Språkanvändningen på Amos Rex nya grupputställning förbryllar
❞ Between us/Oss emellan är ett slags invigning av Amos Rex Studio, en sal vars utställningspotential än så länge inte till fullo utforskats.
Tero Kuitunen och Karoliina Hellberg utvidgar sina territorier med installationer som knyter an till interiörens skira färger. Raimo Saarinen förvandlar Glaspalatsets terrass till en trädgård. Tyvärr lämnar Amos Rex språkanvändning en del övrigt att önska.
KONSTUTSTÄLLNING
Between us/Oss emellan
Karoliina Hellberg, Tero Kuitunen, Raimo Saarinen: Oss emellan. Amos Rex, Glaspalatset, Mannerheimvägen 22-24. Till 5.9.
Vid entréerna till salarna i Amos Rex ligger de i drivor, de visuellt lockande små gratis informationshäftena som blivit till en självklar del av museets utställningshelheter. För varje ny sådan trycks de i tre olika versioner: en på finska, en på svenska, och en på engelska. Den här gången är det dock svårt att hitta rätt, för på varje omslag står det skrivet Between us oavsett innehållets språk. Grupputställningen som sammanför platsspecifika installationer av Karoliina Hellberg, Tero Kuitunen och Raimo Saarinen har påklätts en globalt gångbar utstuderad lifestyledräkt.
Konsten rör sig i internationella sfärer, och det är normalt – kanske till och med norm – att konstnärer namnger sina verk på engelska, oavsett eget modersmål. De flesta halkar dock in på detta utan att reflektera över vad de deltar i när de accepterar engelskan som något slags neutralt globalt kommunikationssätt.
På samma sätt som klimatförändringen inte beror på den individuella konsumentens val vid grönsaksavdelningen är det inte heller den enskilda konstnärens uppgift att axla allt ansvar för att västvärldens lingua franca vuxit fram ur imperialismen och kolonialismen. Men bör ett etablerat museum i ett icke-engelskspråkigt land vältra sig i detta språk och bidra till dess framfart?
Bristande språkkänsla
Att snöa in sig på en utställnings namn må vara småaktigt, och det bör påpekas att Amos Rex lite inkonsekvent på somliga ställen kallar Between us för Oss emellan. Sällan har ändå sambandet mellan språk och konst förbryllat på samma sätt som i hyperfinlandssvenska Konstsamfundets succémuseum.
I den föregående utställningen med egyptiska artefakter var de svenska väggtexterna så språkligt undermåliga att man inte kunde bli annat än förstummad. Det att Between us presenteras under internationellt namn kan kanske avfärdas som en engångsföreteelse, men i kombination med informationshäftets svenska som saknar språklig fingertoppskänsla väcks frågan om detta är ett museibesök som egentligen går på det angivna språket.
Det stundvis nyttjade översatta namnet Oss emellan antyder ett intimt och privat utbyte av åsikter och information. De tre deltagande konstnärernas konstverk konverserar dock inte med varann, utan var och en har kört benhårt på sitt. Den gemensamma nämnaren är nämligen en annan slags kommunikation; den mellan konstverk och omgivning. Hellberg, Kuitunen och Saarinen har ombetts skapa installationer som tar Glaspalatsets och det underjordiska museets arkitektoniska detaljer i beaktande, vilket de alla tre gör med stor noggrannhet och omsorg.
Utvidgar territorier
Between us/Oss emellan är ett slags invigning av Amos Rex Studio, en sal vars utställningspotential än så länge inte till fullo utforskats. Den är tillräckligt stor för att tre installationer av varje medverkande konstnär ska kunna rymmas utan att en känsla av trängsel infinner sig.
Dessutom fortsätter utställningen uppe i Glaspalatsets andra våning, i Bio Rex vackra foajé. Kuitunen och Hellberg låter sina verk kvittra i stämsång med interiörens skira färger då pelarnas korallrosa återkommer i bådas verk på ett naturligt sätt.
Hellberg, som främst är känd för sina målningar, och Kuitunen, som gjort sig ett namn som formgivare, lyckas båda med sina installationer på Amos Rex utvidga sina territorier.
Kuitunen utnyttjar sin designbakgrund för att skapa installationer som på ett minutiöst sätt speglar och förvränger byggnadens arkitektur. Hellberg å sin sida ställde redan i sin förra soloutställning på galleriet Anhava ut små skulpturer, men nu har hon till fullo låtit sina målningars atmosfär spilla ut över rummet – som om de inramade verken skulle läcka magiska föremål.
Naturen vinner
Raimo Saarinen, berömd för sina häpnadsväckande organiska verk som ofta inkorporerar växter, står föga förvånande för utställningens mest fantasifulla utnyttjande av det utrymme som ställts konstnärerna till förfogande. På Glaspalatsets ofta lite styvmoderligt behandlade och bortglömda terrass har han helt resolut skapat en rejäl trädgård i en gammal skräpcontainer.
Nerifrån Mannerheimvägen hörs trafikens larm, men uppe på balkongen sträcker sig höga rododendrongrenar mot himlen, och ett litet vattenfall porlar oavbrutet. Inget är förskönat: bevattningssystemets plaströr är fullt synligt, och trädgårdens vattenpott utgörs av en nedgrävd grällt grön tunna. I stället för att avleda tillför det en känsla av förundran, för när man ser de små blommorna sticka upp ur den rostiga containern tror man till fullo på att naturen till slut kommer att vinna, oavsett hur människans apokalyps kommer att se ut.
När språken och orden har lösts upp och försvunnit ur världen återstår ändå det som Between us försöker verka vilja berätta något om: arkitektoniska konstruktioners koexistens med sin omgivning, som sakta men säkert nöter ner den.