Hockeymamman Hilkka Olkinuora har fått uppleva rädsla och ren lycka
Hockeymammans bästa egenskaper är klarsynthet, tålamod och ett stort hjärta. Det säger Hilkka Olkinuora, mamma till målvakten Jussi Olkinuora som vaktade Finlands mål i söndagens VM-final mot Kanada.
På ett fotografi i ett av familjen Olkinuoras album finns en bild av VM-lagets målvakt Jussi Olkinuora. Han är tre eller fyra år, klädd i röda galonbyxor. På bilden höjer han en klubba med knallgrönt blad högt över huvudet. Målet han står i markeras av två uttjänta oljetunnor.
Oljefaten står ute på Kyrkfjärden i Ingå. Bilden är tagen första gången som Jussi Olkinuora stod målvakt. Det var inte hans eget val.
– I tjugo år var vi ett gäng som firade nyår tillsammans. Vi kokade ärtsoppa på julens skinkrester och spelade ishockey på naturisen. Ingen annan ville vara i mål det där året, så Jussi blev placerad där, men han klagade inte, säger Hilkka Olkinuora.
Hon publicerade bilden på sitt Twitterkonto inför kvartsfinalen, men inte enbart för att dela med sig av privata bilder, utan för att signalera att någonstans måste man börja när man vill något. Det kan vara på en skrovlig isplan mellan två oljefat.
"Hör barnet"
Hilkka Olkinuora är journalist och präst. Målvaktens pappa, Hannu Olkinuora, var chefredaktör och vd för HBL åren 2008–2011. Jussi Olkinuora är yngst i en syskonskara på åtta barn och med honom kom också en förändring i hur familjens vuxna såg på barnens hobbyer. Alla de äldre barnen hade under åren fått se till att ta sig till sina hobbyer på egen hand, men med den yngsta blev allt annorlunda.
– I våra yrken känner man igen kallelsen när man ser den. Vi var en sportig familj, med det var ändå en överraskning att se att det sista barnet var sportigast av alla. Han var tidigt lika bra på ishockey, fotboll, tennis och golf, men när han var 13 blev det nödvändigt att välja vad han skulle satsa på. När en gren tar hela året måste man välja.
Jussi Olkinuora valde att fortsätta med ishockey. När han fick frågan om varför han ville detta var svaret att han vill spela lagsport.
Hilkka Olkinuora uppmanar föräldrar att tala med sina barn om hur de tänker och vad de vill.
– Det är alltid nyttigare att prata med sina barn än man tror. Föräldrar har ett vuxenansvar för att tillsammans med barnet ta reda på vem barnet är och vilken som är rätt väg att gå.
Hon vill gärna rentvå föräldrar som får leva med klyschor om att de bara förverkligar sina egna brustna drömmar genom barnen.
– Det handlar inte bara om berömmelse och pengar, utan om att se vad barnet behöver och om att hjälpa det att utveckla sig. Ett av barnen satte jag i balettskola för att träna uthållighet, ett annat var rastlöst och fick därför prova på taiji och yoga. Det är en viktig fråga för föräldrarna att bestämma om de ska hjälpa ett barn att utveckla talangerna eller stödja barnets svaga sidor, säger hon.
Att bli en hockeyförälder som skjutsar till matcher och träningar, tvättar svettiga träningskläder, gräddar munkar, säljer kaffe och hänger vid isplaner kräver engagemang.
– Folk säger ibland att ”stackars föräldrar”, men vi kom varandra väldigt nära under resorna till träningar och matcher. Där i bilens mörker pratar man mycket.
"Prata om familjedynamiken"
Syskon har ofta olika begåvningsprofiler. Då kan det hända att ett eller flera syskon hamnar i skuggan av sina begåvade syskon.
– Här är det viktigt att diskutera familjens inre dynamik. Vad betyder det att man satsar mer tid, pengar och uppmärksamhet på ett barn än på ett annat, på att ett barn får mer av mammas och pappas tid än de andra?
