Herr Jansson
Om några dagar börjar Åland fira sina första hundra år som autonomt, neutraliserat, demilitariserat och enspråkigt svenskt landskap i Finland. Startskottet går på självstyrelsedagen den 9 juni och fortsätter hela året och in på nästa, eftersom Nationernas förbund – FN:s föregångare – i juni 1921 beslöt att Åland skulle fortsätta att tillhöra Finland trots att en majoritet av ålänningarna hellre ville höra till Sverige och det första folkvalda parlamentet, som bestod av tjugonio herrar och en dam, sammanträdde till sitt första plenum den 9 juni 1922.
Våren 1980 hade jag flyttat till Åland. När landstinget, som i dag heter lagtinget, samlades efter julpausen satt jag på nedre läktaren i den vackra och värdiga plenisalen i självstyrelsegården i Mariehamn, invigd ett par år tidigare. In traskade ett stort antal herrar och ett mycket ringa antal damer. En kollega från Ålandstidningen underrättade mig om vad den och den hette. Jag funderade på om jag någonsin skulle lära mig namnen.
- Ingen fara, det är hur enkelt som helst. De är ju bara trettio och för att göra det hela enklare heter fem av dem Jansson, förklarade kollegan.
En av janssönerna var Olof Jansson, en högrest, imponerande och litet kärv skärgårdsbo från Kökar. Följaktligen kallades han Kökar-Olle. Han var just då talman i landstinget och innehade därmed den högsta politiska makten på Åland. Så jag började med att intervjua honom. Vi satt i hans arbetsrum i självstyrelsegården och smaskade på gräddmunkar, som var hans favoritbakverk fick jag veta. Han pratade mycket och jag försökte hänga med. När jag gick bad han att få läsa min text innan den trycktes ifall där fanns några sakfel.
Jag skrev, kollade fakta och skickade intervjun till honom, ganska belåten med resultatet. Följande dag kom texten tillbaka. Kökar-Olle var gammal folkskollärare och mitt alster var prickat med rött, ord var överstrukna och ersatta med andra, det var krux i marginalen, manuskriptet såg ut att ha drabbats av mässling. Och jag blev rent ut sagt förbannad.
Så jag ringde upp honom, påpekade att det var sakfel han skulle korrigera, inte mitt språk, mitt sätt att uttrycka mig. Jag tänkte minsann inte använda hans formuleringar och även om vår relation blev lidande på det ansåg jag att jag hade rätt till mitt sätt att skriva och så vidare... Till min förvåning var han tyst, sedan beklagade han att jag hade blivit upprörd, det var de gamla skollärartakterna som hängde med, han skulle inte göra så i framtiden.
Senare på eftermiddagen kom en jättelik bukett blommor i de åländska färgerna rött, gult och blått in genom dörren, åtföljda av ett kort där han bad om ursäkt. Det blev upptakten till en vänskap som jag hade stor nytta av. Kökar-Olle älskade sin åländska politik, han var kunnig och han lärde mig mycket.