Är ”post-truthsamhället” kvinnornas fel?
När jag berättade för min morfar att jag skulle börja läsa kvinnovetenskap sa han åt mig att det ligger i släkten. – Hur menar du då, frågade jag, och tänkte att det är väldigt glest med akademiker i vår släkt. – Ja, din mormor var ju en gång i tiden Sveriges första kvinnliga gruvhissförare, svarade han.
Och det stämmer, min mormor hör till en av de generationer kvinnor som tagit sig in på mansdominerade branscher. När de flyttade tillbaka till Finland var hon bland de första kvinnorna att börja jobba nattskift på det lokala stålkraftverket, trots hot om att kvinnor som jobbar natt kan bli våldtagna.
Den här samhällsomställningen, när lagstiftningen förändras så att kvinnor inte juridiskt kan utestängas från nästan någon del av samhället, har fått många konsekvenser. Nästan alla konsekvenser har varit positiva, tycker jag åtminstone, men i sin klassiker från 1992 Backlash – Kriget mot kvinnorna gör Susan Faludi en systematisk genomgång av det motstånd och de negativa konsekvenser som kvinnors inträde i nya branscher fått. En av konsekvenserna hon lyfter upp är att när tidigare mansdominerade branscher blir kvinnodominerade minskar branschens status och löneutvecklingen för yrket blir sämre.
Jag kommer att tänka på det här när jag ser en tweet som argumenterar för att ”post-truth-samhället” beror på systematisk nedmontering av de humanistiska vetenskaperna genom minskade forskningsanslag. Poängen med tweeten är att humanistiska ämnens roll i samhället bland annat är att skapa en brygga mellan kunskap och mening som gör att fakta kan förstås i meningsfulla helheter snarare än som lösryckta pusselbitar. Tweeten kommer ur en amerikansk kontext, men kunde lika väl handla om en finländsk där finansieringsmodellen för universitet utgår från naturvetenskapliga ämnens arbetssätt som inte är möjliga att tillämpa i humaniora och därför sakta men säkert börjat urholka den finansiella tryggheten för humanistiska fakulteter.
Orsaken att jag kommer att tänka på Faludis klassiker när jag läser tweeten är att universiteten generellt och de humanistiska ämnena i synnerhet i snabb takt har gått från mansdominerade till kvinnodominerade. I USA till den grad att man vid flera toppuniversitet har börjat kvotera in män. Frågan jag ställer mig är alltså om universitet, och med det akademisk kunskap, drabbats av den statusförlust som andra branscher också drabbats av då könsbalansen förändrats till kvinnors fördel?
Den här diskussionen har till viss del förts när det gäller grundskola, men sällan när det gäller universitet. När det gäller skolan är frågan ofta varför den gynnar flickor och på vilket sätt vi kan förändra den så att också pojkar gynnas. Men man kunde svänga på det och fråga ”på vilka sätt missgynnas pojkar av de rådande förväntningarna på maskulinitet”. Svaret blir då inte bara skolgång utan också områden som fysisk och psykisk hälsa där förväntningar på matvanor och en brist på emotionell och kommunikativ kompetens leder till ohälsa och lägre förväntad livslängd än kvinnor. Så varför hänga fast vid något så destruktivt? Jo, för att det fortfarande är där statusen i samhället finns, det är från det normer utgår.
"Har universiteten drabbats av statusförlust då könsbalansen förändrats till kvinnors fördel?"
Ett kortsiktigt fokus på att stoppa migrationen leder i värsta fall i det långa loppet till en hämmad utveckling – och fler som vill migrera bort. De rör sig. Hitåt. En svart, farlig, odefinierbar, destabiliserande massa.
Tidigare i år blev jag ombedd att svara på några frågor gällande migrationen från Afrika till Europa.
"På vilket sätt syns migrationen till Europa där du är?”
"Hur känns det för dem som finns kvar när orterna töms på folk som åker bort?”
Jag blev rätt ställd. Svaren när det gäller Kenya är: på inget sätt och orterna töms inte. Visst, det finns ställen i till exempel Västafrika där en stor del av ungdomarna migrerat, men det är ett marginellt fenomen i det stora hela.
Följer man med politiken och läser medier så förstår jag ändå frågeställaren. För det är den bilden man får: att hela Afrika håller på att välla över Medelhavet till Europa i jakt på ett bättre liv.
Narrativet bygger på en hotbild som får styra politiken.
Det blev också tydligt förra veckan när Europaparlamentet diskuterade det stora flyktinglägret Kakuma som finns i Kenya.
Parlamentets rapportörer kräver att EU gör något åt de “katastrofala” förhållandena på lägret, annars står vi inför en "okontrollerbar” flyktingkris med mer människor som kommer till Europa.
Kakuma har funnits i tre decennier, men nu då en stängning av lägret står inför dörren blir parlamentet skakat. Omtanken om människorna handlade inte så mycket om just omtanke, utan om rädsla. Tänk om de kring tvåhundratusen människorna kommer hit? Det måste EU hindra till varje pris.
