Bildningskraft
Kerstin Ekmans nya roman är tät, vacker och tänkvärd.
● Bildningskraft är ett projekt med syfte att främja diskussionen om bildningens relevans i samhället och diskutera vad bildning är och kan innebära i vår tid.
● Svenska folkskolans vänner är huvudman för projektet, HBL är en samarbetspartner.
● I september publicerar HBL Kultur Jonas Ahlskogs essäserie om bildning. Seriens första del publiceras i dag, 5 september 2021.
● Från och med den 6 oktober klockan 18 publiceras ett antal videodiskussioner om bildning på webbtjänsten bokstrom.fi.
● I samband med Helsingfors bokmässa i slutet av oktober publiceras Svenskfinlands första antologi om bildningens betydelser. På mässan diskuteras även släktskapet mellan demokrati och bildning.
● För mer information om övrigt program och material, se bildningskraft.sfv.fi. Kolla också in Facebookgruppen Bildningskraft.
ROMAN
Kerstin Ekman
Löpa varg. En berättelse Bonniers 2021
Kerstin Ekmans nya bok Löpa varg har den ursäktande undertiteln ”En berättelse”, vilket tydligen skall signalera att den inte är upptakten till ett nytt episkt romanverk som Vargskinnet-trilogin. Men utan tvivel och utan ursäkter är Löpa varg en roman, en mycket bra sådan, 180 täta sidor lång.
Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare, 70 år gammal, har en gammal husvagn som utkiksgömma intill myren utanför sin hemby i Hälsingland. Där spanar han på djurlivet, det som han under ett långt liv så ivrigt ägnat sig åt att skjuta på. En dag ser han en varg i skogsbrynet. En förändring som smugit på honom tidigare får nu konkret gestalt. Det han gjort under sina fyra decennier som anställd vid Skogsstyrelsen och sina år som jaktledare i hembyns jaktlag ter sig inte längre självklart. Allt har varit lagligt och planerat av högre instans, syftet gott, men i vilken bemärkelse har det varit rätt?
Alla man dödat
Fysiskt är han inte heller den han varit, till och med snöslungan får han hålla sig borta från eftersom vibrationerna inte är bra för hjärtat, och under en älgjakt får han en angina pectoris-attack och slumrar till på sitt pass. Men när hans yttre verksamhetsradie krymper, vidgas något annat. Hans färd mot den inre rymden, minnets märkliga solsystem av associationer, symboler, förvanskningar och sanningar beskriver Ekman oerhört skickligt, med lätt hand och små exakta gester, rörande och skoningslöst.
Jägmästaren har en klok och kärleksfull hustru – beskrivningen av deras relation är en av romanens många förtjänster – och hon försöker starta upp honom på något trevligt projekt, likt alla de sysslor hon själv tuktar sitt svårmod med:
”Jag tycker du skulle ta dig nånting för. Jag får ju inte skotta. Jag menar nåt att sysselsätta tankarna med. Varför tar du inte itu med dina jaktjournaler.
Vad fan ska man läsa om alla man dödat för?”
Hustrun noterar ordvalet: inte allt utan alla.
Journalerna börjar som en tolvårings torftiga redogörelser: vädernoteringar och uppräkningar av dödat vilt, snödjup, vindriktning. Egentligen inget om den djupa upplevelsen av allt det som varit hans liv i skogen.
”Minnet är ingen jaktjournal, tänkte jag. Det innehåller mer än så. Men hur kom det sig att det öppnades? Efter så många årtionden. Ett helt liv,” frågar han sig. Och vad händer när det öppnas, ”ett gammalt lager av döda ben som när som helst kan stå opp och bli levande.”
Varghatet
Under de nästan två år som romanen omfattar pågår också saker i byn. En varg river grannens får, jakt bedrivs med lagliga och olagliga metoder, de gamla och eftertänksamma förlorar kampen om ordförandeskapet i jaktlaget. Varghatet går hand i hand med skrupelfrihet och inkompetent djurhållning, förtäckta aggressioner och hot om våld. En underskruvad intrig som gestaltar den levande råa konflikten mellan olika sätt att se på skogen, djuren, människans plats bland andra arter.
Den som vill följa varje spår i den här rika och fascinerande boken på egen hand kan sluta läsa här, för nu skall jag lägga ut lite om ett av dem:
Någon kanske minns vad som hände med sambon till en av kvinnorna i Ekmans märkliga och svårhanterliga men fascinerade kollektivroman Gör mig levande igen från 1996. Denna Janne drabbades av Lazars syndrom, en (fiktiv) psykiatrisk diagnos för en människa som tycker sig bli allt mera räv. Det är ingen ond galenskap – han återvänder, berikad och med något slags tröst, till det mänskliga livet efter sin starka upplevelse av den bortommänskliga verkligheten i rävarnas värld.
Något liknande händer den gamle jägmästaren i Löpa varg, 25 år och 13 böcker senare. Också han lever som människa bland människor, med all den vresiga och praktiska empati han är mäktig, samtidigt som han färdas bland sina minnen och förvärvar nya insikter. Att löpa varg, får vi veta, är det gamla uttrycket för män som ibland förvandlas till vargar. Inte sagornas varulvar, projektioner för mänskliga rädslor och fantasier. Utan bara vanliga vargar, för någon natt ibland. Precis som Janne ett tag blev räv, i förhöjd lyhördhet för budskapet av spårslingorna som djuren lägger ut och för deras skarpa gläfsande i natten. Ett budskap som bara handlar om en annan arts eget liv, i egen rätt, i en värld som vi delar med den och många andra.