Dumsnål överhet
”På arkiven utformas vår framtid och där tryggas medborgerliga rättigheter”
Det förflutna är statt i ständig förändring – med det budskapet brukar många av oss som undervisar i historia välkomna nya studenter. I framtiden kommer dagens studenter att utforska historien på sätt som vi i dag inte kan föreställa oss. Vågar jag hävda detta även i år?
I dagarna fick vi veta att det statliga understödet för privatarkiv kommer att minskas, något som försvårar verksamheten bland annat för arkiv som förvaltar folkrörelsematerial. I juni publicerade österbottniska tidningar en isande nyhet: det finns planer på att Riksarkivet i Vasa – tidigare benämnt Vasa landsarkiv – ska demonteras, spridas ut och digitaliseras. Enligt de ukasplaner som då kom i dagen skulle en mindre del av de dryga elva hyllkilometer som nu förvaltas i den gamla residensstaden ges utrymme i stadens arkiv, en del flyttas till Riksarkivets enhet i Jyväskylä och en stor del digitaliseras.
I bakgrunden ligger tvivelsutan krav på effektivitet och överhetliga sparpåbud. Dessutom fyller de lokaler som nu används inte alla krav. Men hur kan man tala om besparing när det gäller flytt eller digitalisering av milsvida dokumentsamlingar? Det tycks föreligga både en stark övertro på digitalisering och en grav undervärdering av de kostnader som detta medför. Dessutom tarvas ogenomförbara urvalsprocesser – hur avgöra vad som är värt att digitalisera? Det material som anses vara ”nationalkulturellt” ska bibehållas i Vasa: hur och vem ska välja ut denna kanon? Låter detta sig verkligen göras i ett demokratiskt samhälle?
Under de senaste åren har de sparkrav som ålagts arkiv och andra minnesorganisationer uppmärksammats förhållandevis lite i våra medier. Den kunskap som personalen har är viktig. För den som forskar är arkivarier med kunskap om arkivsamlingarnas tillkomsthistorier oundgängliga. I sommar har jag haft möjlighet att besöka Riksarkivets avdelning i Vasa och även denna gång fick jag ovärderlig hjälp när jag borrade mig in i länsstyrelsens mångfasetterade 1800-talssamlingar.
I det tidigare landsarkivet finns bland annat dokument från gamla Vasa län och från hovrätten. Det är omöjligt att veta vad som ska digitaliseras för att möjliggöra bred forskning, och digitalisering tenderar att styra forskare till samma slag av källor. En nedmontering vore en stor förlust för hela den brokiga regionen, för finskspråkiga, svenskspråkiga och alla mångspråkiga områden. Om detta förslag genomförs krymper medborgarnas möjligheter att upprätthålla och skapa kulturarv.
Inte bara för de akademiska historieutforskarna är källorna centrala. Digitalisering har många goda sidor, men den möjliggör inte alltid oväntade ingångar till kultur, samhälle och historia. Även skolelever ska kunna möta arkivkällor av materiell art – också detta utvidgar det historiska tänkandet. Även för forskare är det viktigt att kunna söka sig fram och göra fel: varken historien eller historisk forskning går på räls. På arkiven utformas vår framtid och där tryggas medborgerliga rättigheter – på myndigheterna faller skyldigheten att förvalta och tillgängliggöra det förflutna i hela dess mångfald.