Hilkka Olkinuora säger att hockeymammans bästa egenskaper är klarsynthet, tålamod och ett stort hjärta.
– Man måste minnas att barnet är ett barn och ha tålamod med både den psykiska och fysiska uppväxten. Så måste man också låta barnet begå sina egna misstag, och visst gör det ont i en vuxen ibland.
Hockeyförälderns energi går inte enbart till praktisk markservice. Ibland är man rädd för sitt barns del, ibland håller man tand för tunga för att skydda det.
– Då är vänskapen mellan hockeyföräldrar otroligt värdefull. De här människorna, som kommer från helt olika bakgrunder, svetsas ihop på ett speciellt sätt. Det har betydelse att man har stått där tillsammans, oberoende av om det är vid kanten till en naturisplan eller i en hall. Med ett gäng genomled vi till exempel en mycket svår tränare. Där behövde man verkligen sitt kamratstöd, i en situation där alla vet att barnets speltid är beroende av hur man kommer överens med tränaren.
Rädsla och ren lycka
Ibland är hockeymamman Olkinuora rädd. Spelare och anhöriga har dödshotats på grund av spelmissar.
– När ishockeyn i vissa länder har blivit rena galenskapen undrar man vad man egentligen har gjort som förälder. Men mest är jag rädd för fysiska skador. När en hög människor ligger på isen och Jussi ligger underst, då är jag rädd. Sedan finns allt spel bakom kulisserna. Jag har sett riktigt dåliga tränare och där kan man inte ingripa. Det finns frågor utanför spelplan som man kan bli offer för och då har jag ibland varit bekymrad över att de ska leda in i deppighet och cynism. Jussi har ärvt en stark rättvisekänsla från båda sina föräldrar och jag har stundvis varit rädd för att den ska ta skada.
Hilkka Olkinuora vet att risken för mål är enorm vid minsta fel av målvakten. Och när hon så ser sonen göra en av de där superräddningarna ser hon samtidigt det där som är det allra viktigaste: att hennes barn just då är på rätt plats i rätt tid.
– När man ser i sitt barns ögon och väsen att han vet att han är just där det är tänkt att han ska vara, att det här är hans stund och plats på jorden, då är stunden närmast helig. Då gråter jag.
Ibland har Hilkka Olkinuora skickat ett sms till sonen: ”Får man gråta lite?”
– Då har han svarat att ”Ja, men bara lite.”
Haren mot sköldpaddan
Klassikerrepliken i målvaktsfamiljer handlar om backarna: ”Varför gör backarna ingenting?!”
– Men hittills har Jussi kunnat lita på dem, säger hockeymamman.
Under söndagskvällen följde Hilkka Olkinuora guldmatchen i hemmasoffan på tumanhand med hunden Jerry – ”med cola och Twitter”. När intervjun gjordes i söndags hade hon fått hundratals hälsningar från folk som hoppas allt gick vägen. – Det värmer mig, säger hon. Om hockeyföräldern ger så får hen också. Hilkka Olkinuora gillar faktiskt ishockeyn som sport. Hon har fått njuta av spel i överflöd.
– I kväll hänger det inte på enbart Jussi utan på hela laget, för nu är det två helt olika spelstilar som möts, med ett Kanada som attackerar hejvilt. Här är det haren mot sköldpaddan så nu är det upp till bevis för spelarna. Visst är det spännande.
Och spännande blev det. Kanada lyckades till sist slå Finland med 3–2 och ta VM-guldet efter förlängning.
Folk säger ibland att ”stackars föräldrar”, men vi kom varandra väldigt nära under resorna till träningar och matcher. Där i bilens mörker pratar man mycket.
När man ser i sitt barns ögon och väsen att han vet att han är just där det är tänkt att han ska vara, att det här är hans stund och plats på jorden, då är stunden närmast helig. Då gråter jag.