Astrofysikprofessor Peter Johanssons favoritpromenad ligger ute i Kurtby
Skugga, skugga och skugga! Det är otroligt varmt i Esbo där astrofysikprofessorn Peter Johansson har sin favoritpromenad. Området har goda förbindelser till centrum men på samma gång känns det som att man är ute på vischan.
Likt alla dagar i början av juli är dagen när vi träffas nära Kurtby stekhet. Det går inte att röra sig utan att svetten börjar rinna.
Man får lite respit om man flyr betongdjungeln för stillheten ute vid gränsen mellan Esbo och Kyrkslätt. Här tar professorn i astrofysik Peter Johansson sin favoritpromenad.
– Vi går mot Svartviken som man nästan kan säga ligger på landsbygden. Rundan tar ungefär en timme och vi ska gå ner till Bastvikens strand.
När vi kommit i väg följer vi smalare vägar i västlig riktning. Det är vackert och lugnt, underlaget är inte längre asfalt utan en skön, relativt nysladdad grusväg.
Det är lätt att tala om vädret, ännu lättare att gnälla om det – vi enas om att det är förskräckligt varmt. Juni har slagit alla rekord, så här varm har början av sommaren aldrig varit.
– Om vi säger som så, nästan varje sommar är det varmare än förra sommaren. Av de tio varmaste åren har åtta inträffat under den senaste tioårsperioden. Det är svårt att påstå att det inte skulle bli varmare, trots att vissa försöker göra det, säger professorn.
Johansson viftar bort all idioti om att solen är starkare och att det därför skulle vara varmare.
– Solens styrka varierar mer eller mindre regelbundet i en elvaårscykel men under den senaste tiden har den varit lite mindre aktiv än vanligt. Den har alltså hjälpt oss litegrann. Men styrkan varierar också på hundramiljoner års tidshorisont och på den tidsskalan är det sant att den blir hetare. Men det har inget att göra med den globala uppvärmningen. Det går inte att skylla på solen, det är nog människorna som får skylla på sig själva.
Allting är inte relativt
Huden läcker, till och med min överläpp är svettig. Tursamt nog är vägarna smala och träden höga. Det är vackert och lugnt. Vi försöker undvika solen medan Johansson både ingående och synnerligen pedagogiskt förklarar fenomenet gravitationsvågor.
Innan Einstein uppdaterade Newtons fysikaliska lagar var konsensus inom vetenskapen att gravitationen var en kraft. Något som visserligen nästan stämmer, säger Johansson.
– Oberoende hur man rör sig så har ljusets hastighet samma värde. Det här är grunden för relativitetsteorin. Att ljusets hastighet är abso
lut. Det betyder att om man rör sig med höga hastigheter så varierar tiden. Allting kan inte vara absolut – ljusets hastighet är, medan tid och rum är relativa.
Vi har åter asfalt under fötterna och är inte längre på kartans grönområde. Vi går längs Musslaxvägen på väg ner mot Magasinudden och här händer det grejer.
Gamla mysiga torp varvas med enorma nybyggen. Blir man påkörd här så kan man i alla fall vara säker på att bilen är fin.
Krockande svarta hål
Kontrasterna är intressanta här ute. Husen som säkerligen var normalstora på 1960-talet ser ut som skolådor jämfört med de otaliga miljonbyggena.
De små husen ser mysiga ut, de stora är mest stora. Det är inte en kontrast mellan rik och fattig, lika mycket som en kontrast mellan mys och överflöd.
Det är herrarna Newton och Einstein som lagt grunden för den forskning Johansson bedriver. Han studerar inte gravitationen direkt, utan närmare bestämt gravitationsvågorna.
Alla himlakroppar avger sådana, men det krävs något extraordinärt för att de ska kunna upptäckas. Kraften jorden avger i form av gravitationsvågor då den kretsar runt solen motsvarar ungefär två glödlampor.
En gravitationsvåg upptäcktes för första gången den 14 september 2015. Upptäckten gjordes av observatoriet Laser Interferometer Gravitational-Wave Observatory i USA och analyserades i Tyskland. Strålningen uppstod då två svarta hål kolliderade för ungefär 1,3 miljarder år sedan.
– Vi gör teoretiska beräkningar och modeller av olika krockande svarta hål. Sen beräknar vi hur signalen borde se ut för olika typer av krockande svarta hål. Själv studerar jag krockande supermassiva svarta hål – alltså svarta hål med miljarder solmassor.
Någon industriell tillämpning finns det inte just nu, men det är inte poängen. Det hade inte heller Faradays passionsprojekt elektriciteten när det begav sig, påminner han med ett leende. Forskningen kring gravitationsvågor utförs helt enkelt för att få en större förståelse av universum.
72 procent
När vi lämnat stranden berättar Johansson att han spelat ett dubbelspel under den här promenaden. Han har nämligen ett aktivitetsarmband och efter promenaden vill han att den ska visa att han uppnått 100 procent av dagens motion. Den visar 72 procent strax efter att vi lämnat badstranden och vi enas om att inte avsluta förrän målet är nått.
Jag grips av en skönt bedövad och aningen vimsig känsla efter att hjärnan fått arbeta på högvarv i över en timme. Universum är stort men Johansson har inga problem med omfattningen – man vänjer sig, säger han som börjat i tidig ålder.
– När jag var 14 visste jag att jag skulle bli astronom. Jag såg en dokumentär om rymden, något jag förstått att ungefär är samma sak som solsystemet. Det var åtta avsnitt och i det första behandlades vårt solsystem. Då var det ju sju avsnitt kvar och jag började förstå vidden.
För ungefär tio år sedan återvände Johansson till Finland och Helsingfors universitet. I utlandet hann han bland annat med en doktorsexamen från Cambridge i England och över fyra år som forskare i München i Tyskland. Dessutom har han ätit pizza med Stephen Hawking.
– Han ordnade något som hette Stephen Hawkings pizzalunch. Jag gick dit varje måndag för att äta pizza och lyssna på ett föredrag. Det var god pizza och mycket bra för en fattig doktorand.
Tillbaka vid starten är vi efter ungefär 90 minuter. Alla kan rekommenderas att ta en avstickare hit ut. Det är vackert, lugnt, det finns en badstrand och dessutom landsbygd.