, som sköter Granqvists ärenden, att Margaretha Granqvists pengar snart skulle tryta. Kanerva var i god tid i kontakt med socialen för att gardera sig för den dag då kontoställningen skulle visa noll. Efter det här följde en tröstlös kamp mot byråkrati, regelverk och paragrafer.
– Jag förstår att alla helsingforsare och finländare ska behandlas jämlikt. Men det besked vi har fått är att ålder inte är ett kriterium som ger rätt till dygnetruntservice och att Margaretha måste flytta till en bostad där hyran och servicenivån är lägre. Margaretha har hamnat i kläm i stadens byråkrati, säger Gun Kanerva.
”Skaffa billigare bostad”
Kanerva har fört åtskilliga samtal med en socialarbetare inom den svenska äldreomsorgen i Helsingfors för att hitta en lösning. De anhöriga har inte specifikt varit ute efter ett dygnetruntboende som är avsett för svårt sjuka, utan ett tryggt boende och helst att Margaretha Granqvist ska få bo kvar på Kristinagården.
– Men socialarbetarens besked har varit att det inte är staden som har placerat Margaretha på Kristinagården och att det är min sak som anhörig att flytta henne till ett billigare boende, säger Kanerva.
Kostnaderna för Granqvists hyra inklusive helpension har legat på omkring 2 700 euro per månad. De senaste åren har hon gått på minus med 500–600 euro per månad. De anhöriga har bidragit med pengar under det senaste året.
På socialarbetarens uppmaning har Granqvist stått i social bostadskö till en hyresetta utan service i ett pensionärshem. Beskedet från staden har varit att Granqvist framöver ska klara sig på egen hand med hemvård som tittar in då och då.
– Men det är ju på inga sätt jämförbart med att bo på Kristinagården där hon har fått alla måltider serverade. Hon har dålig syn, minnet och fysiken sviker, och hon har kraftigt nedsatt hörsel. Det är absurt att stadens tjänstemän tror att hon efter årtionden på ett äldreboende med service plötsligt ska klara sig på egen hand, säger Gun Kanerva.
Plötslig vändning
Strax innan vår inbokade träff med Margaretha Granqvist äger rum, sker en oväntad vändning som hänger ihop med att HBL har kon
taktat chefen för bedömningsverksamheten inom äldreomsorgen i Helsingfors, Tuulikki Siltari.
Frågan HBL vill ha svar på lyder hur det är möjligt att staden i praktiken tvingar en nästan 106-åring som bott 24 år på privat äldreboende att lämna sitt hem, med hänvisning till att hög ålder inte duger som kriterium för omsorg på ett serviceboende.
”Ett exceptionellt fall”
Några timmar innan intervjun med Margaretha Granqvist äger rum, ringer Siltaris kollega, köpservicechefen inom äldreomsorgen, Leena Matikainen upp HBL. Matikainen berättar att staden genast efter HBL:s förfrågan har tagit ärendet till ny behandling.
Matikainen säger att beslutet kommer att omprövas, att Helsingfors stad kommer att bekosta klientens boende och att hon får bo kvar på Kristinagården.
– Det är hennes hem. Hon måste inte flytta och vi kommer att köpa servicen åt henne. Det här är ett exceptionellt fall i och med att vi talar om en dam som har uppnått en mycket aktningsvärd ålder, men är i gott skick. Det vanliga är att personer som bor i ett servicehus i något skede måste flytta till ett resurserat serviceboende som kan erbjuda tyngre vård. Men den här klienten behöver inte ständig tillsyn. Vår avsikt är att avväga fallen utifrån klientens bästa och inte nitiskt hålla fast vid reglerna, säger Matikainen.
De anhöriga har i flera år kämpat för att Margaretha ska få bo kvar på Kristinagården, men stadens socialarbetare har uppmanat dem att skaffa en billigare hyresbostad. Varför har staden gjort så då det handlar om en person som är en god bit över hundra år och som aldrig har bott ensam? – Förstås måste vi i en storstad som Helsingfors ha kriterier för när en person är berättigad till en viss service. Våra anställda följer de instruktioner som vi har gjort upp. Men i ett fall som det här där klienten har nått en så pass hedervärd ålder som den här damen, så kunde man kanske tänka sig att den anställda skulle ha tagit upp ärendet lite högre i hierarkin och frågat sina chefer om det går att lösa fallet på ett förnuftigt sätt. Här fanns särskilda grunder för att avvika från reglerna, säger Matikainen.
Hur ser du på att alla de som inte vågar vända sig till pressen, eller förstår att klaga hos de högsta cheferna, drabbas då tjänstemän lägre i rang nitiskt följer reglerna? I det här fallet hade det betytt att en nästan 106-åring sparkas ut från sitt hem? – Det spelar ingen roll om frågan kommer från en journalist eller till exempel från en anställd som sköter klientens ärenden. Vi har inte varit medvetna om diskussionen mellan de anhöriga och den anställda. Den här typen av fall löser vi på ett eller annat sätt, säger Matikainen.
Därmed är de anhörigas fleråriga kamp som i ett trollslag löst.
Då vi ett par timmar senare hälsar på hos Margaretha Granqvist är det HBL som först delger Granqvist och Gun Kanerva att de inte längre behöver vara oroliga och att de högsta ansvariga cheferna hälsar att hon får stanna på Kristinagården.
– Hörde du? De högsta cheferna säger att du får bo kvar. Du behöver inte flytta, säger Gun Kanerva med tydlig stämma i det öra där hörapparaten sitter och hennes faster som är henne mycket kär, får ta del av glädjebudet.
Den gnagande oron över att pengarna har tagit slut och Margaretha Granqvist ska tvingas flytta från sitt hem precis inför 106-årsdagen är över.
Gun Kanerva påpekar att hennes fasters situation är ett varnande exempel för alla dem som hör till efterkrigstidens stora årskullar.
– Om 20 år är de här personerna hundraåringar. Vad tänker samhället göra inför den här seniorboomen? Har politikerna och tjänstemännen alls tänkt så långt? frågar Kanerva.
Har du haft svårigheter att få omsorg av kommunen för dina äldre anhöriga? Berätta gärna om dina erfarenheter för HBL: maria.gestrinhagner@hbl.fi