EU är inrikespolitik

Är EU en inrikes- eller utrikesarena? Frågan är banal, men tyvärr aktuellare än någonsin i landet som lutar sig över statsministerns morgonmål.

Paavo Lipponen, statsminister 1995–2003, levererade nyligen (Morgonettan i teve 15.5.2021) en obehaglig men förmodligen rimlig kommentar: Intresset för EU-frågor har minskat bland politikerna i samma takt som unionens motståndare har blivit aktivare.

Enligt Lipponen är vi därtill dåligt nätverkade på EU-nivå och erfarenheterna av arbete i unionen har tunnats ut.

Finlands styrka från de första åren har med andra ord decimerats. Vår kompetens har snävats in.

Det handlar inte om en grånad ex-politikers längtan efter en tid då allt var bättre. (Vilket det faktiskt var om man ser till statsministerns övergripande intresse för EUfrågor.)

Lipponens oro är befogad ur många synvinklar. Det vi får ut av medlemskapet är en funktion av vilken tyngd våra regeringspolitiker har i EU. Men kedjan är längre än så: Ministrarnas arbete underlättas om våra nationella politiker – riksdagsledamöterna – är beredda att stå upp för vår EU-politik.

Utrymmet för en aktiv politik i

EU är inte en konstant, det varierar med det mod, den passion, det intresse, det kunnande våra ledande politiker visar i EU-frågor.

Just nu pekar den barometern på lågtryck.

Debaclet i riksdagen nyligen om unionens stora återhämtningspaket ökade kanske momentant intresset för EU.

Men infallsvinkeln var extremt snäv – och gagnar i första hand EUmotståndet.

Europas storhet ligger långt tillbaka i tiden. Det är lätt att teckna nidbilder av en krets där det dagarna efter ett toppmöte finns 27 versioner av vad som timat, vem som vunnit och hur detta antingen stärker eller försvagar unionen.

Till unionens folklore hör också att EU alltid går starkare ur kriser. Och kriser är ofta en logisk följd av att 27 nationella viljor ska bli en unionell.

EU kämpar om inflytande på en marknad – politisk, ekonomisk – där övriga parter heter USA, Kina, Ryssland och där stater som Turkiet och Iran mera agerar käppar än hjul.

Det är lätt att se vad som ligger EU i fatet: De andra aktörerna är stater, en del diktaturer eller varianter på temat – medan EU är ett statsförbund i en intellektuell miljö där det mesta man vet om alternativet förbundsstat är att det ska motarbetas till sista man.

Antingen-eller är inte sällan det enda perspektivet.

EU:s största misstag är gammalt och oåterkalleligt.

Den så kallade reciprocitetsprincip som säger att de frågor som kan avgöras så nära medborgarna som möjligt ska avgöras där förblev en princip med svag täckning i vardagen.

Bilden av EU präglas därtill av en kommission som med sin stab svävar i andra sfärer än unionens medborgare.

Vi har alltså en union med en isolerad och svårgranskad elit och en medborgarkår i 27 länder utan det som kännetecknar nationell politik: gemensamma mötesplatser, medier etc.

Det saknas något i tomrummet mellan elit och folk. Men det kan fyllas. Av aktiva och kunniga politiker som kan och orkar arbeta för att EU i högsta grad är – inrikespolitik.

Jag förstår vad SFP:s gruppordförande i riksdagen Anders Adlercreutz avsåg när han på partidagen för en vecka sedan klagade över att EU-frågorna har blivit inrikespolitik. Men formuleringen – ”vi kan inte göra EU till en inrikespolitisk fråga” – var mindre lyckad.

Det är uttryckligen glappet mellan EU och vår nationella politikvardag som möjliggör att unionens motståndare kommer åt att servera nidbilder av EU.

Som globen ligger i dag finns det inte vettiga alternativ till samarbete i Europa. EU är inget spöke, utan den arena, den intellektuella nivå, där EU:s (nationella) politiker har att maximera EU:s slagkraft.

Modellen är i grunden rätt enkel. Vi gav för snart 30 år sedan upp en del av vår nationella suveränitet uttryckligen för att unionen skulle ha styrka att tala med större bokstäver. (På en del områden var dessutom vår faktiska suveränitet starkt relativ.)

Att EU sällan går emot sina större medlemsstater är mer eller mindre en naturlag – de har ju också annars styrka att hävda sina intressen.

Att en del medier simplifierar det nu aktuella upplägget kring återhämtningspaketet – ”köp 2, betala för 6” – är inte enbart mediernas fel. När de tunga analyserna lyser med sin frånvaro skapas utrymme för medialt gångbara förenklingar.

Den bit som saknas är en kontinuerlig argumentation i vårt pro EUläger. EU är en tillvaro – en tillhörighet – som inte får lämnas ovårdad.

De politiker som tror på EU är för tysta på hemmaarenan. De som ska berätta att vi får så mycket mer än de två miljarderna ur återhämtningspaketet – de sviker sin uppgift. De lämnar fältet öppet för nationalister som vill isolera Finland, försvaga unionen och som rider på en antiglobaliseringsvåg de har få alternativ till.

EU måste därför i högre grad vara en del av vår inrikespolitik.

Det är ingen slump att EU-frågorna i vår grundlag från 2000 uttryckligen och medvetet har tillskrivits regeringen.

Det är den nivå i politiken – i motsats till presidenten – som hela tiden är beroende av det indirekta stöd av folket som riksdagen artikulerar genom att inte fälla regeringen.

På riksdagens lott ligger att ge ministrarna ryggstöd både inför förhandlingar i Bryssel och inför växande simplifieringar i dagspolitiken här hemma.

I det senare uppdraget kan man aldrig vila på lagrar. Liksom röster varje gång ska vinnas på nytt i val måste vår tillvaro i EU hela tiden byggas under via tydlig och trovärdig argumentation.

EU är både utrikes- och inrikespolitik, men mera det senare.

Att det är så det ska vara borde vara lätt att inse. Om det brister på den punkten i hela EU är unionen på sikt en krisgrupp.

”Det är lätt att teckna nidbilder av en krets där det dagarna efter ett toppmöte finns 27 versioner av vad som timat, vem som vunnit och hur detta antingen stärker eller försvagar unionen.” TORBJÖRN KEVIN är journalist och tidigare chefredaktör.