Ingen ruta ett för Schumacherdokumentären
Den färska dokumentären om formel 1-föraren Michael Schumacher är traditionell och snudd på långrandig, utan mycket till tuggmotstånd. Mest låda håller Mika Häkkinen.
DOKUMENTÄR
Schumacher ★★☆☆☆
Netflix, 112 min. Regi och manus: Hanns-Bruno Kammertöns, Vanessa Nöcker och Michael Wech. Medverkande: Michael Schumacher, Mika Häkkinen, Flavio Briatore, Jean Todt, Bernie Ecclestone, Corinna Schumacher.
Det är ingen slump att Netflix bullar upp med en dokumentär om Michael Schumacher, den tyske formel 1legendaren som vunnit inte mindre än sju mästerskap.
Precis som The queen’s gambit inneburit ett uppsving för schackspelet har Netflix Drive to surviveserie gett motorsporten många nya vänner. Så varför inte smida medan järnet är varmt.
Å andra sidan är inramningen inte den mest optimala. Alltsedan en skidolycka 2013 har Schumacher varit illa däran, något som dokumentären nuddar vid först på slutet. ”Det som är privat är privat”, resonerar hustrun Corinna, varvid hon slår huvudet på spiken.
Michael Schumacher var aldrig den som vek ut sig i skandalpressen, för honom var resultaten och familjen viktigare än den omgivande cirkusen. Stallchefen Jean Todt (Ferrari) karakteriserar sin före detta adept som blyg och reserverad, kvaliteter som enligt Todt kunde få mästaren att framstå som arrogant och osympatisk.
Formel 1-brodern Mark Webber talar i sin tur om Schumacher i termer av ”paranoid perfektion”, mannen som alltid gav hundra procent.
Utmanaren Häkkinen
Året är 1991 när Michael Schumacher gör sitt första lopp, på Spa i Belgien. Det här var en tid då det fanns gott om stjärnor, från Ayrton Senna till Alain Prost, men det oaktat gjorde unge Schumacher omedelbart intryck, med den påföljden att han året därpå flyttade från Jordan till uppstickarstallet Benetton.
I dokumentären framgår det att Schumacher till skillnad från många av sina medtävlare inte var någon rikemanspilt. Farsgubben Rolf var de facto murare till yrket men vid sidan av detta förestod han en gokartbana.
Det ena gav det andra och talande är att Schumi inte drog sig ens för att utmana A Senna, den trefaldige världsmästaren som sedermera fick sätta livet till, på Imolabanan. Och plötsligt är Schumacher kungen på berget och tar hem sitt första mästerskap.
Nu väntar en ny utmaning; en flytt till Ferrari, det mest mytomspunna av alla stall. Men framgångarna låter vänta på sig, mycket på grund av en viss Mika Häkkinen som vinner titeln två år på raken i slutet av nittiotalet.
Värsta vinnarskallen
Och faktiskt hör Häkkinen till dem som håller mest låda i dokumentären. Men där den flygande finländaren talar om ”ömsesidig respekt” erinrar sig McLaren-kollegan David Coulthard en vinnarskalle utan like.
Ett exempel: när Coulthard efter en häftig krasch undrar ifall tysken aldrig haft fel lyder svaret: ”Inte vad jag minns.” Det säger en del om Schumachers personlighet men dessvärre präglas dokumentären i sig inte av samma prestanda. Det är en tämligen traditionell, snudd på långrandig, sak utan mycket till tuggmotstånd.
Där Asif Kapadias uppmärksammade Senna-dokumentär gjorde det mesta av rivaliteten mellan Prost och Senna, och Rush av Ron Howard bussade Niki Lauda och playboyföraren James Hunt på varandra, har Schumacherdokumentären inte lika mycket på fötterna dramatiskt sett.
Fast visst är det lätt att känna med Corinna Schumacher när hon på upploppet konstaterar att hennes man trots allt ännu är här, må sen vara att det numera är fråga om en mycket annorlunda Michael.