Feministen Natalia Nordmann var Ilja Repins livskamrat, men vägrade vara hans musa
Natalia Nordmann var författare, vegetarian, feminist och samhällsaktivist. I hennes författarskap upprepar sig tanken på kvinnans rätt till ett självständigt liv. Hon kallade sig själv för en ”fri finländsk kvinna” – och irriterade männen i Ilja Repins bekantskapskrets.
Författaren Natalia Nordmann föddes år 1863 till en rysk-finsk militärfamilj. Fadern Boris Nordmann var lutherskt döpt som Bernhard, och född till finlandssvenska föräldrar i fästningsstaden Svensksund 1808, strax innan Ryssland slukade Finland.
För Boris Nordmanns del kom Ryssland dock att bjuda på intressanta karriärmöjligheter i kejsarens tjänst. Tio år före Natalias födsel utnämndes han till överdirektör för det finska storfurstendömets lotsoch fyradministration. Vid tiden för hennes födsel tjänstgjorde han som guvernör i centrala Ryssland. Senare skulle han bli amiral i den kejserliga ryska flottan, och till och med adlas i all tysthet.
Natalia skulle å sin sida inte bara bli en progressiv och ovanlig kvinna, utan också en långvarig livskamrat till Rysslands största målare Ilja Repin.
Hon föddes i en händelserik tid, då det ryska samhället sjöd av rastlöshet och oro.
En turbulent tid
Det som fick Ryssland att sjuda var bland annat författaren Nikolaj Tjernysjevskijs roman Vad bör göras? – med undertiteln Berättelser om den nya tidens människor – som utkom samma år som Natalia föddes. Precis som familjen Nordmann så hade även denna skandalösa roman en koppling till det kejserliga Rysslands befästningar: dess författare satt ju inspärrad i en cell i Peter Paul-fästningen. I samma mån som familjen Nordmann avgudade kejsarfamiljen, motsatte sig Tjernysjevskij dess makt.
Vad bör göras? formade åsikterna hos de ryssar som levde på 1860-talet, och ett särskilt stort intryck gjorde den på just Ilja Repins generation. Sextiotalisterna som omfattade romanens tankevärld drömde om social och könsmässig jämlikhet. Verkets utopiska kraft skulle komma att påverka inflytelserika tänkare i senare generationer: Vladimir Lenin inspirerades till sin socialistiska revolution, Ayn Rand till sin ”objektivistiska” ideologi, en total motsats till Tjernysjevskijs demokratiska principer.
I det samtida Ryssland fick Vad bör göras? en särskilt stor inverkan på den så kallade kvinnosaksfrågan.
❞ Natalia Nordmann var övertygad vegetarian och uppmanade också Repin att följa hennes exempel. Hon vägrade också klä sig i kläder tillverkade av djurmaterial. Pälsar såg hon som ett ”överklassprivilegium” och föredrog själv en paletå stoppad med björkspån.
Berättelsens målmedvetna huvudperson Vera Pavlovna utmanar såväl mellanmänskliga som produktionsmässiga förhållanden. Hon vägrar ingå ett borgerligt giftermål som enligt tidens kutym skulle förutsätta att hon lever på sin mans tillgångar. I stället knyter hon ett kamratligt band med medicinstudenten Lopukhov, vilket låter henne grunda ett sömmerskeandelslag för fattiga kvinnor i Sankt Petersburg.
Romanen förespråkade samhällelig emancipation, men själv fick Tjernysjevskij utstå skenavrättning och fångläger. Samma öde som drabbat hans konservative motståndare Fjodor Dostojevskij tjugo år tidigare.
Ilja Repin ansåg inte Dostojevskij vara värdig ett porträtt, men skulle däremot gärna ha tagit sig an Tjernysjevskij.
Men porträttet av författaren på avrättningsblocket, med fötterna omgiven av blommor kastade från folkmassan, blev aldrig av.
Till världen och Kuokkala
Natalia Nordmanns uppfostran påverkades däremot inte av Nikolaj Tjernysjevskijs roman eller den gryende kvinnosaksrörelsen. Hon var en officersfamiljs dotter: pappan, båda morföräldrarna, morbrodern och mammans första make var alla militärer. Också farbrodern Fredrik Nikolai trängtade efter en amiralstjänst och ett adelsnamn.
Bara Alexander von Nordmann, den andra farbrodern, hade valt en akademisk bana och blivit professor i biologi vid Helsingfors universitet.
