Djurfabel med udd
Vem har mördat barberaren Edgar, en fridsam grävling – och varför? Årets ALMA-pristagare, den franska författaren Jean-Claude Mourlevat har skrivit en spännande mellanåldersbok.
MELLANÅLDERSROMAN
Jean-Claude Mourlevat
Jefferson Illustrationer Antoine Ronzon Övers. Marianne Tufvesson Lilla Piratförlaget 2021
Jean-Claude Mourlevat har haft en något ovanlig karriär. Först var han lärare i tyska, sedan teaterregissör, skådespelare och clown i både Frankrike och Tyskland innan han år 1997 som 45-åring debuterade som författare av ungdomsböcker. I motiveringen för ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award) presenteras han som ”en lysande förnyare av sagans traditioner, öppen både inför det svåraste och vackraste”, en författare som i sina böcker ”fäster epikens urgamla väv vid en samtida verklighet”.
När den första svenska översättningen av Mourlevats verk, mellanåldersromanen Jefferson (2018), nu har kommit på svenska är det lätt att se hur träffande prismotiveringen är. Jefferson Bouchard de La Poterie är en 72 centimeter lång igelkott, som i likhet med övriga djur i djurens land, går på två ben, pratar, klär sig och uppför sig i övrigt som en människa. Djuren kan också besöka de djur som kallas människor och som bor i ett angränsande land. Och människorna besöker ibland också djurens land. Det gör att läsaren tidigt börjar undra över de olika varelsernas inbördes förhållanden.
Från mord till något ännu värre
Nu är det så att den unga studeranden Jefferson behöver klippa sig och går till sin barberare, den trevliga och stillsamma grävlingen Edgar, som han finner mördad med en sax instucken i bröstet. Eftersom Jefferson hittat liket och dragit ut saxen tror alla att han är skyldig och tillsammans med sin vän Gilbert ger han sig i väg för att gripa mördaren och därmed visa att han är oskyldig.
Det som först verkar som en smått äventyrlig djursaga blir så efter ett tiotal sidor en detektivhistoria med Jefferson som detektiv och Gilbert som hans doktor Watson. För att klara upp mordet måste de ta sig till människornas land, där Edgar också vistats, och för att hålla sig inkognito tar de sig dit kamouflerade i en gruppresa med buss tillsammans med andra djur som ekorrar, får, rävar, grävlingar, vildsvin, getter, kor, en angorakatt, en kanin och en anka. Olika slags fördomar mellan djuren kommer så småningom fram. Och det här är bara början på historien.
Mycket mer vill jag inte berätta för jag tycker ni ska läsa boken själva, eftersom alla från ungefär nio års ålder kan ha stor behållning av den. Så mycket kan jag säga att Mourlevat
inte följer konventioner. Ungefär mitt i den 262 sidor långa boken klarar Jefferson upp mordet och sedan följer något ännu mer gastkramande när motivet till mordet klarläggs – för det handlar om den samtid vi människor och andra djur lever i. Det vill säga nu går boken över i en annan genre, som kunde kalllas den moderna djurfabeln. Som alla goda fabler har den en moral, en oerhört viktig sådan, inklusive några andra mer bekanta lärdomar om vänskap, solidaritet och förståelse för dem som är annorlunda än ”vi”.
Teckningar och humor
Antoine Ronzons känsliga blyertsteckningar gör boken ännu mer levande, ibland med allusioner som åtminstone vuxna kan spåra. Till exempel när Jefferson ligger på sjukhus med ett öra avskuret föreställer tavlan ovanför sängen Vincent van Goghs målning med solrosor i en vas. Men varför är Ronzons Jefferson så smal? Läsarna vet ju att han tycker om småkakor och har en putande liten mage. Lisa d’Andreas omslagsbild liknar mer den Jefferson jag ser framför mig.
Inte nog med det. En röd tråd som går genom boken är också vad läsning av äventyrsböcker kan ge en – och också nu är sensmoralen ganska oväntad, kanske till och med något sökt. Så finns här litet kärlek, humor och språklekar och annat att njuta av. Vildsvins-rap är i alla fall den bästa musiken, det tycker Jefferson. Man kan också fundera på vad han – och boken överlag – har gemensamt med USA:s tredje president, slavägaren Thomas Jefferson.
Jefferson är en givande bok att läsa ensam eller tillsammans, ifall något större barn ännu vill lyssna på högläsning. Det borgar Marianne Tufvessons följsamma och ibland finurliga översättning för. Mourlevat dedicerar för övrigt boken till sina egna barn, ”som har öppnat mina ögon”. Så bli inte förvånad om Mourlevat i sin tur öppnar dina.
Utifrån denna enda bok kan man förstå att Mourlevat är en värdig pristagare som Astrid Lindgren själv säkert skulle ha glatt sig åt. Trots att den svenskspråkiga barn- och ungdomslitteraturen håller ovanligt hög klass tror jag inte det finns någon nordisk författare som liknar Mourlevat, som har en ovanligt stor motivisk bredd på sina ungdomsböcker. Jag tror många av bokens läsare gärna skulle se flera översättningar ur hans produktion som omfattar ett trettiotal verk.