Lejonlaget med stort L kan ge hopp och inspiration för övriga landslag
Den engelska fotbollsikonen Gary Lineker har sagt att fotboll är en enkel sport: 22 män jagar en boll i 90 minuter och till slut vinner Tyskland.
Med lite bättre tur, lite mer skärpa i avsluten och kanske en utpräglad målskytt till i laget hade Linekers klassiska citat kunna skrivas om för ishockey-VM-sammanhang:
Ishockey är en enkel sport, 22 spelare jagar en puck i 60 minuter och till slut vinner Finland med uddamålet.
Nu gick det inte riktigt så bra då lejonen fick nöja sig med silver i Riga.
Jukka Jalonens landslag har under de två senaste VM-turneringarna visat att man inte behöver de spelarna, inte det mest namnstarka laget eller den mest spektakulära hockeyn för att nå framgång.
Lejonen har visat att man kan nå väldigt långt med ...
... ett magiskt målvaktsspel. Det fick Finland genom Kevin Lankinen 2019 och genom Jussi Olkinuora 2021. I båda turneringarna hade lejonen VM:s bästa målvakter och det behövs för att kunna gå hela vägen till final om man inte annars har stjärnor i laget. Både Lankinen och Olkinuora var oskrivna kort inför respektive turneringar och internationellt rätt anonyma keepers. De små frågetecken som fanns för dem inför turneringarna retades snabbt ut till utropstecken.
... en spelstil som passar laget. Jalonen har varit realist de senaste VM-turneringarna då han lagt upp taktiken och spelplanen för sina lejonlag. Då de stora offensiva stjärnorna och talangerna saknades blev taktiken ett kollektivt betongförsvar där samtliga spelare utgår från de defensiva uppgifterna, hjälper varandra och sin målvakt. Då laget får pucken är det kontroll över spelet som gäller och man bromsar hellre upp spelet än ökar tempot om det betyder risker.
... ett sammansvetsat och tajt kollektiv. Det här är en av de viktigaste ingredienserna i lejonens framgångar. Jalonen har samlat och slagit fast laget i god tid inför VM. Det betyder att laget – förutom att ha haft tid att finslipa de spelmässiga detaljerna – också kunnat skapa en stark vi-anda och en gemenskap som gjort att laget haft en enorm tillit till sig själva och varandra i de stunder då de stött på problem i rinken. I årets VM var lejonen stundtals riktigt illa ute rent spelmässigt men lyckades ändå gång på gång resa sig och avgöra de jämna matcherna till sin fördel. Semifinalen mot Tyskland är det perfekta exemplet på hur segt laget var. Tyskarna var det bättre laget, förde spelet och satte enorm press på lejonen. De finländska spelarna kunde, trots en rätt medioker insats, vara tillräckligt starka i defensiven och säkra segern och ta sig till final. Dessutom fick laget hjälpa av ett rätt darrigt tyskt målvaktsspel.
VM-finalen blev en gastkramande thriller där både Finland och Kanada förde spelet långa stunder och där lejontruppen än en gång visade upp sin enorma seghet.
Det spel, den uppoffring, den passion och den attityd som laget visat upp i de senaste VM-turneringarna lär bidra till att lejonens popularitet håller i sig också om fotbollsherrarna har en ständigt växande supporterskara.
Det passar för finländarnas mentalitet att älska ett lag som slår ur underläge, som litar på ett starkt kollektiv, som inte gör för mycket väsen av sig men som ändå är framgångsrikt.
De två senaste VM-turneringarna fungerar som ett fantastiskt exempel på hur ett lag inte behöver ha de bästa beståndsdelarna för att nå framgång.
Det här ska vara hoppingivande för samtliga blåvita bollsportslag. I så gott som varje gren ställs Finland mot på pappret bättre motståndare i kval- och mästerskapsturneringar och de finländska lagen får agera utmanare och slå ur underläge.
Jukka Jalonen har skapat ett framgångskoncept som åtminstone till viss del kan kopieras till andra sporter.
Då stjärnspelare tackar nej eller saknas av andra orsaker är det ingen orsak att hänga läpp. Det gäller i stället att stärka den kollektiva känslan, sammanhållningen och se till att det taktiska sitter i ryggmärgen och att alla spelare känner till sina roller, sina rättigheter och sina uppgifter.
Efter finalförlusten mot Kanada har två saker diskuterats mycket.
För det första har formatet med att spela förlängning med tre mot tre väckt stor kritik i Finland. Och visst ändrar spelets karaktär totalt då två spelare plockas bort från vartdera laget. Spelet får en annan flow, en annan rytm och ett annat tempo. Att hålla pucken och kontrollera spelet blir ännu viktigare och varje litet enskilt misstag får en enorm betydelse. Det fick vi se vid Kanadas segermål där en i vanliga fall rätt oskyldig felpassning av Petri Kontiola ledde till ett två mot en-anfall som avgjorde finalen.
I sommarens OS i Tokyo är basketen med med två olika grenar. Den traditionella fem mot fem-basketen har fått sällskap av tre mot tre-basket men i och med att det blir som två skilda grenar är det också två helt skilda tävlingar i OS. Kanske hockeyn kunde fundera i lite samma banor.
Tanken med tre mot tre i förlängning är att det internationella ishockeyförbundet IIHF inte vill ha straffavgörande i finalen. De vill inte heller ha maratonmatcher utan ha ett avgörande rätt snabbt. Vilket är förståeligt. Men kanske en idé kunde vara att spela fem eller tio minuters förlängningar så att de första spelas med fem mot fem, den andra med fyra mot fyra och den tredje med tre mot tre. Efter det skulle straffar avgöra om ingen nätat.
Den andra saken som diskuterats är – förstås – domarlinjen. Det är inte första gången man i Finland efter en förlorad final lägger väldigt starkt fokus på hur domarna agerade i finalen. Och visst fanns det situationer där Kanada kunde ha fått utvisning men domarna valde att fria. Men också Finland hade domarna på sin sida vid några tillfällen i turneringen. Då lejonen tog sig till final dömde domarna en billig utvisning åt Tyskland då tyskarna jagade kvittering på slutet och i finalen såg domarna också mellan fingrarna på en del blåvita regelbrott.
Varken domarna eller formatet med tre mot tre i förlängning var avgörande för att Finland fick åka hem från Riga med silver i bagaget i stället för den efterlängtade guldmedaljen.
Kanada var helt enkelt bättre och förtjänar sitt världsmästerskap på samma sätt som lejonen gjorde det för två år sedan.
Det ska bli intressant att se vad som händer då hockeyfebern stiger nästa år då VM spelas på hemmaplan i Finland.