Stark Waltonetta i Collons estetiskt initierade tolkning
Med nya britten Nicholas Collon som chefsdirigent kan RSO-publiken se fram emot en rejäl dos av hans hemlands toner. Hans chosefria agerande på podiet är en fröjd för ögat.
KLASSISK MUSIK
Radions symfoniorkester.
Dirigent: Nicholas Collon. Solister: Leila Josefowicz, violin, Tuomas Katajala, Simo Mäkinen, tenor, Jussi Vänttinen, Sami Luttinen, bas. Regi & visualisering: Frederic Wake-Walker. Nybearbetning av regin: Siljamari Heikinheimo. Scenografi: Josetta Ryynänen-Brotherus. Dräkter: Outi Harjupatana. Masker: Essi Saarinen & Päivi Kela.
Grafik: Sini Tikkala. Stravinsky, Walton. Musikhuset 17.9.
Förutom klassicism, 1900-talsmusik samt, givetvis, väl valda plock ur standardrepertoaren kan RSO-publiken med Nicholas Collon på podiet även se fram emot en rejäl dos av hans hemlands toner. Bra så. Engelsk musik spelas inte onödigt ofta hos oss och framför allt lyser de engelska symfonierna med sin frånvaro på konsertprogrammen.
Ändå finns det en mängd ypperliga sådana att välja bland. Så hörs exempelvis Elgars symfonier alldeles för sällan på våra breddgrader och samma gäller i högsta grad även William Waltons två symfonier, av vilka ettan är den oftare framförda medan den på sätt och vis ännu finare tvåan fallit i skymundan.
Första symfonin – skriven 1932– 35 av en trettioplussare som just funnit sin egen ton, även om husguden Sibelius fortfarande är tydligt närvarande – är ett starkt verk, som med sin hedonistiska urkraft, sitt gedigna symfoniskt-motiviska hantverk och en utveckling från dramatiskt mörkstämd passion till eufori svårligen kan undgå att beröra lyssnaren.
Bugning mot Bach
Collon är, föga överraskande, helt inne i estetiken. Hans grepp om de dramaturgiska skeendena var övertygande och musikerna gav allt i en
■ elektrifierande tolkning som kändes tillika avslappnad och, vid behov, nog så emotionellt uppfordrande. Collons skönt chosefria podieagerande var, som alltid, en fröjd för ögat och blecket förvaltade väl sina talrika möjligheter att briljera.
Kontrasten till Stravinskys dessförinnan spelade, och några år tidigare tillkomna, violinkonsert kunde inte gärna ha varit större. Här är det devisen ”mindre är mer” som gäller och stycket, med sina framför allt i finalen frekventa bugningar i riktning Bach, är snarare att betrakta som neobarockt än den i samband med den senare Stravinsky regelmässigt nämnda neoklassicismen.
Det är svårt att tänka sig en mer inkännande och på kornet träffande tolkning än den vi nu serverades och Leila Josefowicz förverkligade de många i sig knepiga detaljerna i den föga traditionellt virtuosa solostämman med all tänkbar briljans och en inlevelse som inte var av denna världen. Hon inte bara levde sig in i musiken utan formligen levde ut den till hundra procent.
Burleks Stravinsky
Man kan inte annat än lyfta på hatten för Stravinsky, som efter de exempellösa framgångarna med sina ryska baletter hade modet att tvärt byta riktning och producera bland
annat sådana hejdlöst humoristiska, ur den ryska folkloren ösande stycken som den onödigt okända Renard (1916) – i brist på bättre benämnd kammaroperabalett, eller med tonsättarens egna ord ”burlesk”.
Vi såg den nu i en rätt dråplig semiscenisk version, där räven, tuppen, katten och geten gestaltades av en clownaktigt sminkad och överlag välsjungande kvartett bakom en realistiskt dekorerad skärm. Intåget var festligt koreograferat, medan en del av den musikaliska slutklämmen gick förlorad när musikerna stod uppradade vid scenkanten.
Collon var i sitt element med en lustig hatt på huvudet och även i övrigt gav samarbetet med musikerna samma fröjdefulla intryck som vi vid det här laget vant oss vid. Elgars första symfoni är för övrigt ett av de engelska mästerverk vi under den kommande säsongen kan se fram emot. Närmare bestämt i februari.