Natalia fick alltså en utbildning som ansågs passande för flickor av hennes stånd, av sina tyskspråkiga privatlärare och engelskspråkiga guvernanter. Hon talade flera språk, ägnade sig åt musik och teater och intresserade sig tidigt för fotografering. Såväl hennes språk- som fotograferingsskicklighet skulle senare komma till nytta också för Ilja Repin.
Ett liv passligt för en societetsdam var ändå inte nog för att släcka den unga Natalias frihets- och jämlikhetstörst. Hon reste till Amerika, återvände med färgsprakande erfarenheter och började förverkliga sitt liv och sin karriär som samhälleligt medveten medborgare. Sin tid i Amerika beskriver hon i sin miniatyrroman Rymlingen, som först publicerades i tidningen Niva och senare, illustrerad av Repin, under namnet Detta (1901).
Nordmann lärde känna, och blev förtjust i, Repin via sin överklassväninna furstinnan Tenisjev. Repin målade av furstinnan, och hon tog med sig Nordmann till ateljén som sällskap.
Repin var i det här skedet en välbärgad och erkänd målare, 19 år äldre än Natalia, med fyra barn från ett tidigare äktenskap. Deras bekantskap ledde till ett långvarigt öppet förhållande, och också till ett barn som dock avled kort efter födseln år 1898.
Som bevis på sin ömhet köpte Repin mark och ett hus åt Nordmann i Kuokkala på Karelska näset. Hit flyttade Natalia ändå först efter att hennes mor dött. Det öppna förhållandet med en frånskild man upprörde den gamla änkefrun, som själv kom från en gammal rysk adelsfamilj. Repin bodde först i Petersburg, en kort tågresa från Kuokkala, men flyttade så småningom in i Nordmanns hus som utvidgades för att motsvara konstnärslivets behov.
Förhållandet gjordes aldrig officiellt genom kyrklig vigsel. Den frisinnade Natalia såg aldrig detta som något problem. Däremot blev ateljén i Kuokkala en del av det petersburgska kulturlivets livaktiga ”villasamhälle”. Villan fick namnet Penaty, efter det antika Roms husgudar. I dag är den ett museum över Repins liv och hem, enligt Nordmanns önskan i sitt testamente.
Egalitarism
Under sitt liv var Nordmann primus motor för den aktiva verksamheten på Penaty. Hon var en ”ny kvinna”, en progressiv förespråkare av jämlikhet och hälsosamma vanor. På de middagar som hon stod värdinna för kristalliserades hennes egalitarism. Ingen var någon annans tjänare, gästerna betjänade sig själva och fyllde sina egna tallrikar från serveringsfaten som de skickade till varandra med hjälp av middagsbordets roterande mittdel. Det legendariska bordet hade byggts av den lokale snickaren Pekka Hannikainen.
Nordmann var övertygad vegetarian och uppmanade också Repin att följa hennes exempel. Hon vägrade också klä sig i kläder tillverkade av djurmaterial. Pälsar såg hon som ett ”överklassprivilegium” och föredrog själv en paletå stoppad med björkspån. Hon niade sitt eget tjänstefolk som en symbolisk gest för att visa att hon såg dem som sina jämlikar. Hon ägnade sig åt välgörenhet och arrangerade fritidsaktiviteter för den lokala bondebefolkningen. Repin kallade söndagsföreläsningarna som Nordmann höll för lokalbefolkningen för ”vårt universitet”.
Allt detta bidrog till Nordmanns rykte som en excentriker, en ”underlig kvinna”. Onda tungor viskade, att på Penaty ”åt man bara hö”. Den petersburgska skvallerpressen började göra narr av Nordmann, denna konstiga kvinna som höll en av Rysslands stora konstnär på svältkur.
Repin själv prisade ändå den vegetariska dietens vitalitetsfrämjande effekter i sina egna tal och sin korrespondens.
Den kreativa ”nya kvinnan”
Nordmann skrev största delen av sin produktion just i Kuokkala. Sin ryska pseudonym ”Severova” (från ryskans sever = norr) anpassade hon från sitt efternamn. Förutom romanerna Detta och Moderskapets kors (1904) och tio pjäser publicerade Nordmann bland annat essäsamlingen Intima sidor (1910) som innehåller beskrivningar av Leo Tolstoj, hans kvinno- och konstuppfattning. Nordmann besökte även Tolstoj år 1907 i hans hem Jasnaja Poljana.
