OTIPPADE VÄNNER
Journalisten Anne Suominen och politikern Ulla-Maj Wideroos är goda vänner och förenas bland annat av ett stort engagemang.
❞ Vi stod på motsatta sidor och för den som glömt hur politiserad högskolevärlden var på 70-talet så är det bra att veta att ”motsatta sidor” var som att ha Bottniska viken mellan sig.
På 1970-talet trodde de att jordens medelpunkt, världens nav, fanns på Soc & kom i Helsingfors. Där fick både Ulla-Maj Wideroos och Anne Suominen pröva sina politiska åsikter och vingar. Bara en av dem blev politiker, den andra journalist. Men engagemanget vävde ett nät som fortfarande håller. I dag, nästan 50 år senare, ljuder deras skratt högt och glatt i Annes trädgård.
Ulla-Maj Wideroos kommer ursprungligen från en liten by i Vörå och är dotter till en mejerist. Du minns henne från åren i riksdagen men också som Svenskfinlands första kvinnliga kommundirektör.
Åren i politiken omfattade också en ministerpost och allra senast i det sammanhanget var hon under lupp och ständig granskning.
Anne Suominen är från Sibbo, dotter till en bokarbetare och en kontorist.
Hennes jobb som politisk journalist bestod av att noggrant granska Ulla-Maj och alla hennes kolleger i riksdag och regering och rapportera om både besluten och beslutsfattarna.
Det som aldrig var en hemlighet, men inte heller speciellt vida känt, var att de båda är goda vänner och har varit det väldigt länge.
De träffades i Svenska social- och kommunalhögskolan, mera känd som Soc & kom där Anne började studera 1973 och Ulla-Maj 1974.
– Då var vi ju inte vänner alls ännu, vi stod på motsatta sidor och för den som glömt eller aldrig hört om hur politiserad högskolevärlden var på 70-talet så är det bra att veta att ”motsatta sidor” var som att ha Bottniska viken mellan sig.
– Men inte blev vi ju ovänner heller, konstaterar de. Inte ens fast det kunde gå hett till.
Ulla-Maj berättar om hur hon kom från ett jobb som ombudsman för SU i Österbotten till studierna, och de aktiva i Mittenförbundet såg ju en chans att rekrytera henne.
– Mittenförbundet kändes rätt för mig, säger hon.
Anne som hade varit aktiv i socialdemokraternas grupp några månader, blev gruvligt besviken över deras hållning i fråga om studiestöd och gick över till Socialistiska studentförbundet.
– Ni var nog helt fruktansvärt vänster, fast du var inte värst, säger Ulla-Maj.
Anne och hon resonerar kort om begreppet ”stalinister” som de uppfattar olika.
– Värst var säkert beundran för Sovjetunionen, säger Ulla-Maj och fortsätter:
– Men vi i Mitten var ju precis lika övertygade om att vi hade rätt på alla punkter.
– Bland minnen som jag inte så gärna återkallar, säger Anne, men fortsätter ändå generöst, finns en artikel i Studentkårens infoblad där jag sågade Mittenförbundets landsbygdspolitiska program med
Vi har synts och rört oss helt öppet, gått tillsammans på krogen och sånt. Ingen har fått fast oss för att överträda någon gräns eller bryta ett förtroende.
hjälp av kommunistiska manifestet. Rakt av. Det är man ju inte direkt stolt över i dag.
Världens medelpunkt
– Vi ansåg på fullt allvar att världens politiska medelpunkt var Soc & kom. Vi trodde att hela världens ögon låg på oss och agerade därefter. Vi förhandlade om allt, inte minst mandatfördelningen efter studentkårsval, berättar Ulla-Maj.
– Och Mittenförbundet motsatte sig en ockupation av skolan då vi krävde en mer demokratisk förvaltning, säger Anne ivrigt. Men inte lyckades vi heller, för vi visste inte hur vi skulle stänga in vaktmästaren Boris som bodde i samma byggnad.
– När man talar belackande om den här genompolitiserade tiden i studievärlden så glömmer man att det hände en massa bra saker, reformer som verkligen behövdes med mer demokrati i studentsammanhang och sociala förbättringar för studenter, påminner Anne.
