Högerradikala kvinnliga partiledarskap

De populistiska högerradikala partierna är manspartier. De är partier av och för män. Män utgör det stora flertalet av partiernas väljare, medlemmar och representanter. Sannfinländarna är det mest mansdominerade av de finländska partierna: 27 procent av de manliga väljarna och 10 procent av kvinnorna lade sin röst på Sannfinländarna i riksdagsvalet 2019. Mansdominansen gäller även riksdagsledamöterna: 71 procent är män. Den manliga övervikten är inte unik för Sannf utan präglar högerradikala partier.

De högerradikala partiernas konservativa familjepolitik, motstånd mot jämställdhetspolitik, och antifeminism är politik för män, som ser splittrade familjer, kvinnors bättre resultat i skola och högre utbildning, och feminister, att män halkar efter, som orsaker till vad de ser som samhällets pågående sönderfall. Partierna värnar den heteronormativa familjen, motsätter sig samkönade äktenskap och ställer sig negativa till transpersoners rättigheter ”eftersom det är mot naturen”.

Därför är det något motsägelsefullt att flera framgångsrika populistiskt högerradikala partier haft kvinnliga partiledare. Med valet av Riikka Purra efter Jussi Halla-aho har Sannfinländarna sällat sig till denna skara. 1995 bildade Pia Kjaersgaard Dansk Folkeparti och under hennes ledning skördade partiet väljarmässiga framgångar och hade som stödparti stort inflytande över den danska invandringsoch integrationspolitiken. När Siv Jensen tog över rodret i det norska Fremskrittspartiet 2006 efter Carl I Hagens konfrontativa populistiska ledarskap breddades väljarbasen och partiet tog steget in i regeringen 2013. Med Marine Le Pen har det franska högerradikala partiet Nationell Samling vuxit, bland annat till följd av hennes avståndstagande från partiets extrema ursprung symboliserad av hennes far partibildaren Jean-Marie Le Pen. Pauline Hanson grundade och tog framgångsrikt in det invandringskritiska partiet One Nation Party i parlamentet i Australien.

De kvinnliga partiledarna har valts med uppdrag att förändra. Pia Kjaersgaard sjösatte en effektiv centraliserad partiorganisation med intentionen att DF skulle få politiskt inflytande. Skärpningen av den danska invandrings- och integrationspolitiken till vilken merparten av de danska partierna i dag anpassat tog sin början där. Siv Jensen gav Fremskrittspartiet en mjukare framtoning och mobiliserade kvinnliga väljare. Carl I Hagen hade bränt broar med sina populistiska utfall och med Siv Jensen blev Frp ett accepterat och regeringsdugligt parti. Marine Le

Pen har med sin så kallade avdiaboliserande strategi bidragit till partiets normalisering och nått fler kvinnliga väljare.

Riikka Purra har sagt att hon inte kommer att förändra Sannfinländarnas inriktning. Begränsad invandring och värnandet om den finländska nationen demografiskt och kulturellt är hennes prioriterade politiska frågor. Med retoriken om faran av ett förestående islamskt kulturellt övertagande av Europa ansluter Purra sig till den europeiska nationalism som har inslag av extrema identitära idéer. Sannfinländarnas socioekonomiska förflyttning högerut består, och fördjupas, då hon efterlyser lägre skatter på arbete och en mer företagarvänlig politik. Till sin framtoning har Purra gemensamma drag med Jussi Halla-aho. Hon är saklig, känslomässigt kontrollerad, har en akademisk cv och en egen blogg där hon formulerat sitt politiska credo.

De högerradikala partiernas kvinnliga partiledare möter ett specifikt dilemma. Partiledarskap associeras med traditionella maskulina egenskaper som att ta plats, hårda nypor, och konflikt. De kvinnliga partiledarna har att navigera mellan partiideologins och sympatisörernas stereotypa uppfattningar om ”manligt” och ”kvinnligt” och rollen som en karriärinriktad kvinna, som tagit striden om partiledarskapet. Studier som analyserat högerradikala kvinnliga partiledare pekar på att de försöker kombinera uppdragets maskulina drag med att framhålla egenskaper som ses som feminina för att balansera motsättningen. De framhåller sin empatiska förmåga, omhändertagande och omvårdande egenskaper och sina moderliga instinkter. Dessutom tar de avstånd från feminismen.

Riikka Purra har i intervjuer inför och efter valet till partiledare gett exempel på sådana strategier. Hon beskriver sig själv som sakinriktad, målmedveten och envis, och lägger sen till att hon också är känslig (”herkkä”). Det vore onekligen svårt att föreställa sig en manlig högerradikal partiledare framhålla känslighet som en egenskap som gör honom lämplig för uppdraget. Men, att vara känslig är inte en svaghet, menar Purra, utan snarare en styrka. Purras empatiska förmåga har ifrågasatts i medier då hon onekligen har en kontrollerad och känslolåg framtoning. Hon beskriver sin empatiska förmåga, samtidigt som hon menar att varken känslighet eller empati ska vägleda det politiska arbetet. Till exempel så måste den så kallade ”humanitära” invandringspolitiken få ett slut.

Det ansvarstagande moderskapet är också ett återkommande tema. Purra berättar att hon tog beslutet att kandidera till partiledare eftersom barnen nu var tillräckligt gamla, men att hon inte kunnat åta sig uppdraget medan barnen var små. Hon konstaterar att andra, som Sanna Marin kombinerar föräldraskap till småbarn med uppdraget som partiledare och statsminister, men att hon inte skulle kunna tänka sig det. Hon var hemma medan barnen var små. Förutom kritiken av kvinnliga politiker, som enligt henne prioriterar politisk karriär framför barnen, speglar Purras uttalande en traditionell tankegång om att det primärt är mammans ansvar ta hand om barn och familj.

Och feminist är hon absolut inte. I enlighet med femonationalistiska idéer är jämställdheten ett problem i andra kulturer, i synnerhet islam, där kvinnors mänskliga rättigheter kränks och kvinnor förtrycks. I Finland är jämställdheten uppnådd då kvinnor har samma möjligheter som män att utforma sina liv. Det är de unga männen, som presterar sämre, som vi borde bekymra oss om. Feminister beskriver hon som vänstervridna kulturmarxister, som har akademiska teorier om könsöverskridande kategorier utan fäste i verkligheten.

Sannfinländarnas politik kommer inte att förändras under Riikka Purras ledning, och frågan är vilket avtryck hon kommer att ge på partiet. Fler kvinnliga väljare? En fördjupning av den ekonomiskt liberala politiken?

”Det vore onekligen svårt att föreställa sig en manlig högerradikal partiledare framhålla känslighet som en egenskap som gör honom lämplig för uppdraget.”

ANN-CATRIN JUNGAR

är Jakobstadsbördig forskare i högerpopulism vid Södertörns högskola i Stockholm.