Scout ser allt, Atticus ska fixa allt
Robin Valtiala läser den nya översättningen av Harper Lees antirasistiska klassiker.
Harper Lees roman Att döda en härmtrast (To Kill a Mockingbird, 1960) plockas ofta, med all rätt, fram för sitt ställningstagande för afroamerikanernas rättigheter i Sydstaterna, och mot den rättsliga praxis baserad på raståtskillnad som fortfarande råder på många håll i USA. Som det är med alla stora romaner går man emellertid vilse om man i den här försöker hitta ett entydigt budskap.
Vi befinner oss i den lilla staden Maycomb (”en kam i maj”, ytan är just så prydlig som det låter) i Alabama, tiden är depressionsåren i början av 1930-talet, och berättaren är flickan Scout. När boken börjar är hon sex år och vill inte alls vara flicka, i slutet är hon nio och saken har förändrats, fast bara delvis. Hon är oemotståndligt rolig och förkrossande logisk.
De övriga personerna i hennes familj är den tre år äldre brodern Jem, både modig och känslig, snabbt på väg att bli mycket saklig, och den älskade och beundrade fadern Atticus som är advokat. Hans sätt att uppfostra, som är empatiskt och går ut på att man ska förstå vad som är rätt och rimligt, innehåller alltid ett självkritiskt element.
Än barn, än vuxen
Scouts världsbild är en blandning mellan ett barns och en vuxen kvinnas, det här greppet är på sätt och vis det intressantaste i boken.
Många vuxenförfattare försöker när de talar genom ett barn att så gott det går låta som ett barn, vilket kan bli en paradox i de fall då det inte sker inom ramen för en barnbok. Lees berättarhybrid försöker inte dölja sig själv, och är rolig turvis på barns och turvis på vuxnas vis. Miss Maudie, med sin fantastiska trädgård och sin tunga som är vass när det behövs, känns som en hypotetisk version av Scout som femtioåring.
Den första tredjedelen av boken är magiskt spännande på det vis världen är när man är sex, och i den åldern kan man här som läsare plötsligt tycka sig vara. De två syskonen, tillsammans med pojken Dill som bor hos dem, försöker få syn på den åldrande grannen Boo Radley som aldrig går ut och som blev inspärrad av sin far när han var i tonåren. På barns sätt är de på en gång livrädda och fast beslutna. Dill är som en blandning av Huckleberry Finn, med sin vilsenhet i livet och enorma känslighet, och Tom Sawyers fabulerande.
Boo kommer läsaren senare, efter att nästan ha glömt honom, på nytt att få möta.
Två städer i en
Barnen känner genom den intelligenta Calpurnia – som så länge de minns har skött huset och dem på dagarna – lite bättre än andra vita till de svartas verklighet. Redan som sexåring är Scout medveten om att Maycomb är två städer: de vita anses alla vara på något sätt släkt med varandra, de dricker te och funderar över varandras syndighet, de som betecknas som frisinnade använder inte ordet ”nigger”. De svarta funderar på liknan
de sätt över varandras syndighet, samtidigt som de arbetar nästan gratis och ständigt måste passa sig för att inte bli oskyldigt anklagade för något verkligt eller inbillat brott som har skett.
Detta är just vad som händer, och som större delen av boken från det att Scout är sju handlar om. Tom Robinson, som har bara en arm, blir anklagad för att ha våldtagit och hållit fast den unga Mayella Ewell, dotter till den man som är den mest osympatiska personen i boken. Straffet brukar när det gäller en svart så gott som automatiskt vara elektriska stolen. Hur anklagelsen har uppstått kan man lätt gissa. Det oförglömliga är rättegången där Atticus ska försöka få Robinson fri och som Scout, Jem och Dill som vanligt olovandes bevittnar. Det isande konstaterandet: en jury tittar aldrig på någon som den har fällt.
En enda man ska reda upp allt
Förutom den här gav författaren ut endast en roman till, 2015, kort innan hon avled, vid namn Ställ ut en väktare (Go Set a Watchman), som är en annan version av Att döda en härmtrast och som lär beskriva Atticus som lite mindre entydigt sympatisk. Den har jag inte ännu läst. Min uppfattning av den här bokens Atticus är i alla fall att han följer det mönster man så gott som alltid ser bland annat i amerikanska filmer och i landets politik, från Kindergarten Cop till Barack Obama, och som säkert har sitt ursprung i Bibeln: idén att det alltid är en enda person (oftast en man) som ska kunna reda upp allt.
Atticus lyckas lika lite som Obama gjorde att reda upp allt. Men som person är han så nära att vara perfekt, att det förvånar mig själv att jag inte tycker han är äcklig eller löjlig; det beror på att boken är så nyanserad från början till slut. Förutom tålmodig, rättrådig, en gentleman, självlärd (listan kan fortsätta länge) är Atticus till råga på allt den bästa skytten i stan. Den enda som med det ovillkorliga första skottet gör slut på en rabiessmittad hund.
Namnet Atticus kommer från Aten, där demokratin uppfanns; men samtidigt var det inte en demokrati som gällde alla. Han vacklar också på ett ställe i sin moraliska perfektion, i ett samtal mot slutet av boken om huruvida de vitas och svartas världar kommer att mötas i framtiden. Parallellt får vi se Scout och Jem ta de första stegen mot vuxendomens kohandlande med värderingar.
Översättningen av Eva Johansson följer suveränt bokens stämning och dess glidningar mellan barns och vuxnas språk, skrift- och talspråk. För den som vill jämföra översättningar finns det en äldre av Jadwiga Westrup från 1960 med titeln Dödssynden som olyckligtvis bortsåg från den säregna fågeln som kan låta som vad eller vem som helst. Vilket till exempel Calpurnia med sina olika språkliga register, efter att under sitt liv ha vistats i så skilda miljöer, vid behov kan. Liksom barn kan det, om de är som Scout.