– Och när millimeterrättvisan var skipad mellan fraktionerna så gick vi alla tillsammans på öl till Lehtovaara. Sånt hände nog bara i Svenskfinland, skrattar Ulla-Maj.
Återknutet
– Efter studietiden var det ju en lång paus när vi inte hade med varandra att göra, Ulla-Maj var kommundirektör och levde familjeliv i Österbotten och jag jobbade på FNB, berättar Anne. 1995 kom hon sedan in i riksdagen och vi återknöt kontakten. Jag var då ackrediterad som journalist i riksdagen.
– Vi insåg nog båda att det fanns en bas att bygga vänskap på från studietiden, vi kände att vi har något gemensamt som oberoende av politiska ståndpunkter är bestående – vi respekterar båda människor med värderingar, att man har en ideologisk bas och kan argumentera utifrån den.
– Engagemanget är ju det som har förenat oss, sen har det varit viktigt för mig att hålla mina egna politiska åsikter borta från min yrkesutövning, säger Anne. I Ulla-Majs och min relation har det varit klart att vi inte kan blanda in våra yrkesroller. Vi kunde alltid tala om politik på ett allmänt plan men inte om dagsaktuella beslut eller bakgrunden till dem.
Har ni behövt dölja att ni är vänner? – Nä, verkligen inte, säger de båda. Vi har synts och rört oss helt öppet, gått tillsammans på krogen och sånt. Ingen har fått fast oss för att överträda någon gräns eller bryta ett förtroende.
Men det måste ju ha varit svårt frågar jag Ulla-Maj, du måste ju ha vetat saker som Anne skulle ha haft enorm nytta av? – Hon ställde aldrig de frågorna. Aldrig. Hon tog reda på vad hon ville veta andra vägar. Och det är grunden till respekten och vänskapen mellan oss.
– Och numera när vi träffas har vi jätteroligt, nu kan vi skvallra och berätta hemligheter: ”på riktigt gick det till så här”. Men också de sakerna håller vi bara för oss själva.
Fjärde statsmakten
Granskandet av makten som enligt gammal maktfördelningslära tillkommer det man brukat kalla ”fjärde statsmakten”, det vill säga journalistiken, följer de båda aktivt trots att de är pensionärer i dag.
– Det arbetet pågår ju hela tiden, med bättre och sämre resultat. Jag skulle nästan vilja påstå att det har blivit lite sämre, det jagas rubriker och klick. Jag saknar sakinnehåll och bakgrund och konsekvenserna av beslut, det kräver en sorts arbete som inte görs längre, säger Ulla-Maj som också avslöjar att hon en gång i tiden drömde om att själv bli journalist och också sökte några journalistjobb medan hon var kommundirektör.
– Politisk journalistik var också tacksammare förr när allt var mera ideologiskt. För en gammaldags journalist är nog många av dagens politiker väldigt flummiga åsiktsmaskiner som gärna tonar ner sin värdegrund om de alls har en sådan, säger Anne.
– Jag har reagerat på en väsentlig skillnad, inflikar Ulla-Maj, förr talade vi om ”vi” och det vad ”vi” ville uppnå. I dag är det bara ”jag” som tycks gälla.
– Solidaritet var viktigt, och det var inte vänsterns begrepp med ensamrätt och det gällde inte bara Vietnam utan också dem som hade det sämre ställt här hemma.
Vidsynthet och större kappa
Man kunde tro att det förekommit mycket gräl eller skärmytslingar mellan de här vännerna som så tydligt har haft olika syn på många grundläggande frågor, men nej säger de, de grälar ”inte just”.
– Jag tycker det är ljuvligt att få prata politik med människor som kan och vet, det blir lättare så. Visst har vi helt olika syn på ekonomi och skattepolitik, men delvis kanske vi undviker de ämnen där vi vet att vi skulle vara i luven på varandra, och delvis har vi båda förändrats och kanske mjuknat under åren, säger Anne.
– Ulla-Maj, och förresten hela SFP, har blivit mer vidsynt, säger hon plötsligt.
