Stora känslor insnärjda i ett rusande språkflöde
Det är ställvis briljant, ställvis uppenbart obearbetat, och ganska sällan helt fokuserat eller på väg mot något gripbart mål, skriver recensenten om Wera von Essens flöde. ROMAN
Wera von Essen
Svar till D Polaris 2021
”Hjärtat kan inte brista hur många gånger som helst”, deklarerar Wera von Essen i ett av de långa textflöden som konstituerar hennes tredje roman, Svar till D. Frasen säger en del om den smala men intensiva värld hon sträcker sig mot och vill omfamna; hjärtan som brister, hud som ömmar och skriker efter närhet, hjärnor som fastnar i en rusande tomgång.
Det kvinnliga berättarjaget driver omkring i en stad som måste vara Stockholm, också om den är totalt konturlös och som miljö omöjlig att avläsa. Hon säger sig tala till D, till David, till ett du, men i grund och botten riktar hon sig till sig själv. Hennes emotionella toppar och dalar är i sig viktigare för henne än hur de tas emot.
Och samtidigt blir den egna jagbilden också mer intressant än det manliga objekt den relateras till.
”… jag gör ingenting, men jag har varit med om det, jag fick se ett stjärnregn, jag såg guld runt en människa, jag gör ingenting, men jag tillbringade hela juni med att titta in i en människas ögon …”
Längtan som självändamål
Wera von Essen förlitar sig i sitt berättande på stora och otyglade känslor, burna av ett lyriskt framrusande språk. Hon vrider på en kran som levererar ord, och när den väl är öppnad är flödet nästan omöjligt att hejda.
Det är ställvis briljant, ställvis uppenbart obearbetat, och ganska sällan helt fokuserat eller på väg mot något gripbart mål. Och det känns också ofta som om hon engagerade sig mer i hur hennes hängivelse uttrycks än i att bjuda in någon utomstående mottagare i sitt uttryck.
Att hitta någon klar berättartråd i Svar till D är då inte det lättaste, men i sönderbrutna fragment talar berättarjaget i alla händelser om kärlek som den älskande omöjliggör, om längtan som självändamål, och om hur det kan bli viktigare att skriva sin smärta och kärlek än att på allvar gå in i eller komma ut ur den.
”… jag väntar alltid, man väntar alltid på något, på langaren, på vädersolen, på skiftet i hettan, jag väntar på att smärtan ska bli till gråt, att hjärtat ska krossas till aska, gång på gång på gång …”
Trots att man kan ha invändningar råder det ingen tvekan om att Wera von Essen är en begåvad, djärv och kreativ språkhanterare med fint rytmsinne och förmåga att ladda sitt flöde med utmanande metaforer. En del talande och originella, en del slitna men via själva associationsflödet ändå levande, förärade ett visst glitter.
Men jag saknar något av den kommunikativa konkretion som i de första romanerna gav en stabilare botten för känslosvallet och språklekarna. Den här gången har den litterära gestaltningen nästan helt fått ge plats för sånger från ett brustet hjärta.