10 filmpärlor på 11 dagar
HBL:s filmkritiker listar de bästa filmerna under festivalen Kärlek & Anarki.
Filmfestivalen Kärlek & anarki arrangeras i år för 34:e gången, från torsdagen den 16 september till söndagen den 26 september. Under elva dagar visas totalt 130 långfilmer och 149 kortfilmer, eller sammanlagt 600 föreställningar på biografer i Helsingfors. Av årets filmer har 129 regisserats av kvinnor eller ickebinära personer. Här följer HBL:s filmkritikers tips inför festivalen.
SARA EHNHOLM HIELM
1.
Quo vadis, Aida? (Österrike) 101 min. F16
Ända sedan jag såg Jasmila Žbanics film i Venedig i fjol har jag velat basunera ut: se den. Aida är tolk på FN i Srebrenica i Bosnien 1995. Före någon annan inser hon vad serberna planerar, och som en Medea är hon beredd att göra precis vad som helst för att rädda sina söner och sin man. Under massakern dödades 8000 bosniaker av bosniska serber. Spännande så hjärtat bultar och ögonen tåras men Žbanics kamera betraktar varje människa med nyfikenhet.
2.
Dear Comrades! (Ryssland) 121 min. F12
Dear Comrades! av Andrej Kontjalovskij är en obduktion av verkliga händelser i Novocherkassk 1962 när obeväpnade arbetare blev nerskjutna på order av kommunistpartiet, offren nergrävda i andras gravar och hela incidenten tystad fram till nittiotalet. Ner till minsta absurda detalj som att blodet kokade fast i asfalten på torget så att asfalten genast lades om, skildrar Kontjalovskij hur föräldragenerationens tillit till kommunismen blev sviken. Filmad i svartvitt med stänk av Tjechov i manuset. En fascinerande motstridig antihjältinna får den uttryckslösa humorn och fasan i sveket att skära djupare.
3.
The most beautiful boy in the world (Sverige) 93 min. F16
The most beautiful boy in the world är en dokumentär om Björn Andrésen, den sköra femtonåringen som blev handplockad av den italienska mästerregissören Luchino Visconti för Döden i Venedig (1971), efter att han i flera år sökt roller i Ryssland, Polen och Finland. Av regissören fick Björn fyra instruktioner – gå, stanna, vänd dig om, le – men stod sedan under kontrakt i tre år och blev bland annat den första pojkidolen i Japan, där hans sorgsna ansikte präglade en hel generation mangafilmer. Märkt av sitt livs många tragedier och dold av ansiktsbehåring, går Andrésen som en blandning av Knausgård och Saruman i filmens sublima final längs Lido, parallellklippt med Döden i Venedigs pojke, fångad ”at the moment when they are at their most beautiful”. Bedöm själv, festivalen visar även Viscontis film.
4.
Ninjababy (Norge) 103 min. F12
Ninjababy är en ljuvlig norsk komedi om 23-åriga Rakel (Kristine Kujath Thorp) som vill bli: astronaut. Ölsmakare. Globetrotter. Skogsvaktare. Serietecknare. Det hon inte vill är att upptäcka att hon är gravid i sjätte månaden, kanske med Pick-Jesus. Snart börjar fostret Ninjababy dyka upp överallt. Inga Saetre har tillsammans med regissören Yngvild Sve Flikke bearbetat sitt seriealbum Fallteknikk till en förbluffande självklar estetik där Saetres tecknade effekter bara förstärker känslan av att befinna sig inne i Rakels huvud och om att vara en tecknande människa som lever med pennan i hand – med stort hjärta, drastisk humor och förtvivlat mod.
5.
Souad (Egypten) 102 min. F12
Souad av Ayten Amin är en egyptisk samtidsfilm berättad ur tre människors perspektiv: nittonåriga Souad, hennes trettonåriga syster Rabab och Ahmed som hon blivit förtjust i på nätet men aldrig har träffat. Som vilka tonårsflickor som helst i världen tar Souad och hennes väninnor selfies, chattar och visar upp verkligheten som de önskar att den skulle vara – men för flickor är den strängt kontrollerad, traditionellt religiös och patriarkal. En livsnära film komponerad kring ett tomrum. Afrikansk film är ett av festivalens teman i år.
MARTINA MOLIIS-MELLBERG
6.
Madeline’s Madeline (USA) 94 min. F16
Josephine Deckers experimentella drama använder sig av ett radikalt bildspråk, improvisation och surrealism för att utforska gränserna mellan konst och exploatering. I centrum finns tonårsflickan Madeline (en lysande Helena Howard), fångad mellan en teaterlärare (Molly Parker), som inte drar sig för att använda Madelines personliga trauman för föreställningen de jobbar med, och en mamma (Miranda July) som likaledes kväver och manipulerar på sitt sätt. Oerhört välspelat, egensinnigt, obekvämt och intressant.
7.
Apples (Grekland) 91 min. F12
I en tidlös grekisk stad där minnesförlust blivit den nya folksjukdomen vaknar en ensam och tystlåten
man på en nattbuss utan minne av vem han är. För att återintegreras i samhället uppmanas han utföra olika övningar och dokumentera dem med en polaroidkamera. Christos Nikous dystopiska komedi påminner om landsmannen Yorgos Lanthimos i ton men utan de verkligt flippade elementen. Snarare är det oerhört vackert och ömt, med sorgen och humorn som konstanta följeslagare. Därtill övertygar Aris Servetalis i en roll som för tankarna till Harry Dean Stanton i Paris, Texas.
8. The Nowhere Inn (USA) 91 min. F12
Konsertfilm, mockumentär, stilövning, sketchkomedi – The Nowhere Inn är lite av varje. Musikern Annie Clark, med artistnamnet St. Vincent, och Carrie Brownstein (Portlandia, Sleater Kinney) står för denna ojämna men underhållande och surrealistiska metakomedi om två vänner som försöker göra en dokumentär tillsammans. Fokus ligger på diskrepansen mellan person och persona, på frågor om autenticitet och performans. Vem är det som berättar vems berättelse och på vilka villkor?
9. The girl and the spider (Schweiz) 99 min. F12
En ung kvinna flyttar ut ur en lägenhet hon delat med två vänner. Det är hela premissen för syskonen Ramon och Silvan Zürchers udda drama som med små medel lyckas skapa spänning och osäkrad dynamik mellan precis alla karaktärer. Indragna i detta kammarspel blir såväl grannar som föräldrar och hantverkare och i centrum finns mytomanen Mara (Henriette Confurius) vars något sadistiska läggning får det hela att stundvis kännas som en thriller.
10. Introduction (Sydkorea) 66 min. F12
Hong Sang-soos tredelade drama i svartvitt är en märklig upplevelse. Den är ett slags familjedrama där nästan allt händer ur bild, de spridda scenerna vi får ta del av utspelar sig ständigt innan eller efter signifikanta livsskeden och vad som hänt eller sagts eller gjorts förblir i det närmaste oklart. Det låter kanske frustrerande men den som kapitulerar inför detta oortodoxa berättande belönas med både oberäknelig humor och befriande förvirring.