Hittills har EU:s politik byggt på att se migranterna som ett hot mot kontinentens säkerhet, konstaterar den afrikanska tankesmedjan Institute for Security Studies, ISS. Det har lett till skärpta visumregler och hårdare kontroll vid EU:s yttre gränser, men dessutom till negativa konsekvenser på den afrikanska kontinenten.
Ett exempel som ISS tar upp är staden Agadez i Niger. Den urgamla ruinstaden blev snabbt en genomfartsort för migranter på grund av sitt läge vid Saharas port, en knutpunkt mellan Västafrika, Sahel och Maghreb. Staden blev Afrikas smugglingshotspot nummer ett.
Enligt uppskattningar så hamnade en tredjedel av människorna som reste genom Agadez till slut på en båt mot Europa, vilket gjorde att EU:s fokus för några år sedan sattes på ökenstaden. Efter att EU tillsammans med lokala säkerhetsstyrkor gjorde tillslag mot migrationen och de kriminella aktiviteter som den födde i form av till exempel människosmuggling, så minskade migrationen genom Agadez med 75 procent år 2017.
Det ledde till att migrationen till Europa över Medelhavet minskade, och EU klappade sig själv på axeln. Krisen var över!
Men så enkelt är det dessvärre inte. Interventionen ledde till flera negativa konsekvenser, som i sin tur kan leda till en ökad migration, konstaterar ISS.
Människor förlorade sina inkomstkällor, säkerhetsläget i regionen blev sämre, förtroendet mellan människorna och myndigheterna försämrades, smugglingen fortsatte men människorättsläget för migranterna blev sämre.
Agadez har under det senaste decenniet sett en nedgång i de traditionella sätten att försörja sig, vilket var turism, jordbruk och gruvindustrin. Migrationen skapade för sin del många nya jobb i staden, men när migrationen sinade blev många utan levebröd. EU förutsåg det, och pumpade in ett par hundra miljoner för att stödja jordbruksprojekt. Det har dock inte varit någon nämnvärd succé, konstaterar ISS, utan har varit alldeles för långsamt för att ge människorna inkomst i den takt de skulle behöva.
Det här har lett till en fertil grogrund för radikalisering i regionen, som redan sen tidigare haft säkerhetsproblem och där bland annat al-Qaida i islamska Maghreb rekryterar.
Dessutom fungerar migrationen lite som en flod. Stoppar du dess flöde på ett ställe så hittar den nya rutter – här genom Tchad och Sudan till exempel
ISS kritiserar EU:s reaktiva sätt att hantera migrationen. Resultat syns snabbt, men det skapar långsiktigt nya problem som kan leda till ett ökat tryck.
I kontexten är det också viktigt att komma ihåg fakta. Över hälften av migrationen från afrikanska länder sker till andra afrikanska länder. Av migranterna till Europa är bara drygt 10 procent från Afrika söder om Sahara, enligt förra årets siffror från Internationella organisationen för migration, IOM. Migrationen går också i stor grad till arabländerna och Asien.
EU binder i allt högre grad utvecklingsbistånd till samarbete för att stävja migrationen. Men afrikanska länder skulle vilja se en satsning på utvecklingen av lagliga rutter för migranter.
Ett kortsiktigt fokus på att stoppa migrationen leder i värsta fall i det långa loppet till en hämmad utveckling – och fler som vill migrera.
Kenya har redan i många år velat stänga både flyktinglägret Kakuma och det internationellt kanske mer kända Dadaab, som ligger nära gränsen till Somalia. Kakuma har haft problem på grund av konflikter mellan lokalbefolkningen och flyktingarna, medan Kenya varit oroat över att den somaliska terrorgruppen al-Shabaab använt Dadaab som tillflyktsort och rekryteringsbas. Sammanlagt bor kring 400 000 människor i lägren.
I våras gav Kenya ett ultimatum åt FN:s flyktingorgan UNHCR, och nu finns en plan för att stänga lägren den sista juni år 2022. En del av invånarna ska få åka till tredje länder, en del få uppehållstillstånd i Kenya, och de som kan ska åka tillbaka till sina hemländer, som främst är Somalia, Sydsudan, Sudan, Etiopien och Demokratiska republiken Kongo.
Generellt saknas den stora bilden i migrationsdebatten. Största delen av människorna här vill inte bort. De vill bo kvar och se sitt land nå framgång. De vill hitta jobb, ett sätt att försörja sig och ta hand om sin familj.
Dessutom: de som migrerar är de som har ekonomisk möjlighet till det. En enorm majoritet av människorna kan bara drömma om de summor som krävs för att ta sig till Europa med smugglarna.
Å andra sidan ter sig hela debatten om migranterna som ett hot i en finländsk kontext lätt absurd i en situation där alla vet att vi behöver inflyttad arbetskraft för att kunna upprätthålla välfärdsstaten.
Med lagliga rutter kunde uppfattningen om hotet eventuellt bli en verklig möjlighet.
"De rör sig. Hitåt . En svart, farlig, odefinierbar, destabiliserande massa."