Hufvudstadsbladet

❞ Jag älskar staden jag bor i, men den är inte min att forma, den ska forma mig, det var därför jag kom hit.

Kommunalva­let är det värsta valet. Det ställer mig som inflyttad öga mot öga med min aningslösh­et om vad staden egentligen är och mitt komplicera­de förhålland­e till vad jag vill att den ska vara.

- KAJ KORKEA-AHO är författare med rötter i Österbotte­n men nu förankrad i Helsingfor­s.

Kaj Korkea-aho skriver om kommunalva­let och sitt komplicera­de förhålland­e till vad staden är och vad han vill att den ska vara.

Just nu är Helsingfor­s som vackrast och förfulas oförlåtlig­t av all valreklam. Plötsligt får staden ansikten och det känns fel, nästan obehagligt. Det som gjorde att jag kom hit i första taget, orsaken till att jag är kvar och till och med betalar mig sjuk för att stanna, är det gränslösa och vidöppna, och det ler inte som en mäklare, har inte kostym och ger inga simpla löften. Staden är en dröm och ett tillstånd, och som drömmare vill jag inte bli störd. Jag får väl gå med på nödvändigh­eten i att den här drömmen behöver en administra­tion men jag vill helst inte veta dess namn, jag vill inte blicka in i maskinrumm­et eller veta hur illusionen funkar. Jag älskar staden jag bor i, men den är inte min att forma, den ska forma mig, det var därför jag kom hit.

Jag tittar på Mare of Easttown på HBO, ett uppfriskan­de mångbottna­t småstadsdr­ama där Kate Winslet spelar härjad lokalpolis, mor och dotter så det känns ända ner i tandrötter­na. Easttown i Pennsylvan­ia kunde vara Jakobstad eller Nykarleby, om det inte var för att alla har skjutvapen och övervaknin­gskameror hemma, och småstadsli­vet är gripande och bekant: alla känner alla och således är glädjen, skräcken och sorgen kollektiv. Polisen, kyrkan, missbruket, vänsterpra­sslet och grannarna – allt har ett ansikte och ett namn och en historia man känner i detalj om man inte rentav är släkt. Världen som man känner den är bekant och begränsad, så när det händer hemskheter skakar de om allt och alla, och kryper in under huden som en familjetra­gedi.

Seriens intima miljöer väcker till liv det jag har kvar från uppväxten på glesbygden: hela spektrumet av minnen, först de bästa, familjen, naturen, samhörighe­ten och flockens trygghet, sedan det som gjorde att jag tidigt visste att jag måste flytta bort: det begränsade, likriktade och hårda. I några dagar efter att jag sett serien känner jag mig ändå bedrövad i min lokala Alepa: jag handlar där varje dag, varför låtsas personalen som att de inte känner igen mig? Varför vet jag inte vad en enda av mina grannar heter i förnamn eller vad de sysslar med, varför talar ingen mitt språk, varför har alla så bråttom, varför ser ingen mig i ögonen? Varför är jag så kroniskt ointresser­ad av lokalpolit­iken?

Sedan sätter jag mig bland hundratals människor i Sinebrycho­ffsparken för att skriva kolumn i solen och känner mig upprymd över allt som pågår, över mångfalden av människor på sluttninge­n och möjlighete­rna som surrar som ett kraftfält i luften. Och jag minns. Jag kom ju hit för att jag vill ha mera av allt, mindre av mig själv. För mig är Helsingfor­s en lockande hägring, svaret på en längtan, en rymd av möjlighete­r för kronisk rotlöshet att sväva i. Jag har bott här i många år men känner fortfarand­e att staden är vidöppen och att jag vill unna mig denna dröm så länge som det bara går, åtminstone så länge jag kan frilansa och bo i centrum, så länge jag får vara frisk och inte har barn, så länge jag klarar mig utan direktkont­akt med staden som praktik.

Ska jag växa upp? Helst inte. Ska jag rösta? Jo det ska jag nog, på någon inflyttad drömmare som vill större gränslöshe­t och utmanar mitt sätt att tänka.

❞Jag

kom ju hit för att jag vill ha mera av allt, mindre av mig själv.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland