Tre fyrar på en tur till de yttre skären
Med siktet på fyröarna Sälskär, Märket och Utö paddlade Christoffer och Kaisa Leka ut bland Ålands yttre skär.
Vi börjar med det positiva: Det är i varje fall lätt att navigera. Vi har redan en god stund vagt kunnat skönja fyrbyggnadens profil ovanom horisonten. Inget annat syns sedan så långt ögat når. Förutom vatten förstås. En hel massa vatten.
Det negativa? Kaisa mår inte bra. Hennes sjösjukas intensitet har vuxit i takt med dyningarnas storlek, och just nu påminner hennes ansiktes färg snarare om havets än om någon färg man skulle önska på en välmående människa.
Att ta iland på Yttre Borgen visade sig omöjligt, då vågorna som slog mot klipporna var alltför aggressiva. Nu är det redan en god stund sedan vi lämnat bakom oss det sista av skären före Märket, så ingen lättnad är att vänta före vi nått fyren. Våra kalkyler över att det skulle ta omkring två timmar att paddla från Yttre Borgen till fyren framför oss ter sig nu som något optimistiska. På grund av sitt illamående har Kaisa inte kunnat hålla den normala takten.
I vanliga fall skulle detta inte oroa mig, men nu känner jag en ängslighet gro inom mig då vårt fönster av svaga vindar håller på att stängas. Annars är vädret just så bra som vi önskat. Himlen är klar, och till och med nu, nio på kvällen, är luften angenämt varm utan att vara kvävande. Jag försöker känna efter ifall vindpustarna blivit starkare, men min analys bryts av ett konstigt ljud bakom mig. Då jag vänder mig om ser jag hur Kaisa spyr rakt på kajakens däck. Inte bra.
Offer till Neptunus
Varje missöde brukar dock ha en silverkant, och efter att Kaisa sålunda utfört sitt offer till Neptunus, mår hon betydligt bättre och vår hastighet stiger till vad den brukar vara. Sakta men säkert börjar vi kunna urskilja mer av fyrbyggnadens detaljer, ett säkert tecken på att vi snart är i hamn. Det är intressant hur upplevelsen av att ta sig över stora vatten alltid följer samma mönster – först känns det som inget händer på en evighet och sedan hux flux är man framme. Så även nu.
Men även när vi väl nått ön mitt ute i intet är vi inte ännu på det torra. Alldeles bokstavligen denna gång. De vågor som slog mot Yttre Borgen har inte blivit ett dugg mildare här ute. Våra försök att hitta en plats att ta iland på möter ingen framgång.
Att krossas mot bergen efter att ha kommit så här långt skulle vara ett nederlag utan like, men för en flyktig stund verkar det som ett möjligt utfall och slut på vårt äventyr. Medvetet stöter jag undan alla katastroftankar och koncentrerar mig på vågorna runt mig. Nu gäller det bara att hålla huvudet kallt och kajaken på rätt köl!
Fyrfolket har i varje fall lagt märke till oss, och rusar till stranden. I all brådska hinner jag inte ens undra varför de alla bär hjälmar på sina huvud och kvastar i händerna. Över sjögången ropar jag efter instruktioner på en lämplig plats att ta iland och får till svars en blandning av enstaka ord som drunknar i vinden och teckenspråk. Ur allt detta förstår vi att de vill ha oss på andra sidan ön och jag resonerar att det i alla fall inte kan vara värre där. Då är jag ännu inte medveten om att man, för att komma till andra sidan, är tvungen att ta en rätt lång omväg för att undvika grunden på norra sidan av ön.
Landstigning med tur
Att efter fem timmars paddlande vända ryggen mot fyren vi försökt nå hela dagen och paddla bort från den
känns fasansfullt. Detta är en av de stunder då jag frågar mig själv varför? Jag hade lovat att inte bli besatt av Märket. Detta löfte misslyckades dock kapitalt, för sen jag för första gången sett skäret på mitt sjökort, hade en stark lust att se ön med mina egna ögon vuxit sig oproportionerligt stor. Och nu var vi här, mitt i blåsten. Och det var ingen annans fel än mitt eget!
Att säga att vår landstigning på Märket skulle ha varit ett modellexempel över hur man bör gå till väga, eller att allt varit helt under kontroll, skulle vara att gå med osanning. Vi klarade det dels tack vare vår samlade erfarenhet, men inte minst på grund av god tur. Friskt vågat hälften vunnet antar jag. Sällan har fast mark känts så bra under mina fötter som när jag gick iland på den bergiga ön.
