De glömmer aldrig 9/11
”Det bullrade som ett tåg.” ”Rummet bara small.” ”Allt blev svart.”
Inför 20-årsdagen av terroristattacken mot World Trade Center den 11 september 1991, har vi träffat tre New York-bor som berättar om dagen som förändrade deras liv. Än i dag har de svårt att finna orden för att beskriva det ofattbara.
– Herrn, du bör springa nu, sa en räddningsarbetare till Tim Frolich sekunder innan det södra tvillingtornet rasade.
Tim Frolich gjorde sitt vanliga stopp vid kiosken nedanför World Trade Center morgonen den 11 september, 2001. Med tidningen under armen och en pappmugg med vattnigt kioskkaffe i handen tog han hissen upp till Fuji Bank på 80:e våningen i det södra tornet. Från sitt skrivbord tog den 37-åriga redovisningskonsulten in vyn över Frihetsgudinnan under den perfekta klarblå septemberhimlen.
Men efter några minuter framför datorn missfärgas hans utsikt och en halvtimme senare kraschar ett kapat United Airlines-plan in i bankens lokaler.
– Ibland undrar jag om jag hade en föraning, berättar han tjugo år senare.
Han hade inte kunnat slita sig från sin femåriga dotter den morgonen och gick in till henne flera gånger och pussade henne hejdå.
"Den ondskefulla dagen"
– Rök och papper virvlade utanför fönstret men jag såg inte varifrån det kom, minns han de första stunderna från vad han kallar den ondskefulla dagen.
Ett American Airlines-flygplan har just störtat in i det norra tornet klockan 08:46. På Tim Frolichs skrivbord i det södra tornet rykte fortfarande kaffet. Han hade inte hört ett ljud.
Via radio fick han och kollegerna veta att en ”situation” rådde i norra tornet och att det södra skulle förbereda evakuering.
– Vi tog trapporna upp två våningar för att titta till våra kolleger och se om någon var kvar. Några satt i möte i ett konferensrum och sa att de tänkte stanna, berättar han.
Inom kort meddelades via byggnadens högtalarsystem att läget i norra tornet var under kontroll – och de anställda uppmanades återvända till sina kontor. Ett av trapphusen var dock helt rökfyllt och folk var oroliga.
– När rök började sprida sig till vårt kontor bestämde jag mig för att ta mig ner ändå, säger han.
Synen av människor som hoppade …
Nedanför tvillingtornen stod redan polisen Terri Tobin, då 39, på plats och dirigerade folk på väg ut från norra tornet.
– Först antog vi att det var ett Cessna-plan som kommit ur kurs, att piloten kanske fått hjärtstillestånd, säger hon.
Men det bolmande röktäcket och mängden papper i luften vittnade om att läget var värre än så. Hon minns lukten av eld och synen av människor som föll från norra tornets högsta våningar. Människor vars enda flykt undan den outhärdliga hettan var ut genom ett fönster. Att det var terrorister förstod hon när hon ögonblicket senare såg en Boeing 767 flyga in i södra tornet klockan 09:03. Rakt in i Fuji Bank.
– Det bullrade som ett tåg, beskriver hon kraschen.
Tim Frolich hade hunnit ta sig ner till 60:e våningen och tillfälligt lämnat trapphuset för att hämta andan i en utrymd kontorslokal när han plötsligt kastades mot marken.
– Jag kan bara beskriva det som att rummet smällde till. Takplattorna hängde ner och det tjöt i mina öron, säger han.
Omtöcknad tog han sig till trapphuset igen där stämningen bland folk på väg ner nu var panikartad.
En undersökning visar att folk rörde sig neråt med en hastighet på en våning per minut på grund av trängsel, blockerade passager och den fysiska utmaningen nedfärden innebar.
❞ Vi förlorade 23 kollegor i attacken och sedan dess har ytterligare 269 dött i sjukdomar relaterade till den förorenade luften de andades in.
Jag kan bara beskriva det som att rummet smällde till. Takplattorna hängde ner och det tjöt i mina öron.
Glenn var den typ av person som alltid sträckte ut en hand. När han hjälpt sina kollegor att evakueras lånade han en första hjälpen-väska av en räddningsarbetare på kontoret, skyndade till World Trade Center – och sprang in i södra tornet.