Allt som upphör att finnas till
Livet är ström av förluster i stort som i smått. Den tyska författaren Judith Schalansky har i en bok som är ett fascinerande konstverk tagit sig an att återskapa och bevara något av allt det förlorade åt oss.
PROSA
Judith Schalansky
Förteckning över några förluster (Verzeichnis einiger Verluste) Övers. Linda Östergaard Pequod Press 2021
Sådant som funnits, förlorats men ändå lever kvar så länge någon minns. Offentliga angelägenheter som den gamla godsbangården i Helsingfors eller Sibelius åttonde symfoni. Privata av alla upptänkliga slag. Bara jag vet att skråmorna på min ärvda gungstol kommer av det stora, nu försvunna armbandsur min mormor alltid bar, ett arv efter hennes make.
Vi lever med det försvunna, med att saker ständigt upphör att finnas till, mer ju äldre vi blir. Inte bara de förluster vi själva bevittnat utan allt vi småningom lär oss att någon gång har funnits och format det som är vårt nu. Att minnas dem ett ansvar historien ålägger oss. Bara barnet har rätt att leva enbart i nuet. Den minneslösa vuxna är farlig och destruktiv.
Förtrollande texter
Om sådant som inte längre finns handlar Förteckning över några förluster, den tyska författaren Judith Schalanskys senaste verk. Det är en mycket speciell bok, utan överdrift kan man kalla den förtrollande. I tolv texter av sinsemellan helt olika karaktär skriver Schalansky fram det försvunna – noveller samsas med essäer, sakliga redogörelser med science fiction. Sällan försöker hon beskriva det förlorade rakt av, det handlar mera om att mana fram den värld där det haft sin varelse. Schalansky är osedvanligt sakkunnig på många områden men sist och slutligen handlar Förteckning över några förluster om en existentiell stämning och om känslan av förlust.
Som så många av dagens intressantaste tyskspråkiga författare har hon sina rötter i öst (hon är född 1980 i Geifwald, DDR). I bokens förord skriver hon: ”För den som liksom jag själv en gång upplevt ett brott i historien, segrarens bildstormning, nedmonterandet av monumenten, är det bara alltför lätt att i varje framtidsvision genast se dess framtida förflutna, där exempelvis ruinerna efter Berlins återuppbyggda stadsslott kommer att ha gett plats åt en återuppbyggd kopia av Palast der Republik.”
Palast der Republik, den nu rivna kombinationen av riksdag och Folkets hus i Berlin DDR, en av de inte så många genuint populära saker regimen åstadkom, ägnas mycket riktigt ett av kapitlen i boken. Signifikativt är Schalanskys sätt att närma sig. Fokus ligger inte på dess representativa roll utan på en inkännande och detaljerad skildring av en liten familjs vardagsliv som bara en enda gång tangerar palatset, möjligen – det får vi inte veta – med ödesdigra följder.
En annan av texterna som berör Schalanskis eget liv är elegin över Caspar David Friedrichs tavla Hamnen i Greifswald, förstörd 1931 tillsammans med tretusen andra konstverk i en brand i München. Schalansky återvänder till sina hemtrakter för en vårlig fotvandring där hon minutiöst noterar allt som omger henne i naturen. Hennes hållning står i sin saklighet för raka motsatsen till Friedrichs egna, storslaget symboliska syn på omvärlden.
❞ Bara barnet har rätt att leva enbart i nuet. Den minneslösa vuxna är farlig och destruktiv.
På månens baksida
Bland andra förlorade ting som tas upp kan nämnas atollen Tuanaki, offer för en havsbävning c. 1842, praktbyggnaden Villa Sacchetti som började förfalla bara 25 år efter uppförandet på 1600-talet och Manis sju böcker, vittnesbördet om en världsreligion som utplånades genom förföljelser. Schalanskys intresse gäller förlorarna, dem som fallit ur historieskrivningen. Ett slags principdeklaration hon gör är denna:
”I en ständig utvecklings enfaldiga men icke desto mindre betvingande dramaturgi kan det förflutna endast komma till nytta om det är underlägset det nya och om man alltså kan föreställa sig historien – vare sig det rör sig om det egna livets eller nationens eller människosläktets – som ett nödvändigt, åtminstone inte slumpmässigt framåtskridande.”
Själv vill hon uppmärksamma bevarandets problem vilket inte är mindre än förstörelsens. Att inte glömma är lika hemskt som att glömma allt. Om det handlar bokens sista kapitel, ett efter alla lugubra förluster välkommet scherzo om vad som sker på månens baksida. Här möter vi selenografen (månkartritaren) C.A. Kinau som utmärker sig till och med i detta sammanhang genom att spåren har försvunnit inte bara av hans verk utan också av honom själv. Han blir vår guide till själva upphörandets upphörande.
De svarta bilderna
Judith Schalansky är inte bara författare utan även grafiker. Hon gör sina böcker själv och de framstår som konstobjekt i egen rätt. Förteckning över några förluster är strukturerad kring tolv mörka bilder av det förlorade, en per berättelse. Sidorna ser helt svarta ut men när ljuset faller på ett visst sätt framträder något. Trycktekniskt har det inneburit att varje text måste vara exakt sexton sidor lång. De är alltså ett slags prosadikter där formen styr innehållet. Och här måste översättaren Linda Östergaard framhållas. Inte nog med att hon till synes självklart följer Schalansky genom alla de växlande idiom texterna tar i bruk. Hon har också hållit sig till deras yttre mått utan att intrycket någonsin blir pressat eller onaturligt. Det är verkligt imponerande.