Pojkbarnet har också behov av hemtrevnad
Det är påtagligt flickiga aktiviteter som Bertil och Nils Karlsson-Pyssling hänger sig åt i Astrid Lindgrens novell, skriver Fredrik Sonck. Men, som Nils själv uttrycker det: ”När det blir höst, så får man nog av campinglovet och vill gärna komma in till
Ett dockskåp är en typisk flickleksak. Och hem-lekar (som mina barn talar om) brukar ofta betraktas som lite flickiga, i synnerhet om de äger rum inomhus. Pojkar kan för all del bygga kojor och slå läger ute i vildmarken, men det ombonade och mysiga – tebjudningarna! – är inget för dem. Enligt den traditionella pojksynen, alltså.
För Bertil i Astrid Lindgrens novell Nils Karlsson-Pyssling får ett dockskåp ändå en stor betydelse. Det har tillhört Bertils storasyster Märta, men hon är död. En dag kom hon hem från skolan och var sjuk och efter en vecka dog hon. Föräldrarna jobbar långa dagar på en fabrik och sin sexåring är de tvungna att lämna ensam hemma hela dagarna. Allmän dagvård har välfärdsstaten ännu inte lyckats producera vid tiden för den här berättelsen, så där går Bertil för sig själv och saknar sin syster medan kakelugnen sakta svalnar och rummen blir allt kallare ...
Hemlek
Novellen, med känsliga illustrationer av Ilon Wikland, är inte mer än knappt tjugo sidor lång och kan med fördel läsas som en av flera förstudier till romanen Mio, min Mio (1954). Nils Karlsson-Pyssling är utgiven 1949 och tematiserar flera av de frågor som Lindgren redan nosat på i Pippi Långstrump tidigare på 1940-talet, men som hon nu behandlar med klart större stringens: det utsatta barnet och dess existentiella ensamhet, trånga könsroller, döden och fantasins frigörande superkraft.
Ofta finns det ett fantastiskt utlösande ögonblick i Lindgrens berättelser. Bo Wilhelm Olsson (alias Mio) sitter ensam i Tegnérlunden och fingrar på en tombutelj, Skorpan (alias Carl Lejonhjärta) ser en vit duva utanför fönstret där han ligger i kökssoffan och sörjer sin döda bror – och så släpps inbillningskraften fri i en big bang.
Också Bertil ligger ner då han hör ”små trippande steg under sängen”. Då han tittar ner får han syn på Nils Karlsson-Pyssling, ”inte större än en tumme” som just flyttat in: förut bodde han under en trädrot i Lilljansskogen, men nu har han hyrt ett rum i ett råtthål under Bertils säng men ”en trappa längre ner”.
I övrigt står det ändå inte så bra till med Nils: rummet är omöblerat och kallt, veden är för dyr, han är hungrig, han är smutsig och hyran är obetald.
Och nu får Bertils ledsamma dagar plötsligt mening. Han kan ju förse Nils med både ved (använda tändstickor), mat (bland annat en köttbulle) och möbler (hämtade ur Märtas dockskåp). De leksaker som i början av berättelsen framstått som uttjänta och tråkiga får nytt liv. Och noterbart är att det, i synnerhet sett med 1940-talets ögon, är påtagligt flickiga aktiviteter Bertil och Nils hänger sig åt: storstädning, inredning, matlagning, bad (i geléskål). Pojkbarnets behov av omvårdnad, tröst och trygghet – av hemtrevnad i en kylig värld – får sitt erkännande:
”När det blir höst, så får man nog av campinglovet och vill gärna komma in till stan”, som Nils Karlsson-Pyssling själv uttrycker det, samtidigt som han beklagar sig över att det är ”så förfärligt ont om smålägenheter”.
Kola vippen?
Symboliskt kan den vuxna läsaren ganska lätt avkoda både det ena och det andra, om man roas av att göra det. Man kan tänka sig att Bertil hittat en fantasilek som låter honom träda i storasyskonets (Märtas) ställe, att vara den som tar hand om den som är liten, ensam och sorgsen. Och samtidigt är Bertil den lilla pysslingen, den som behöver pysslas om.
Den omöblerade hyreslägenheten i råtthålet, belägen en trappa ner, alluderar förstås på det undermedvetna, som dylika boningar tenderar att göra i litteraturen. Och det magiska ord Bertil använder för att förvandla sig och bli lika liten som Nils – killevippen – för tankarna till det ljudlika kola vippen, tidstypisk stockholmsslag med sitt ursprung i finskans kuolla.
Döden, döden, döden, alltså. Man vet var man har sin Lindgren, men naturligtvis ska man inte låta sig avskräckas. Nils Karlsson-Pyssling har gett namn åt den novellsamling med nio berättelser som den inleder. De är alla väl värda att läsa, och läsa högt för ett barn i din närhet.
Symboliskt kan den vuxna läsaren ganska lätt avkoda både det ena och det andra, om man roas av att göra det.