Tävlingssträckorna inte en jämställdhetsfråga
Längre damsträckor skulle inte automatiskt göra skidsporten mer attraktiv för flickjuniorer, för publiken eller för medierna.
I vintras gjorde nyhetsbyrån TT en uppmärksammad nyhet, då flera framgångsrika svenska skidåkare krävde att damerna får skida lika långa tävlingssträckor som herrarna, bland dem exempelvis Frida Karlsson, som upplevde att de kortare damsträckorna är ”nästan kränkande”. Alla som blev intervjuade var mer eller mindre av den åsikten att tävlingssträckorna borde vara lika långa för herrar och damer.
För två år sedan gjorde TT en liknande nyhet som inte fick lika stor genomslagskraft. Den svenska stjärnan Ebba Andersson sade att hon ”inte har något intresse” av att åka 50 km. Andersson tyckte att hon är nöjd med de nuvarande tävlingsdistanserna. Hon blev inte intervjuad för TT:s artikel senaste vinter.
De svenska damernas upprop fick inget enormt gehör i grannländerna. Krista Pärmäkoski sade bland annat till Ilta-Sanomat att hon inte upplevt de kortare sträckorna som kränkande. Hon skulle hellre se att herrarna skidar kortare sträckor än att damerna skidar längre sträckor. Den norska storstjärnan Therese Johaug, som förmodligen skulle dra allra mest nytta av längre sträckor, sade till VG att hon inte anser längre damsträckor är en bra lösning, men givetvis skulle hon tacka och ta emot.
Diskussionen om tävlingssträckorna har varit en långkörare. Under de senaste åren har många upplysta, moderna, och trendmedvetna sportkrönikörer krävt att damer och herrar skidar lika långa sträckor. Alla har kanske inte en realistisk uppfattning om elitidrott, längdåkning och förutsättningarna för damidrott.
Frida Karlssons åsikt är kanske inte heller representativ för alla kvinnliga elitåkare. Då är det ofta bäst att fråga dem som är direkt involverade. Det är precis det som Finlands svenska idrott FSI och Finlands svenska skidförbund FSS gjorde med sin färska enkät.
Enkäten visar tydligt att det finns ett stort intresse för längre sträckor bland damåkarna. Den visar också att frågan inte är helt enkel: medan 45 procent av damåkarna var helt eller delvis av den åsikten att män och kvinnor borde ha samma tävlingssträckor, var 45 procent av helt eller delvis annan åsikt. Cirka 16 procent ansåg att de nuvarande långdistanserna, 15–30 km för damer, är för korta, med tanke på att herrarna skidar 30–50 km. Samtidigt förhöll sig 81 procent av de som besvarade enkäten neutralt till den frågan. Cirka 8 procent tyckte att normaldistanserna, 5–10 km för damer, är för korta, då herrarna vanligen skidar 10–15 km, men 92 procent förhöll sig neutralt till den frågan.
”Det skulle vara bra om damerna någon gång hade 50 km”, skrev en av damåkarna som en kommentar. Jag tycker också att det absolut är en bra idé att pröva 50 km för damer åtminstone nu och då.
Fysiologiskt sett klarar kvinnorna givetvis av att skida 50 km lika bra som männen. Jag tror inte det är kontroversiellt att säga.
Jag har själv varit aktiv i triathlon ungefär de senaste tjugo åren. I triathlon har tävlingssträckorna alltid varit samma. Det är givet att damerna och herrarna har samma distans. Det är dock inte heller problemfritt. I FM i fulldistans i Tahko för två år sedan var det en deltagare i damernas allmänna klass. Det är förstås värt att inflika att det finns 6–7 kvinnor som kunde ha varit med och tävlat om FM-guld, men valde att inte ställa upp, så delvis beror bortfallet på FM-tävlingarnas låga status. De långa sträckorna höjer dock tröskeln för att delta.
Jag har också ganska bra insyn i landsvägscykling. där det låga antalet kvinnliga deltagare länge varit ett bekymmer. Damernas tävlingssträckor är ofta cirka hälften kortare än herrarnas, men längre sträckor skulle sannolikt inte locka fler kvinnliga deltagare, utan tvärtom ytterligare höja tröskeln för att delta, skapa ännu större tidsskillnader, och uppmuntra till mer passiv taktik.
Samma orosmonent existerar också i längdåkningen. Längre sträckor skulle antagligen leda till större tidsskillnader, passivare taktik, och tråkigare lopp för alla involverade. Jämförelser med friidrott, där damerna sedan 1987 löper också 10 000 m i VM, haltar lite, för i fridrott är det globala antalet utövare hundratals gånger större än i skidåkning.
För mig är det förvånande hur många i diskussionen om de längre sträckorna ser ut att förringa de kortare sträckorna. Jag tror att de flesta som någon gång tävlingsidrottat vet att det inte är lättare att skida 5 km än 50 km så hårt det går. Den tyngsta löpsträckan av alla är sannolikt 400 m, möjligtvis 800 m, men inte nödvändigtvis 100 km.
I triathlon åtnjuter säkert fulldistansen, med 3,8 km simning, 180 km cykling, och 42 km löpning, störst respekt bland den stora publiken. Jag har kört cirka trettio fulldistanslopp, cirka femtio halvdistanslopp och ett par hundra sprintlopp eller olympisk distans. Sprintlopp består av 750 m simning, 20 km cykling och 5 km löpning. Men alla sträckorna är krävande på sitt eget vis. Och alla är definitivt inte ens intresserade av full distans.
I längdåkning är det fortfarande många som underskattar sprintloppen, fast sprint definitivt är en stor del av framtiden, och ett sätt för längdåkningen att fortsättningsvis vara attraktiv för juniorer. 50 km är kanske till och med lite grann överskattat.
Det är bra att föra en debatt om tävlingssträckorna. Jag tycker dock inte man behöver göra det till en jämställdhetsfråga. Det är knappast heller en ödesfråga för skidsporten. Jag tror att diskussionen mer borde handla om hur skidsporten kan vara mer attraktiv för flickjuniorer, hur man kan få fler unga kvinnor att satsa på skidåkningen, och hur man kan få fram mer internationella damelitåkare.