Badandets korta historia
”I bondesamhället var simkunnighet ingen självklarhet och det var få som lärde sig att simma.”
Under sommarens varmaste dag simmar jag i åländskt havssvall. Stranden vetter mot öppet hav och jag har svårt att förmå mig att lämna vågorna trots att jag märker att det inte är lika enkelt att ta sig fram som i den insjövik där jag vanligen badar. På stranden håller de vuxna koll över barnen. Min väninna som har tillbringat sina barndomssomrar i åländska havsvatten berättar att det ofta var hennes farmor Signe som satt på stranden och övervakade.
I bondesamhället var simkunnighet ingen självklarhet och det var få som lärde sig att simma. Inte heller i skärgården och kusttrakterna var simkonsten utbredd. Detta kunde få fatala följder och under det sena 1800-talet var drunkningsolyckor vanliga – mätta mot antalet människor nästan tjugofaldigt flera än i dag då vi i hög grad vistas vid vatten.
I äldre tid kunde bad anses åsamka sjukdom och folktro innehöll varningar för näcken, ett manligt vattenväsen som kunde orsaka kramper och därmed drunkning. När lungsoten bredde ut sig så ansågs det på sina håll viktigt att akta sig för simning. Historiskt har bad dock även tillskrivits läkande potential och under 1800-talet byggdes badhus där hugade som var stadda vid kassa kunde kurera sig med kallbad i lämpliga doser under läkarinsyn.
Även i en dåtid gav bad avkoppling och på landsbygden kunde varma slåtterdagar avslutas med ett svalkande dopp. Det här var också ett sätt att hålla sig ren. Men i synnerhet för kvinnor gällde det att njuta av vattnet på ett undanskymt ställe. I dag är badställena däremot vanligen offentliga platser, till en del scener för uppvisning och performans, men även välkomnande och öppna uterum.
Vid sekelskiftet 1900 grundades föreningar som skulle öka simkunnigheten. Inledningsvis var den här färdigheten knuten till klass och det var främst män i de övre klasserna som behärskade konsten. Simning blev vid denna tid även något av ett mode.
Signe som bodde på en liten skärgårdsö var inte simkunnig och skulle ha haft svårt att bistå sina barnbarn. Hur var det med mina far- och morföräldrar? Jag tror inte att mormor och morfar brukade simma. Min farfar, född 1901, verkar dock ha tyckt om att bada. För 80 år sedan, i augusti 1941, skriver han i ett brev om hur han tog sig ett dopp i en fin sjö. Då befann han sig någonstans i de östligare delarna av Karelen och just simningen förefaller att ha gett andrum från livet vid fronten.
Under mellankrigstiden initierade Folkhälsan simskolor riktade till breda folklager och i folkskolorna kunde torrsim ingå på schemat. Simkunnigheten började betraktas som en medborgarfärdighet och i takt med att simkonsten bredde ut sig minskade antalet drunkningsoffer. Ännu i dag skördar simningen offer och mitt strandsällskap framhåller att detta är en färdighet som måste upprätthållas och som inte får överskattas.
Också vi förknippar bad med friluftsliv, hälsa och motion. Det är underbart att ta sig fram i vågorna även om vattnet ställvis är grumlat av algliknande modd. Och jag hoppas att havsbad också ska kunna avnjutas i stor utsträckning framgent, under kommande år.