En haj i sardinstimmet, med en besserwissers temperament
Sture Packalén uppvisar i sin biografi över Günter Grass en oförvillad inställning till sitt objekt; vid sidan om det högsta beröm finns också plats för kritik, när sådan är berättigad. Utan att själv sakna skuld var Grass sin samtids samvete, med ett civilkurage av närmast absoluta mått.
PROSA
Sture Packalén
Günter Grass. Författare och provokatör Carlssons 2020
Under en resa till Calcutta kom en indier en gång fram till Günter Grass på gatan. ”You the German writer?” Efter det jakande svaret följde ett glatt utrop: ”You wrote the Tin Drum”. Yes. ”Oh, you Graham Greene!” Varpå Grass med en suck medgav att så var fallet.
Incidenten ingår i Sture Packaléns biografi Günter Grass. Författare och provokatör. Den säger något om hur svårt det kan vara för en konstnär att skapa sig synlighet på i detta fall parnassen. För litteraturens undervegetation är läget kroniskt kärvt; bättre har det inte blivit med alla smartmobiler och paddor. Men inte ens för giganterna är en bestående framgång huggen i sten. Enligt hans första hävdatecknare på svenska är Grass – utan konkurrens ens från Heinrich Böll – den centrala gestalten i den moderna tyska litteraturen. Men hur känd är han i dag i Sverige? Eller i Finland? kunde den i Uppsala bosatte finlandssvenske professorn med samma rätt ha frågat. Inte ens Nobelpriset 1999 har väl stannat kvar i det kollektiva minnet.
Energi för ett helt kraftverk
Enligt sin kollega Günter Kunert besatt Grass en energi som skulle ha räckt för att driva ett helt kraftverk. Energin alstrades tämligen obehindrat genom alla 87 år, men höjdpunkten nåddes tidigt, hösten 1959, med den ovannämnda Die Blechtrommel (Blecktrumman). Ur den sällsamme dvärgen Oskar Matzeraths instrument hamrades på kort tid fyra miljoner volymer ut, översatta till mer än fyrtio språk. Senare uppbackad av Volker Schlöndorffs Oscarsbelönade filmatisering. En mustig krönika, lovprisad av många som en konstnärligt lysande och politiskt svidande rekonstruktion av livet i Tyskland, före, under och efter nazitiden, med utgångspunkt i Günter Grass motsvarighet till Joyces Dublin och Kafkas Prag, födelsestaden Danzig (i dag det polska Gdansk).
Framgången var pyramidal även om långt ifrån hundraprocentigt positiv. En del läsare stöttes tillbaka av det delvis obscena innehållet, andra av den starka vänstervind som blåser genom texten. Historiens förlorare står stadigt i fokus.
Nazismen innästlad i Tyskland efter kriget
Inom ramen för den Vergangenheitsbewältigung som Blecktrumman – och i stort sett hela Grass övriga produktion – representerar, kastas ett starkt ljus över nazismen, dess offer och överlevare. Det genomgripande problemet är att många av de skyldiga efter kriget lyckats nästla in sig på höga poster i samhället. Östtyskland kvarstod också länge som ett rötsår.
Såväl västtyska högerkretsar som etablissemanget på andra sidan östgränsen ställde sig kritiska till den okuvliga frispråkighet och det socialdemokratiska rättspatos som besjälade Grass. Men det kuvade folket bortom gränsen hade goda skäl att värdesätta stödet från honom. Till skada för sitt renommé motsatte sig Grass dock in i det sista en återförening. Argumentet var att ett StorTyskland återigen skulle växa till en fara för mänskligheten. Emellertid föll muren, utan att han lyckades hejda det. Och Tyskland har förblivit en stabiliserande faktor i vår oroliga värld.
Den vackraste första meningen
Efter Blecktrumman följde nya framgångar, Katt och råtta samt Hundår – den så kallade Danzigtrilogin. I en strid ström andra romaner, vid sidan om diktsamlingar, mer överraskande också balett- och operalibretton: Lokalbedövad, Ur en snigels dagbok, Flundran, Mötet i Telgte (en historisk rekonstruktion av den i 20 års tid verksamma litterära Gruppe 47), Råttinnan, Klockgrodans varningsrop, Krabbans gång och flera till. Vad vore Grass utan djurriket?
Som författare var han autodidakt, men som skulptör hade han formell utbildning. Som grafiker gjorde han utomordentliga insatser; ett gott smakprov är pärmen till Der Butt (Flundran), 1977. Romanen är en fascinerande allegori över kvinnosaksrörelsen. En plattfisk som tack vare sin framgång blev en guldfisk.
Grass författarskap är yvigt, invecklat, mångordigt, med många klassiska stilgrepp, noterar Packalén: ”ellipser, hopningar, upprepningar, variationer, parallellismer, över- och underdrifter och anaforer”, vid sidan om nybildningar, fri ordföljd, oregelbunden interpunktion och vindlande meningar. Men Flundrans första mening är föredömligt kort – 2007 prisbelönt som den vackraste första meningen i en
❞ Såväl västtyska högerkretsar som etablissemanget på andra sidan östgränsen ställde sig kritiska till den okuvliga frispråkighet och det socialdemokratiska rättspatos som besjälade Günter Grass.
tyskspråkig roman: ”Ilsebill salzte nach” (Ilsebill hällde på mera salt). Besser in Deutsch.
Med i Hitlerjugend och Waffen-SS
Vid det laget hade en hel del salt hällts i Günter Grass sår. Med Beim Häyten der Zwiebel (När man skalar lök) hade författaren året innan utmärkelsen skakat om sin läsekrets med ett pinsamt avslöjande. Med 61 års fördröjning erkände han slutligen att han inte endast tillhört Hitlerjugend under tidiga pojkår utan också en tid tjänstgjort vid Waffen-SS. Några svårare försyndelser hade han inte gjort sig skyldig till, däremot suttit en tid som amerikansk krigsfånge.
Men hur kom det sig att en rättshaverist, som gång efter annan ställt sitt eget folk till svars för större och mindre brott mot mänskligheten, först nu slog upp porten till sitt eget förflutna? En sannolik förklaring, menar Packalén, är att Stasis dokument som överförts till det tyska riksarkivet skulle bli offentliga i mars 2007. Grass ville förekomma skandalen och samtidigt ge maximal uppmärksamhet åt sin nya bok. Ett avslöjande före 1999 kunde rentav ha berövat honom Nobelpriset. Förstås är allt det här kannstöperier.
Hur som helst uppvisar Sture Packalén i sin biografi en oförvillad inställning till sitt objekt; vid sidan om det högsta beröm finns också plats för kritik, när sådan är berättigad. Med Hans-Magnus Enzensbergers ord var hans illustre kollega en haj i sardinstimmet, en haj – kan tillläggas – med en besserwissers temperament. Utan att själv sakna skuld var han sin samtids samvete, med ett civilkurage av närmast absoluta mått. De fyra sidorna om honom, som ingår i Packaléns Tysk litteratur 2016 (HBL 28.1.2018), har nu vuxit ut till 264 jämte noter – en i alla avseenden väldokumenterad och välskriven studie. Graham Gree— ursäkta Günter Grass tecknas här i helfigur, en attack mot historiens skrala minne.