Livet som en ständigt pågående arbetsintervju
När recensenten kommit över sina initialproblem med romanen kan han uppleva det vackert rörande i att Miranda som är så smart samtidigt är så bortkommen när det verkligen gäller, och le åt att hon har ett växande berg av disk i badkaret.
ROMAN
Isabelle Bervenius
Ecstasy Polaris 2021
När den svenska debutanten Isabelle Bervenius inleder varje kapitel i sin roman Ecstasy med en glad emoji kan jag först inte tycka annat än att hennes litterära omdöme svikit. Fast när de glada gubbarna småningom börjar framstå som en del av den ironi hon så flitigt odlar blir de åtminstone aningen mer begripliga.
I centrum för skeendet står den unga stockholmstjejen Miranda, som efter att inte ha kommit in på Konstfack ägnar sig åt halvt oinspirerade studier i beteendevetenskap. Ibland träffar hon Isak, till en början kallad ”cykelkillen”, vars roll är att fungera som hennes sexpartner. Enkelt och praktiskt, tycker hon, men när hon sedan börjar intressera sig för kurskamraten Adrian kräver Isak plötsligt att de ska fördjupa sitt förhållande.
Ett problem är också att Adrian redan har en flickvän, vilket han inte direkt hemlighåller men heller inte låter sig hindras av. Och när bästisen Moa sedan delar ut sina förmanande samlevnadsråd anser Miranda att det bara är den överraskande graviditeten som gjort henne så tråkig och moralisk.
Det här är de pjäser Bervenius har att operera med. Speciellt ovanliga är de inte, men frågan blir snarast om hon kan hålla dem i rörelse via drag som ger överraskningar och laddning.
Ironi som slår över
Miranda är självcentrerad och fixerad vid sitt yttre, samtidigt som hon ändå också upprätthåller en kritisk distans till sig själv. ”En vandrande sociologisk fallstudie”, är hennes egen dom.
”Jag tänker på min hållning. På att hålla munnen stängd medan jag går in i salen, eftersom mina tänder har börjat gulna på sistone. Att hela tiden tänka på hur man framstår gör att livet kan kännas som en never ending arbetsintervju.”
I själva verket blir hon emellanåt så självironisk att ironin slår över och blir ett medel inte för att ifrågasätta utan snarare framhäva det egna jaget. Fast det hindrar ju inte det vassa dissekerandet från att vara litterärt underhållande, ibland direkt roligt.
Miranda verkar inte ha några inkomster förutom studielånet, men hon rör sig ändå på snofsiga kaféer och barer och ägnar sig mellan varven åt designkonsumtion och trendiga dieter. Bervenius beskriver med skarp blick och sinne för talande detaljer en ungdomlig livsstil i samtidens storstadsvimmel. Det hon ser är visserligen mer yta än djup, men spelplanen blir i alla händelser åskådliggjord.
Drivkraften för själva berättandet är sedan det klassiska triangeldramat med Miranda, Isak och Adrian. Och uppenbart är att Miranda, som annars kan verbalisera och hitta smarta termer för det mesta som sker omkring henne, i sitt kärleksliv inte alls har koll på vad hon egentligen vill.
Berg av disk i badkaret
Porträtten av killarna som omger henne verkar vara ihopsvepta mest bara för att ge henne ett narrativ att röra sig i, men som litterär gestalt börjar hon själv efter en lång ansatsbana växa.
I takt med att risporna i hennes från början så prydliga yta synliggörs blir hon helt enkelt mera mänsklig, lättare att ta till sig, och det är vad som hjälper den här romanen att andas.
I lite för hög grad blir upplevelsen av hela texten nämligen här beroende av engagemanget i dess centralgestalt. Och det hänger för sin del ihop med att Bervenius aldrig drar upp någon klar linje mellan textens egen identitet och sin huvudpersons tankevärld.
Men man läser den roman man fått i handen. Och när jag kommit över mina initialproblem kan jag åtminstone uppleva det vackert rörande i att Miranda som är så smart samtidigt är så bortkommen när det verkligen gäller, och le åt att hon har ett växande berg av disk i badkaret. Dessutom är Bervenius ovanligt bra på att hitta pop- och rocklåtar som effektivt kan illustrera hennes liv, och också fungerar som vidgningar.
Det är sällan man ser så träffsäkra låtreferenser i litterära texter som här. Men själva triangeldramat blir däremot sällan så mycket mer än ett förutsägbart, vingligt tomgångskörande.
❞ Det är sällan man ser så träffsäkra låtreferenser i litterära texter som här. Men själva triangeldramat blir däremot sällan så mycket mer än ett förutsägbart, vingligt tomgångskörande.