Alla Nordmanns verk illustrerades av Repin. Pjäserna uppfördes på Penatys hemmateater. Kända gäster som till exempel författaren och konstnären Vladimir Majakovski fungerade som skådespelare.
I Nordmanns verk återkommer idén om kvinnans frihet och rätt till ett självständigt liv. Hon var en svobodnaja finljandka, en ”fri finländsk kvinna” som hon själv uttryckte det på ryska.
Ryskans finljandka syftar på alla som är bosatta i Finland, också finlandssvenskar, i motsats till ordet finka som endast syftar på finnar (jämför svenskans finländare/ finne). Hon stödde ivrigt suffragettrörelsen som kämpade för kvinnlig rösträtt. Sina middagsgäster chockerade hon med anföranden där hon krävde att en man skulle betala sin hustru hundra rubel för varje barn hon födde.
Männen var bestörta
Som representant för ett tidsfenomen anknyter Nordmann till en ny våg av kvinnolitteratur i Ryssland. Hennes självbiografiska debut Detta fick ett ljummet mottagande, men dess biografiska berättande var en del av det viktiga arbete som kvinnliga författare gjorde för att bryta sig ut ur en mansdominerad kreativitetskanon och etablera en självständig identitet.
Boken är en uppväxtskildring av en ung flicka, bunden av regler och artighetskoder, och hennes utveckling till kvinna. Hon vägrar använda korsett eller högklackat, och bryter till slut med sin mor, sin släkt och sitt stånd för att finna sin egen väg. I inledningen uppmanar författaren läsaren att snabbt bläddra förbi ”den monotona skildringen av min barndom” och ramar in sin berättelse genom att konstatera att människans uppväxtmiljö är som ”en sekt som är svår att bryta banden till (...) men ändå är det just genom att bryta dessa band som individen börjar utvecklas mot frihet.”
Repins manliga bekanta irriterade sig på Nordmann, vilket märks i deras minnesskildringar. De var inte redo att se en modern och självständig kvinna jämsides med den store konstnären. Repins partner sågs som en vulgär fanatiker, och mellan raderna kan man ana männens bestörtning: Natalia Borisovna var ju inte ens vacker! De tyngsta domarna fälldes av filosofen Vasilij Rozanov och kritikern och författaren Kornej Tjukovskij.
Det som verkar ha irriterat männen i Nordmanns samtid mest, var att hon inte gick med på att spela den traditionella rollen som musan som dyrkade mansgeniet. Hon var stolt över sina egna idéer och sin kreativitet. Hon skämdes inte för att visa upp sitt eget litterära arbete för de erkända manliga författarna i Repins bekantskapskrets.
Repin själv minns sin livspartner som en person vars ”hjärna sjöd av nya och varierande viktiga idéer”. Han ritade ofta av Nordmann, i hennes ansikte såg han alla varierande mänskliga karaktärsdrag.
Huvudperson i sin berättelse
Ur ett nutidsfeministiskt perspektiv ter sig Nordmanns heteronormativa familjeuppfattning och moderskapskopplade kvinnosyn inte särskilt radikal. Men med sin egen tids måttstock mätt var hon en modig, progressiv kvinna i såväl ord som handling.
Nordmanns och Repins förhållande var en berättelse om ”den nya tidens människor”. Och Nordmann var huvudpersonen i sin berättelse: Repins roll var att beundra hur hon personifierade det moderna idealet.
När Natalia Nordmann dog år 1914 i ett schweiziskt sanatorium ville Repin flytta hennes kvarlevor till Ryssland och begrava henne på Aleksander Nevskilj-klostrets begravingsplats. Även om de två hade drivit isär och inte längre var ett par vid Nordmanns död, hade Repin ändå hunnit skaffa gravplatser till både sig själv och henne.
Nordmann levde ett färgsprakande liv, utan att någonsin tappa tron på kvinnans frihet eller självständighet. Ännu på sin dödsbädd höll hon fast vid sina principer. Hon vägrade ta emot det ekonomiska understöd som Repin erbjöd henne, och dog som 51-åring i tuberkulos i ett sjukhem för mindre bemedlade i Locarno.
Fotnot: Skribenten är professor i ryska språket och kulturen vid Tammerfors universitet. Texten är översatt från finskan av Otto Ekman