Mat som tröst och terapi
Mat är tröst och en anledning att samlas, säger kocken och krögaren Tareq Taylor. Mat kan också vara en utväg ur svårigheter. Under en matresa till Jerusalem redde Tareq Taylor, hans far och hans bror ut en plågsam konflikt.
Den svenska kocken och krögaren Tareq Taylor är känd för sin goda mat, sitt vänliga humör och sin lättrördhet. I Finland är han aktuell med en tv-serie där han tillsammans med sin bror och far reser runt i Israel och Palestina.
– Alla familjer har en historia och det blir en serie med mycket känslor.
I konfliktområden är det lätt hänt att den vanliga människan, hon som lever mitt i konflikten, försvinner ut i periferin. Om serien har kunnat belysa vanligt folks liv i Palestina har jag lyckats.
Tareq Taylor var tio år då han bestämde sig för att bli kock. Inspirationen kom från morfar, en brittisk gentleman som hade slagit sig ner i Malmö där han verkade som brittisk konsul.
– Morfar var strikt och snäll. Han berättade för mig att han som ung hade drömt om att bli kock men att drömmen aldrig hade besannats. Den rollen plockar jag, tänkte jag, och så blev det.
Tareq Taylor är i dag en folkkär och upptagen kock, känd från flera publiksuccéer i tv, bland dem Trädgårdstider vars sjunde säsong sändes i våras. Jag får tag på honom, per telefon, en tidig morgon. Slamret från grytor och stekpannor i ett restaurangkök hörs i bakgrunden och senare på eftermiddagen är det dags för inspelning. Tareq Taylor är programledare för en satsning där familjer tävlar i matlagning och han bubblar av entusiasm när han refererar konceptet.
– Alla familjer har en historia och det blir en serie med mycket känslor. Vi gråter till höger och vänster och jag känner mig som ett tvättfat ibland.
– Familjerna är underbara och de är så fina och snälla mot varandra. De behandlar varandra vackert.
Tareq Taylors egen familjehistoria är basen för tv-serien Tareq Taylors matresa som nu sänds på Yle. I programmet reser Tareq, hans lillebror Zafer och deras pappa Seif Daoudi till faderns födelsestad Jerusalem. De åker runt i Israel och Palestina, besöker marknader, äter pizza ute i öknen och glass i Ramallah. Men framför allt pratar sönerna om smärtan och saknaden efter sin pappa. Efter föräldrarnas skilsmässa bröt Seif Daoudi kontakten med sönerna. De var då i tonåren. Under flera år träffade Tareq och Zafer Taylor inte sin pappa trots att han bodde i samma stad som de – i Malmö.
Men under matresan kunde de tre äntligen gå igenom sårigheterna.
– Det fanns många outtalade frågor vi måste prata om och då är det bra att befinna sig på en plats man inte kan ta sig ifrån. Är man i sina hemtrakter kan man stiga upp och försvinna när det känns jobbigt, säger Tareq Taylor.
– Som barn är man alltid i underläge gentemot vuxna. Nu kunde vi mötas som jämbördiga och vi kom fram till en punkt där vi kunde försonas och enas om att då var då och nu är nu.
Hur känns det nu då?
– Jag känner en inre frid. Det är skönt att vi har pratat med varandra och kunnat säga att vi älskar varandra. När man tar ansvar för det man har gjort kan man mötas igen.
Var du rädd för att ni skulle misslyckas med det?
– Det finns alltid ett visst mått av osäkerhet när man ger sig in i ett sådant här projekt. Det gäller relationerna inom familjen men också den region vi reste till. Läget där är alltid instabilt.
Israels nyligen genomförda bombningar och granatattacker drabbade den palestinska befolkningen hårt.
– Greppet om befolkningen är ännu tajtare nu och många har det väldigt tufft, påpekar Tareq Taylor.
Ett av Tareq Taylors starka barndomsminnen är från hans första, och förra, besök i Jerusalem. Han var tre år och skulle åka buss in till staden med sin mamma. De missade bussen och fick ta en senare avfärd. Väl framme i Jerusalem möttes de av rök, eld och panik. Den buss de skulle ha tagit hade sprängts i luften.
Vardagshjältar
Vardagshjältarna och -hjältinnorna är många i Palestina. En av dem är en kvinna som odlar olivträd. Mötet med olivträdsodlaren Doha Asous
och hennes dotter Muna hör till de drabbande i Tareq Taylors matresa. Olivodlingarna är en grundpelare i det palestinska köket men odlarna lever farligt.
Attentat från bosättare som slagit sig ner på den mark Israel har ockuperat är ett ständigt hot. Ett par tusen olivträd hade bränts ner strax innan Tareq Taylor och hans team besökte platsen.
Som tv-tittare blir man bestört och Tareq Taylor kunde inte dölja sina känslor.
– Jag satt där med Doha och Muna och tårarna började rinna, avslöjar han.
– I konfliktområden är det lätt hänt att den vanliga människan, hon som lever mitt i konflikten, försvinner ut i periferin. Om serien har kunnat belysa vanligt folks liv i Palestina har jag lyckats.
– Ibland blir jag sorgsen när jag tänker på vår planet. Egentligen är vi ett enda folk som förenas av samma drömmar – vi vill leva i frihet, uppleva kärlek, kunna försörja oss, kanske bygga ett hus.
En ostmacka tack
Vi återvänder till födan, den som är basen i Tareq Taylors karriär.
– Mat är en anledning att samlas, den ger tröst och den är uppiggande, säger Tareq Taylor på tal om hur han definierar mat.
Att bjuda en kock på mat är nervpirrande för värden och värdinnan men Tareq Taylor viftar bort all oro och säger att den är obefogad.
– Folk tror att kockar har höga krav men det är fel. Kockar har inga krav alls utan är glada över att någon annan lagar maten. Jag är nöjd om jag blir bjuden på en ostmacka.
– Däremot äter jag helst inte snabbmatskedjornas mat. Jag mår illa av den.
Vilka är dina finaste smak- och doftminnen från resan? – Oj! Abu Shakris hummus är en smaksensation. Och på doftminne svarar jag marknaden i Nablus. Den är exceptionell och häftig.