Scholz, Laschet eller – Macron efter Merkel?

Emmanuel Macron ser sin chans att bli Europas främsta ledare. Det kräver i vilket fall som helst ett gott förhållande till Tysklands nästa förbundskansler – och att han själv får nytt förtroende i presidentvalet i vår.

Europa har nu två gånger inom en kort tid påmints om att positionen som allierad med USA inte är densamma som förr, även om det inte längre är Trump som styr, ställer och skäller. Först kom USA:s hastiga tillbakadragande från Afghanistan där EU:s handfallenhet tydligt kom fram. För en vecka sedan visade USA med det plötsliga bildandet av ett nytt militärt samarbete med Australien och Storbritannien i Indiska oceanen och Stillahavsområdet något som egentligen redan tidigare stått klart – Europa är inte längre lika högprioriterat som tidigare hos amerikanerna.

Det som skedde nu var framför allt en chock för Frankrike som har intressen i området och som samtidigt snuvades på en ubåtsaffär på tiotals miljarder euro. Men det var även en ny påminnelse för hela EU om var USA:s fokus nu ligger – på Kina och Asien.

Frankrike har stolta traditioner och lever kanske precis som en annan nation i samma klass, Storbritannien, i en falsk föreställning att man fortfarande är en världsmakt. I vilket fall som helst är Frankrike en betydande europeisk makt och driver sedan länge också en politik där den europeiska flaggan hålls högt.

Frankrike talar för ett starkt EU, man vill ha en union som står på egna ben och globalt är en maktfaktor med kraftig (fransk) röst. President Emmanuel Macron har upprepade gånger markerat de här målen som en röd tråd i sin utrikespolitik. Den betonas nu ännu mer då USA:s nya orientering blir allt tydligare.

Europa står just nu vid ett vägskäl där det gäller att både välja väg och se till att man är väl rustad för att klara sig själv på den vägen. Det är samtidigt öppet vem som ska leda in och föra EU vidare på vägen.

Två val har stor betydelse för vägledarskapet inom unionen. Redan i dag, söndag, går tyskarna till val för att välja ny förbundsdag och i och med det även förbundskansler. Angela Merkel stiger åt sidan efter 16 år som tysk ledare och många år även som inofficiell europeisk ledare. Hon efterträds sannolikt av socialdemokraten Olaf Scholz eller sin kristdemokratiske partikamrat Armin Laschet.

Det andra viktiga valet hålls i april då fransmännen väljer president.

Den nuvarande presidenten Emmanuel Macron är beredd att jobba hårt för att framstå som Europas ledare numéro un. Han vill ta upp Merkels mantel innan hennes efterträdare är ordentligt installerad och redo. Det är också lämpligt med en profilhöjning inför presidentvalet i vår. Samtidigt behöver Macron och Frankrike

både Tysklands och övriga EU:s stöd just nu i svallet av den australisk-amerikansk-brittiska ubåtskuppen.

President Macron kämpar för att bli omvald i vår. Det innebär att mycket han nu gör på den internationella och europeiska arenan även är ämnat för den inhemska publiken. Det kan innebära att aktiviteten från hans sida kommer att vara påtaglig de närmaste månaderna. Att Frankrike blir EU-ordförande från årsskiftet skruvar ytterligare upp Macrons politiska varvtal.

Vem som vinner tyska valet spelar inte någon avgörande roll för Macron, oberoende av vem det blir så är han den mer erfarna som statschef och kommer att stå för ett visst seniorskap i relationen med Tysklands följande förbundskansler. Men samtidigt är Tyskland den klart största ekonomiska makten, det väger också tungt.

Om det blir presidentskifte i Frankrike och den största utmanaren Marine Le Pen skulle vinna är hon knappast ett alternativ som kommande första chef bland EU-länderna.

Den bästa lösningen är om Tyskland och Frankrike tillsammans driver och leder EU vidare. Det skapar en god balans mellan Frankrikes mer federalistiska och ekonomiskt lösare linje och Tysklands större försiktighet på de flesta plan. Det är viktigt för EU att de två tänker europeiskt och vill föra hela EU framåt.

Ett fungerande samarbete mellan de två stora medlemsstaterna är också en förutsättning för att EU över huvud taget ska vara en fungerande union, kunna utvecklas och stå mer på egna ben än i huvudsak luta sig mot det transatlantiska stödbenet i utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiskt hänseende.