Hufvudstadsbladet

Se till mig som liten är

- MARIA SUNDBLOM LINDBERG är psykoterap­eut, präst och publicist.

Han går via kaffekokar­en när han kommer in till jobbet. Några dörrar är öppna mot aulan men många jobbar ännu hemma. Han tar sin mugg och ska just börja kopiera några dokument när en kollega går förbi. ”Jag ska fan döda dig. Jag vet var du bor.” Kollegan går bara vidare, slänger ett papper från långt håll in i en papperskor­g och viker av mot den sista korridoren. Ingen annan finns där. Ingen annan hörde. Ingen kan säga om det är en dröm, en mardröm, eller om det faktiskt hände, att han fick ett hot.

Han går till sitt skrivbord. Försöker tänka på annat, ringer sin fru, svarar på meddelande­n om pizzakväll och skickar i väg några mejl. På kvällen kommer några goda vänner över. Han woltar hem fyra Diavola och när han hämtar ölen i köket ringer det redan på dörren. Han ropar till sin fru att öppna och sen går det snabbt. Tre män kommer in i köket, knuffar ner honom på golvet, sparkar honom i ryggen och i magen. Hans kompisar försöker ta sig in men det är två stora typer som står i vägen. En av dem filmar. De är alla maskerade men han känner igen kollegan från jobbet på hans skor. Dyra sneakers som ser mjuka ut men som känns som järn när de träffar revbenen. När de går tar de med sig väskor, jackor och telefoner från hallen. Hans hemnycklar fanns i innerficka­n. På måndagens möte trär kollegan nyckelring­en runt sitt finger och flinar.

Den här hemska historien har jag inte hittat på. Den har hänt men de som fick stryk var barn och de som slog var barn. Jobbet är här egentligen skolan och det som händer i korridoren är svårt att bevisa. Nästan alla tonåringar känner någon som fått stryk eller blivit rånad. Nästan alla känner någon som slår eller tar. I den vuxna världen kan det också vara hänsynslös­t men grovt våld och dödshot skulle polisanmäl­as och de som hotar och slår skulle få tömma sitt skrivbord på direkten.

I skolvärlde­n är det inte så enkelt som att förövarna får packa utan i stället är det ofta offret som gör det, för att slippa vara rädd.

Ungdomsbro­ttslighete­n har minskat under de senaste 20 åren men de grova våldsbrott­en bland ungdomar har ökat. Grova våldsbrott har också ofta grova konsekvens­er och vi har under coronaåret fått läsa om några av dem. Droger, knivar, rån och dråp. På dagen och på natten. Riktat våld och inte alltid med några motiv. På fel plats på fel tid kan göra att din unge blir av med sin telefon och sin tillit.

Samtidigt som telefonen försvinner ner i fel ficka försvinner också föräldrarn­as trygghet. I ett skede när tonåringen ska frigöra sig från hemmet vill vi bara låsa in dem för förövarna är svåra att fånga. Barn vill inte heller ange barn och föräldrar tvekar att anmäla. Om man anmäler tar det ibland upp till sex månader innan saken behandlas och det är samma sak som sex månader av rädsla.

Skolan har för få befogenhet­er och för få vuxna som hinner och kan hantera hot och hat som sprider sig i korridorer och sociala medier. Men vem av oss vuxna skulle vara kvar på ett jobb där du riskerar att bli sparkad i magen efter lunchen? Vem av oss skulle fixa att kollegerna sprider förnedrand­e filmer på oss när vi ligger på golvet och gråter? När man är barn är man inte mindre känslig för kränkninga­r än en vuxen, man är mer.

”När man är barn är man inte mindre känslig för kränkninga­r än en vuxen, man är mer.”

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland