■ I dag räddar Erik Jorpes forskning liv i kampen mot covid-19
Erik Jorpes blev medicine kandidat från universitetet i Helsingfors samtidigt som den färska nationen Finland drev in i ett blodigt inbördeskrig i slutet av januari 1918. Den blivande forskaren startade sin läkargärning på rödgardisternas sjukhus i Åbo, men sin stora insats – att klarlägga strukturen för heparinet, som man i dag använder i coronavården – gjorde han i landsflykt vid Karolinska institutet i Sverige.
I kvällningen den 7 april 1918 är den 23-årige medicine kandidaten Erik Jorpes mycket nervös, i det närmaste alldeles ifrån sig. Han springer fram och tillbaka över en tågperrong i Åbo och ser hur alla de lådor som borde lastas ombord på tåget inte kommer att få plats. Han ropar och dirigerar. Det är medicinsk utrustning, tobak och mycket annat som borde komma ombord innan tåget går. Det är bråttom nu, och vagnarna är för få.
Den vita sidan håller på att få övertaget i inbördeskriget och ett tusental röda, en del av dem sårade rödgardister, ska lämna Åbo. Ingen vet hur länge järnvägarna kommer att vara farbara, och strax ska det tunga ångloket börja dra vagnarna med flyktingar mot Viborg och Petrograd. Jorpes, som under en dryg månad har arbetat som överläkare på de rödas sjukhus i Åbo, ska åka med.
Det är ingen slump att det är just den unge Jorpes som ska åka med de röda. Han kliver på tåget i egenskap av läkare, men i botten ligger också hans politiska övertygelse. Jorpes har redan under skoltiden i Åbo och under medicinstudierna i
Helsingfors umgåtts i kretsen kring den svenskspråkiga socialistiska tidningen Arbetet, som gavs ut i Åbo i början av 1900-talet. Under pseudonymerna Drott, Kväkare och Kobb har han publicerat sig i både Arbetet och andra tidningar; han har försvarat samhällets svaga och försmådda, hållit nykterhetsidealet högt och fyrat av frän kritik mot kyrkan.
Jorpes tankar kring tro, sociala missförhållanden och rättvisefrågor har formats under barndomen på Kökar, men också under flera skolår i Åbo. Erik Jorpes, född 1894 som det första barnet i en skara på tio syskon, har inackorderats i Åbo som 13-åring för att gå i Svenska klassiska lyceum. Där har han snabbt visat sig vara en briljant förmåga. Det har ändå inte hindrat skolkamraterna från Åboadeln och tjänstemannafamiljerna att peka på skillnaderna i social klass och att skoningslöst ge frieleven från Kökar öknamnet Fattiglappen.
En begäran om hjälp
När Erik Jorpes efter studentexamen inledde sina medicinstudier vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors hade han kanske blivit kvitt öknamnet, men inte pengabekymren. Det första studieåret klarade han med hjälp av stipendier och pengar han tjänat ihop genom att undervisa borgarfamiljers barn i Åbo, men för att kunna fortsätta studera behövde han fortsatt finansiering. Jorpes kontaktade därför Skolstatens Pensionskassa och bad om ett lån. Ett lån på 3 000 mark kunde ordnas, men inte utan tre borgenärer som behövde ställa upp med en tusenlapp var.
Studenten Jorpes (som inför medicinstudierna hade slutat använda sitt namn Johan Erik Johansson och tagit sig släktnamnet Jorpes efter hemmanet på Kökar) hörde sig för med de familjer vars barn han tidigare hade undervisat, men fick upprepade gånger gå hem med oförrättat ärende. Förmodligen låg hans skoltida artiklar i konventstidningen Råttan och den socialistiska Arbetet honom i fatet. Åbogräddan, eller åtminstone den del han arbetat för, vände honom ryggen, och först efter besök i drygt ett dussin familjer hittade han tre borgenärer för sitt lån.
År 1918 inledde så den nybakade medicine kandidaten Erik Jorpes
sin läkarbana samtidigt som finländarna valde sida i ett slitande inbördeskrig. Snart efter att han den sista januari 1918 fått sina kandidatpapper i Helsingfors fick han också en förfrågan som han egentligen inte kunde tacka nej till. Den kom från en vän från tiden på Arbetets redaktion. William Lundberg var nu milischef i Åbo och ledde traktens röda garde. Han bad Jorpes komma till Åbo för att ta hand om den röda sidans sårade, som togs in på provisoriska sjukhus på Järnvägshotellet och hotell Phoenix.
Bilden får nyanser
År 2021 kommenterar den pensionerade läkaren Pentti Ahtiainen i Nystad Jorpes valmöjligheter med en retorisk fråga.
– Vad gör en läkare som blir ombedd att hjälpa?
Ahtiainen är en av dem som vid det här laget har en rätt detaljerad bild av Erik Jorpes liv. Under de senaste fem åren har han tillsammans med sin kollega och vän, läkaren Olli Laurila i Åbo engagerat sig i manuskriptet till en ny bok om Jorpes. Den förra, en biografi på 346 sidor, skrevs år 1985 – på svenska – av prästen Runar Backman, som också träffade Erik Jorpes i livet.
– Men Backman gick inte särskilt djupt in på Jorpes politiska syn och hans äventyr i Ryssland. Där har Olli grävt djupare i dokumenten, säger Ahtiainen.
Olli Laurila har nu byggt ihop sina efterforskningar till en text, medan Ahtiainen har arbetat med ett digert bildmaterial. Läkarvännerna stötte på historien om Erik Jorpes i samband med ett annat amatörhistoriskt projekt de arbetade med och kom till att Jorpes är alldeles för okänd i Finland med tanke på sina insatser för den medicinska forskningen. Nu sitter de med ett 300 sidor långt finskspråkigt manuskript och 70 fotografier, men ingen förläggare för boken. Den nya texten bygger dels på den förra biografin, dels på nytt material från arkiv och museer, men också på kommentarer från Kökarbor och Erik Jorpes släktingar. Hans två barn, som båda blev läkare, är i dag i 80-årsåldern och bor i Sverige.
Laurila och Ahtiainen har också samarbetat med Erik Jorpes brorsdotter Margareta Jorpes-Friman. Hennes far Nestor var femton år yngre än sin storebror, men mycket fäst vid honom, så när Jorpes-Friman hörde om läkarnas plan på en ny text hakade hon på projektet, och de tre bildade en liten arbetsgrupp. Under arbetets gång har Jorpes-Friman översatt den finska texten till svenska, så att det finns en svenskspråkig version att tillgå efter att en finsk upplaga kommit ut.
Fläcktyfus och kommunister
Den vackra vårkväll som evakueringståget rullar ut från Åbo och mot
Viborg börjar en Rysslandsvistelse som för Erik Jorpes del kommer att pågå i ett och ett halvt år. Via Viborg och Petrograd hamnar en del av de röda flyktingarna i Buj, i ett före detta arbetsläger för österrikiska och tyska krigsfångar mer än 400 kilometer nordost om Moskva. Runt 3500 finländare försöker snart göra sig hemmastadda i de närmare tvåhundra baracker som byggts intill floden Kostroma. En del av byggnaderna är försedda med svarta kors för att markera att de är besmittade; en fläcktyfusepidemi har nyligen härjat i lägret.
Också Jorpes får fläcktyfus. Läkaren, som tillsammans med två fältskärer ansvarar för sjukvården i lägret, ligger snart så svårt sjuk att han antas stryka med. Men Jorpes repar sig och fortsätter sitt värv i lägret, där de sanitära förhållandena är rysliga, matförråden knappa och gräl blossar upp. Det är inget paradis man kommit till.
Samtidigt planerar röda arbetsgrupper i Petrograd (som S:t Petersburg hette åren 1914–1924) och Moskva verksamheten för det blivande Finlands kommunistiska parti. Partiet grundas slutligen på ett möte den 6 september 1918, men Jorpes, vars ankomst fördröjts på grund av tyfusen, är inte med just den dagen. Däremot står hans namn (fast han använt förnamnet Erkki) på listan över senare anlända personer, som meddelat att de godkänner beslutet att bilda partiet.
150 kilometer till fots
Efter mötet återvänder Jorpes till Buj, där han stannar fram till december samma år för att sedan flytta till Petrograd och ett arbete vid Kalinskaja-sjukhuset. Nio månader därefter packar han väskan igen. Nu ska han lämna Ryssland för gott och målet är att komma till Sverige. Resan måste ändå gå genom Finland och företaget är farligt; Jorpes vet om risken att tillfångatas och ställas inför rätta anklagad för högförräderi.
De 150 kilometerna från Petrograd till Viborg tar sig Jorpes fram till fots, vid sidan av de stora vägarna, och i Viborg lyckas han komma på tåget till Åbo utan att bli igenkänd. I Åbo gäller det sedan att få tag på folk som kan hjälpa honom vidare. Planen är klar: med båt hem till Kökar och sedan vidare över havet till Sverige.
Nästan allt går som planerat. Erik får båtskjuts från Åbo till Kökar, där han kan gömma sig och övernatta i en kusins rökbastu tills några vänner står klara att smuggla honom över Ålands hav till Vaxholm utanför Stockholm. En missräkning grumlar ändå hans humör. Den bastanta pappersrulle han haft med sig från Åbo till Kökar är borta. Senare ska det krypa fram att en förutseende kvinna på Kökar bränt upp rullen till sista bokstav när hon kommit till insikt om att det som ligger gömt i sjöboden är förbjuden och farlig kommunistpropaganda.
Nystart i Stockholm
Ensam anländer Jorpes till Stockholm. Han saknar bland annat bostad, men en sak vet han: han vill fortsätta studera. Snart börjar han bygga sitt medicinska nätverk. Jorpes blir välsedd av doktor Hammarsten, laborator vid kemikum på Karolinska institutet. Hos honom har den unga läkarstuderanden oförskräckt knackat på och bett om arbetsuppgifter.
En studieplats ordnar sig, men för vissa avancerade kurser behöver Jorpes vara svensk medborgare. Bildas det kö till dem har nämligen svenska medborgare företräde till undervisningen. För att få ett svenskt medborgarskap (och bli kvitt sitt finska) tvingas Jorpes ändå brevväxla länge och flitigt. Frågan kompliceras då medicine kandidatens engagemang i kommunistpartiets verksamhet väckt misstankar; och visst känner han alla de ledande gestalterna bland de röda efter att ha suttit vid samma bord som de på Kommunistiska klubben i Petrograd. Han har fortfarande också kontakt med en del av dessa röda.
I maj 1923 blir Jorpes trots en del svårigheter svensk medborgare och ett halvår senare befriar Finlands president K.J. Ståhlberg honom från alla medborgerliga plikter. Nu tar karriären fart. Jorpes avlägger läkarexamen och eftersom kurser i medicinsk kemi ingår i examensfordringarna kommer han att börja forska i ämnet insulin; Sverige har behov av inhemsk insulintillverkning och Jorpes ägnar mycket tid och energi åt att förstå den processen.
Flitig, men kategorisk
I början av sina medicinstudier i Sverige råkar Erik Jorpes möta fröken Ida Ståhl. Genom de hundratals brev han genom åren kom att skriva till henne vet man att paret umgås på distans i tio år innan giftermål och familjebildning slutligen blir verklighet. Under de här åren ägnar Jorpes stor möda åt att bilda sin blivande hustru. Breven till henne kan inledas med ”Kärelskeliga elev” och under deras sällsynta träffar kan han kräva att hon går med på lektioner av olika slag både för- och eftermiddag. I ett av breven kallar han sig ”fordrande emellanåt”, men meddelar också att hon är ”lite ovan vid att umgås med fordrande medmänniskor”.
Olli Laurila kommenterar i sitt manuskript Jorpes karaktär. Han använder ord som tvär och kategorisk.
– Jorpes politiska radikalism och hans svartvita syn på mycket, på till exempel kvinnor och borgerskapet, har inte beskrivits så ingående tidigare, säger han per telefon.
Jorpes envetenhet har ändå nyanser. Han håller till exempel löftet till mamma Anna Julina (som hade dött i spanska sjukan 1918) att ta hand om sina syskon. Jämsides med att Jorpes betalar sina skulder till olika personer i Finland hjälper han flera av syskonen med pengar, boende och skolgång. När insulinarbetet börjat ge inkomster hjälper han också ungdomsvänners barn ekonomiskt, skänker pengar till sin gamla skola på Kökar och satsar ekonomiskt på laboratorieforskningen.
”Far var frånvarande”
Från 1935 sätter Erik Jorpes, som har doktorerat sju år tidigare, all sin tid på att forska i frågan om blodets koagulation. Han och kollegerna producerar nästan tjugo artiklar kring ämnet heparin. Tiden är knapp – Jorpes vet att också amerikanska forskare arbetar med samma ämne.