Arga tärnor
De följande dagarna njuter vi av allt fyren och dess befolkning har att erbjuda. Vi klättrar upp i tornet, får bada i Finlands västligaste bastu och hoppar dagligen mellan Finland och Sverige. Märket ligger nämligen trots sin ringa storlek till hälften på Finlands, till hälften på Sveriges sida. Märket är också den ö som kan stoltsera med att besitta den längsta landgränsen mellan dessa två länder – hela 467 meter! Hjälmarna och kvastarna då? Båda berodde på de arga tärnorna vilkas ön egentligen är. Råkar man gå utanför området de anser passande är en flygattack ett faktum.
Vår färd till resans första fyr var betydligt mindre dramatisk. Vädret under hela första veckan ute till sjöss var fantastiskt, solsken och nästan helt vindstilla. Vi lade ut från Erik af Pommerns strand i Åbo den andra juni med tanken att paddla runt Åland norra vägen och med fokus på de yttre skären. De första dagarna fungerade som bra övning inför det som komma skulle, och snart vande vi oss vid att än en gång sitta i våra strömlinjeformade fartyg. Då vi gled förbi presidentparets sommarvilla vinkade vi även om herr och fru Niinistö och Haukio antagligen inte var hemma.
Klart vatten
Mycket har skrivits om hur illa Östersjön mår, men så här i början av sommaren stötte vi till vår stora glädje inte på några blåalger alls. I början av färden var vattenytan dock gulprickig, med då rörde det sig enbart om pollen. Och ju längre ut vi kom, desto klarare var vattnet under oss. Det var inte ovanligt att under en solig dag kunna se till ett djup på över tre meter, något jag knappast ens vågat drömma om.
En vecka efter vår avfärd kunde vi urskilja fyrtornet på Sälskär. Kvällen innan hade vi slagit upp vårt läger på en mindre kobbe norr om Geta med planen att ta oss till fyren nästa dag. Starten var tidig, och havets yta var alldeles blank. Förhållandena kunde inte ha varit bättre för att ta sig över till ön! Om man sluter sina ögon och fantiserar hur en ideal paddlingsdag skulle se ut, är bilden inte långt från den vy som öppnade sig framför våra ögon. Och då vinden äntligen vaknade blåste den oss i ryggen och gav oss en sista puff för att nå vårt mål.
Varken sälar eller själar
Sitt namn till trots stötte vi dock denna gång inte på några sälar, ett faktum som särskilt irriterade Kaisa. Hon ville veta hur man kunde döpa öar med missvisande namn som Vikarskär eller i detta fall Sälskär, och inte leverera det som utlovats. Men även utan dessa gulliga kreatur hade ön mycket att erbjuda. Själva fyrbyggnaden var ståtlig, men vi imponerades kanske ännu mer av de andra byggnaderna som fortfarande stod kvar, några av dem daterade så tidigt som till 1500-talet! Och inte en annan själ såg vi under vår vistelse här heller. Den som söker frid och fröjd gör gott i att söka sig till dessa platser! Nästa morgon fortsatte vi väl utvilade mot Käringsund på Eckerö. Där skulle vi hålla läger tills förhållandena att nå Märket var gynnsamma.
Två dagar före midsommar guppar vi i lugn takt framåt i vattnen söder om Kökar. Den stora stormen som härjade i övriga Finland har tydligen beslutat att runda Åland denna gång. Vi har i varje fall inte stött på den trots alla oroliga meddelanden vi fått från våra vänner. Och då vi inte har någon som helst brådska tar vi det lugnt och nöjer oss med kortare dagsetapper.
Högljudda sälar
Mitt under en diskussion om de typografiska detaljerna för en av våra kommande böcker vaknar Kaisa till liv. Tyvärr sker detta inte på grund av mina ypperliga synpunkter inom ämnet. Nej, hon hör något! Kaisa ser sig runt och vänder både sin och kajakens nos mot en liten grynna alldeles väster om oss. Men det är inte grynnan hon är intresserad av, utan dess invånare. På den lilla stenen vilar nämligen inte mindre än ett trettiotal högljudda sälar! Kaisa är extatisk, detta är precis det hon drömt om under vår tur.
Sakta och under total tystnad glider vi mot djuren. Vinden är på vår sida även denna gång, och vi är inte mer än trettio meter från dem innan de hajar till. Men även efter att de plaskat i plurret flyr de inte. Istället poppar huvuden upp ovanför ytan runtom oss då de nyfikna sälarna vill veta vem dessa oinbjudna inkräktare är. En god stund stirrar vi på varandra ömsesidigt fascinerade. Och även efter att vi motvilligt konstaterat att det dags att ta sig vidare får vi eskort i en sjömil eller så, av de mest intresserade exemplaren.
Färdens tredje fyr är samtidigt den plats vår färd denna gång tar slut. Utö är den fyr vi bäst känner till, då vi tidigare både paddlat till och från den. Men oavsett hur ofta man skådat fyren från havet är den alltid en lika mäktig uppenbarelse. Det är med en salig blandning av lycka och vemod som vi paddlar mot den. Vi är nu ett äventyr rikare, men en dröm fattigare.