Att bli beskattad är att bli rikare

SKATTER Politik är att föra fram sina åsikter, att argumentera för dem och direkt eller indirekt mot andras. Vidare är politik att sätta ner foten eller bägge, och dessutom – varför inte – att rösta med fötterna, som vissa säger sig göra. En del påstår att de har sitt hjärta till höger, medan andra igen, mer normalt funtade, har sitt hjärta till vänster, så visst handlar politik också om känslor och alternativa fakta.

Under ett genmäle av Antton Rönnholm till en ledare i HBL, ”SDP vill trygga finansieringen av kommunernas tjänster” (HBL Debatt 2.6), påpekar Torsten Fagerholm att ”I Finland genererar en liten minoritet av inkomsttagarna (15,4 procent) mer än hälften (55 procent) av inkomstskatten. Samtidigt bidrar en tredjedel (30 procent) av inkomsttagarna enbart med två procent. Progressionen syns glasklart i statistiken: de som tjänar 30 000–40 000 euro om året bär den största bördan.”

Nu hade det varit fiffigt att i samma veva lyfta fram vad den nämnda lilla minoriteten förtjänar i procent av hela kakan och likaså vad den nämnda tredjedelen förtjänar.

Jag antar att många ansvarsfulla medborgare gärna skulle vara med om att generera mer än hälften av inkomstskatten, bara de förtjänade lika mycket som den där 15,4 procenten. (Märk väl för övrigt att vi här tydligen talar om inkomstskatten, den och endast den!)

Själv hör jag väldigt gärna till den del som med Fagerholms beskrivning ”bär den största bördan”. Jag är glad och nöjd skattebetalare. I själva verket skulle jag vilja påstå att det är en av mina livsuppgifter, en del av mina politiska böjelser, att betala skatt. Jag ser det helt enkelt som en gåva att kunna göra det. På samma sätt som jag med ”jämna mellanrum” deltar i olika insamlingar, betalar jag skatt som förverkligande av min medborgerlighet, min dimension som medmänniska i lokalsamhället (min hemkommun respektive hemland; och såvida Finland hjälper till i det globala samhället är jag också delaktig i ännu större sammanhang). Eller om man så vill, som skattebetalare är jag helt enkelt en sorts aktieägare och försäkringstagare.

Som jag vid tidigare tillfällen skrivit går runt en femtedel av min lön till vårt gemensamma bästa i form av inkomstskatter. De övriga femtedelarna pungar jag ut till höger och vänster, främst av allt till olika sorters företag, små och stora.

Det finns skatter inbakade också i de fyra femtedelar av min lön som jag tvingas använda för att klara levernet. Men klart att det till på köpet handlar om vinster som

I själva verket skulle jag vilja påstå att det är en av mina livsuppgifter, en del av mina politiska böjelser, att betala skatt. Jag ser det helt enkelt som en gåva att kunna göra det.

går till många enskilda fickor. Själv undrar jag alltså, varför det ska vara så ”motbjudande” att betala skatt jämfört med att betala ännu mer till privata instanser, personer, som nu inte direkt representerar den bit av samhället jämte tjänster var och en av oss kan åtnjuta.

Om staden jag bor i satsar på allmänna badstränder har också jag själv möjlighet att dra nytta av dem. Men om en person blivit bättre bemedlad för att jag och mina medmänniskor handlar i personens affärskedja och denna inrättar badstrand på egen tomt, är det inget som är hemåt för mig.

Så varför skulle jag vara gladare över att underhålla personen i fråga med summor ur fyra femtedelar av min inkomst än över att betala skatt. Nej, självklart inte! Visst använder jag hellre en femtedel av min lön till det allmänna bästa, för att jag och du och hon, han eller hen ska kunna simma och dra nytta av inte bara badstränder och bibliotek, utan av en hel hög med saker.

Att bli beskattad är för mig att bli rikare!