I sin biografi från 1985 återger Runar Backman en anekdot, som beskriver livet i familjen Jorpes. Hustrun Ida väntar parets andra barn och mår dåligt, men Erik är fullt koncentrerad på heparinforskningen och håller till i laboratoriet långt in på nätterna. Slutligen tillkallas en annan läkare, som kallar Erik till bostaden och grälar på honom för att han i sin arbetsmani lämnat sin hustru utan omvårdnad. Svaret – innan Jorpes vänder på klacken och går tillbaka till laboratoriet – är: ’Barn kan man få flere, men heparinet renar man endast en gång i livet’. Efter den händelsen kallades barnet, sonen Per, länge för Heparin-Pelle.
Per Jorpes fyllde 86 i våras. Hurdan blev sedan hans kontakt med pappa Erik? Per Jorpes svarar per mejl: Min far var i princip frånvarande. Även när han kroppsligen verkligen var närvarande, upplevde jag honom nästan alltid som själsligen frånvarande. Min syster Birgitta hade nog bättre kontakt med honom än jag, men för mig uppträdde han mest som en skolmästare i de kontakter vi hade. Svaret blir att han var introvert och auktoritär. En annan upplevelse av honom fick jag framför allt under besöken på Kökar i ungdomsåren, där han visade samhörighet.
Genombrottet kommer
Den 22 januari 1937 gör Erik Jorpes stora rubriker i huvudstadspressen. Över sex spalter ropar StockholmsTidningen att HEPARIN HINDRAR BLODETS LEVRING. Därpå följer en beskrivning av hur laboratorn vid Karolinska institutet, dr. Erik Jorpes knäckt koden. Som först i världen har han lyckats framställa rent heparin. ”Heparinet hindrar blodet att koagulera eller levra sig. Dess praktiska användning kommer i första hand läkarna till godo vid blodtransfusion – där det hindrar uppkomsten av blodpropp hos mottagaren”, skriver tidningen.
Nu kan man plötsligt med hjälp av heparinet börja förebygga blodproppar hos riskföderskor och patienter under operation.
Under coronaepidemin har heparin blivit högaktuellt igen. Förutom att det förebygger blodproppar verkar det effektivt dämpa covidpatienters inflammationsreaktioner genom att hindra virus från att fästa vid kroppens celler.
Erik Jorpes dog i leukemi den 10 juli 1973. De idoga studierna vid Karolinska institutet, men också vid Rockefellerinstitutet i USA, gav honom aldrig Nobelpriset i medicin – fastän han stod på förslag år 1952 och enligt samtida vittnen verkligen hade önskat få priset.
Trots att karriären och livet kom att formas i Stockholm och största delen av semestrarna att tillbringas på sommarstället Runmarö i Stockholms skärgård (där Jorpes ligger begravd tillsammans med sin Ida) återkom han då och då till barndomens skärgårdslandskap. Brorsdottern Margareta Jorpes-Friman bekräftar att kontakten med Kökar höll livet ut.
Hur ser då sonen på den offentliga bild som målats upp av hans far? Stämmer den? Skaver något? Frågan är svår, svarar Per Jorpes. ”... den offentliga bilden” är ju inte entydig. För att komma undan frågan kan man väl påstå, att den offentliga bilden ligger i betraktarens öga. Den som tar så stark ställning i en så uppslitande konflikt som finska inbördeskriget, får naturligtvis sina vedersakare. Det min syster och jag frågar oss är hur han kunde orka med tiden i Ryssland och att sedan börja om som medellös och förföljd flykting i Sverige, utan att han förlorade handlingskraften.
Det nya manuskriptet kastar ljus över frågor som har saknat svar, säger Per Jorpes:
Laurilas manuskript har gjort vår far begriplig på ett sätt som han inte varit för oss och är samtidigt en lättnad, eftersom min fars totala tystnad kring sitt förflutna alltid väckt farhågor hos mig, att det funnits något han känt sig tvungen att dölja.
Texten bygger på samtal och korrespondens med Erik Jorpes son Per Jorpes, Erik Jorpes brorsdotter Margareta Jorpes-Friman, läkarna och amatörhistorikerna Olli Laurila och Pentti Ahtiainen samt material ur Hufvudstadsbladet, Arbetaren, Runar Backmans biografi ”Erik Jorpes, Kökar – Moskva – Stockholm” (1985, Söderström & C:O förlags AB), det opublicerade manuset till en ny bok om Erik Jorpes (Laurila och Ahtiainen) samt Anna Bondestams verk ”Arbetet. En tidning i Åbo på 1910-talet och människorna kring den” (Svenska Litteratursällskapet i Finland, 1968).