Har du Anne själv blivit mer vidsynt? – Jag brukar citera lyrikern Pentti Saaritsa som har sagt att man inte behöver vända sin kappa, man kan bara skaffa sig en lite större. Jag håller fast vid mina grundvärderingar och är fortfarande klart vänster men har tänkt om i många frågor.
För du gjorde ju en pamflett eller rapport för SFP:s tankesmedja Agenda? – Jag fick väl en del kommentarer om det, men för mig var det viktigt att regeringen Sipiläs aktivt negativa hållning till svenska språket blev granskad. Om jag ser något som viktigt är det viktigt oberoende av vem som tar initiativet. Min egen inställning till svenskan är visserligen lite ambivalent, jag har vuxit upp tvåspråkigt men mina rötter är helt klart svenska.
Ursinniga sms
Att hålla kontakt har ju blivit avsevärt lättare även om man lever långt ifrån varandra geografiskt.
– Jag blir inte alls förvånad om jag får ett ursinnigt sms av Ulla-Maj där hon kommenterar något politiskt skeende, och så utbyter vi tankar om det, men sen kan det gå lång tid tills vi hörs igen.
– Och de sms:en skickar jag nog bara till Anne, ingen annan skulle förstå dem, genmäler Ulla-Maj.
När vänner med en så här lång historia möts blir det ofelbart tillbakablickar på minnen och händelser. Ett sådant är när riksdagsledamoten Wideroos från Österbotten tyckte att de finlandssvenska politiska journalisterna hade väldigt skrala kunskaper om Österbotten.
– Deras kunskaper var på en nivå som inte gick att försvara, säger hon.
Hon är känd som en handlingens kvinna, så ock denna gång. Snart var Anne och kollegan från Yles Aktuellt Marianne Lydén på väg till slätterna längs riksåttan i en skraltig Renault femma.
– Dit for vi och under veckoslutet hann vi besöka Mickelsörarna, Vasa torg, Kalax, Oxkangar, träffa UllaMajs man Ben. Det var späckat program, och i Ulla-Majs villa skålade vi för många som vi lyckligtvis inte behövde träffa. Helt utschasade gav vi oss av tillbaka söderut.
I vems säng sover Kukkonen?
Eller när Ulla-Majs riksdagssorti firades med Anne som primus motor och Erkki Liikanen dök upp som servitör, minns du? Nu fnissar de båda hejdlöst.
– Jag var föredragande minister när han utnämndes till chefdirektör för Finlands Bank, men vi har en mycket längre historia än så. Jag satt med Anneli Jäätteenmäki på morgontåget och Liikanen dök upp, han kände Anneli och vi åt frukost tillsammans. Han frågade hur det går, och jag svarade att allt är bra. Jag jobbade då som ministermedarbetare till Ole Norrback, och jag sa att jobbet är intressant men jag har ingenstans att bo. ”Nå vad skulle du behöva då?”, frågade han och jag svarade: ”Nånstans att sova och duscha.” Då tog han fram en nyckelknippa, gav den till mig och sa att nyckeln går till en lägenhet på Granvägen ”och där kan du flytta in i dag”. Så det var rätt kul att han var med på avskedsfesten, berättar Ulla-Maj. Jakobstads Tidning som fått nys om bostadsarrangemanget skrev sen i sin skvallerspalt om detta och rubricerade: ”I vems säng sover Kukkonen?”
Torsdag klockan 16
De här vännerna har levt, andats, ätit, druckit och förkroppsligat politik i största delen av sina vuxna liv. I dag börjar de kunna se med litet avstånd på den verksamheten. Och ytterligare en sak har de gemensam: Fastän de båda fortfarande följer och håller koll på vad som sker och hur det diskuteras så har de båda gett upp en sak som många av oss aldrig ens börjat med.
De tittar inte längre på riksdagens frågetimme varje torsdag klockan 16.
Inte varje torsdag alltså. Inte riktigt varje torsdag.
❞ Visst har vi helt olika syn på ekonomi och skattepolitik, men delvis kanske vi undviker de ämnen där vi vet att vi skulle vara i luven på varandra, dels har vi båda förändrats och kanske mjuknat under åren.