Även den poesiskygga kan känna sig säker här
I William Carlos Williams poesi pågår det lilla och igenkännliga i gåtfull resonans – fallna löv, kylskåpskalla plommon, en röd brandbil genom en mörk stad, en vit fjäril i en trädgård.
Lika glädjande som överraskande: William Carlos Williams, senast utgiven på svenska 1974, introduceras på nytt tack vare Eva Ribich och Charlotte Jung. Den röda skottkärran – och andra dikter heter volymen, som inte är särskilt tjock men ändå är tänkt att vara både representativ och varierande, teckna poetens utveckling och presentera hans mest kända dikter.
Även den poesiskygga kan läsa William Carlos Williams öppna men koncentrerade dikter: däri pågår det lilla och igenkännliga i gåtfull resonans – fallna löv, kylskåpskalla plommon, en röd brandbil genom en mörk stad, en vit fjäril i en trädgård.
Brytningen med det europeiska
William Carlos Williams (1883– 1963) är en av USA:s mest lästa poeter, var det i alla fall under 1900-talet. Hans enkla tilltal och explicit amerikanska motiv hade stort inflytande på efterkrigstidens poesi och egentligen längre än så. Svårt att till exempel föreställa sig de så kallade regionalisterna utan William Carlos Williams föredöme.
Kanske kan man säga att Williams, som hade en mamma från Puerto Rico och en brittisk pappa, fullgör den brytning med det europeiska som Walt Whitman inlett: en brytning med klassiska former, med intellektualism och lärdomsrefererande. Hos Williams träder vardagen, den igenkännliga och näraliggande, in i dikten. Det talade språket blir dikt. Men där Whitman var yvig och bredmynt är Williams koncentrerad och lågmäld. Det universella skall speglas i det enskilda, i den lilla detaljen, ”tinget ska ’hända’ framför poetens ögon”, som det heter i Ribichs och Jungs förord. Diktens form följer så att säga med, bort från stavelseräknande versfotscheman och in mot en inte mindre rytmisk men enklare diktion.
Sakliga men ömsinta dikter
Det är förvisso ett mönster vi känner från europeisk modernism, inte minst den nordiska med dess ”låga perspektiv”. Men denna estetik är alltså mycket tidig hos Williams, som debuterade 1909 med Poems men fick sitt personliga genombrott 1917 med sin tredje diktsamling, Al Que Quiere! Vännen Ezra Pounds ”imagism” var under tidiga år viktig, men medan Pound och Eliot bosatt sig i Europa stannade Williams i New Jersey för att borra i det lokala och dess natur, årstider och arbete: ”a reply to Greek and Latin with bare hands”, beskrev Williams själv sin orientering (i den långa sviten Paterson, fem böcker utgivna 1946-1958).
En inte oviktig omständighet: Williams var läkare och utövade detta yrke parallellt med skrivandet (som också inbegrep romaner och dramatik). De flesta som kommenterar Williams diktning brukar föreslå att den medicinska praktiken på sitt vis bidrog till poetens objektivitetsideal. Den som inte läst Williams kunde då kanske befara en viss kyla i dikterna, men så är det inte alls. Snarare är de sakliga men ömsinta, varma men utan tyngande känslosamhet:
❞ Det finns något tidlöst hos William Carlos Williams, en del dikter kunde ha skrivits 1970 eller 2020 lika gärna som 1920 eller 1930.
Det var en kylig dag. Vi begravde katten, sen tog vi hennes låda och eldade upp den
på bakgården. De loppor som undkom jord och eld dog av kylan.
Här också exempel på Ribichs och Jungs överlag mycket fina tolkningar; bara vid några tillfällen reagerar jag på ordval, det gäller främst prepositioner, som får det att snubbla en aning. Att Williams är ”enkel” betyder förstås inte att han är lätt att översätta med bibehållen resonans. En svårighet torde vara genetisk, föreligga redan när dikten skrevs på engelska: att kombinera det lediga med det pregnanta. En annan aspekt är de ytterst subtila, sviktskapande radbrytningarna. Ribich och Jung har varit föredömligt uppmärksamma på detta.
Det finns något tidlöst hos William Carlos Williams, en del dikter kunde ha skrivits 1970 eller 2020 lika gärna som 1920 eller 1930. Och så tillgängligheten, som aldrig är banal, och som ligger mycket i direktheten, hur dikterna liksom är på plats redan i första gesten:
Den finns ett pilträd när sommaren
är slut, ett pilträd vid floden från vilket inte ett enda löv har fallit och inte heller av solen stungits gult eller rött.