Han räddade världen frånett kärnvapenkrig
Han var sovjetofficer, hans enda uppgift var att lyda order. Men Stanislav Petrov behöll sin förmåga att tvivla. I den mest avgörande av stunder, under fruktansvärd press, vågade han ställa sig frågan: Kan det här stämma?
Femton minuter över midnatt den 26 september 1983 börjar sirenerna tjuta på militärbasen Serpuchov-15 utanför Moskva. Det datoriserade varningssystemet meddelar att USA har skjutit upp en kärnmissil mot Sovjetunionen.
Sannolikhetsgrad: Den högsta möjliga. Om en halvtimme landar missilen och utplånar samhället.
– Sirenerna tjöt i högan sky. Panelen framför mig fylldes med enorma röda bokstäver: START. Jag visste att jag inte hade lång tid på mig att fatta ett beslut, säger skiftchefen, överstelöjtnant Stanislav Petrov i en intervju för ryska BBC år 2013.
Närmare bestämt har han femton minuter.
Nervositeten sprider sig. Folk stiger upp. Då ryter Stanislav Petrov till: alla ska återvända till sina platser.
– Jag höjde rösten, beordrade alla att sitta ner. Vi måste kontrollera att detta verkligen stämde.
Tre veckor tidigare har Sovjetunionen av misstag skjutit ner ett sydkoreanskt passagerarplan utanför Sachalin. Kalla kriget står på sin höjdpunkt, relationerna mellan Moskva och västvärlden är iskalla. Sovjetunionen leds av den dödssjuke och paranoide före detta KGBchefen Jurij Andropov. Hans relationer till USA:s president Ronald Reagan är usla.
Vid kontrollbordet sitter Stanislav Petrov och har en kvart på sig att fatta ett beslut. Ska han meddela befälet?
Det borde vara självklart. Datorns besked lämnar inga rum för tvivel: USA har sänt i väg en kärnmissil mot Sovjetunionen. Petrov är bara en länk i kedjan. I det kommunistiska systemet blir man aldrig belönad för att tänka själv.
– Det fanns inga instruktioner för hur många minuter jag själv hade rätt att tänka. Men jag visste att ju längre jag funderar själv, ju mer stjäl jag dyrbar tid av den högsta militärledningen för att fatta beslut om vad som bör göras.
Samtidigt visste Petrov också något annat:
– Ingen korrigerar mig om jag begår ett misstag. Det är ju jag som är källan. Rapporterar jag om det skedda går informationen omedelbart vidare, uppåt i kommandokedjan, och ingen kommer att ställa sig frågan om det kan stämma, säger han i intervjun med ryska BBC.
Petrov hade sina skäl att misstänka att datorn hade gjort ett misstag. Han var nämligen inte bara överstelöjtnant, utan dessutom matematiker och analytiker. Petrov hade varit med om att utveckla datorprogrammet som skulle varna för missilanfall, och han kände intuitivt att nu var det något som inte stämde.
"Gjorde bara mitt jobb"
Vem var Stanislav Petrov? Den saken är inte helt lätt att reda ut. Petrov sökte aldrig berömmelse och vidhöll intill sin död att han bara hade gjort sitt jobb. Han fanns inte på några sociala medier och berättade aldrig särskilt mycket om sitt liv.
Det är svårt att tänka sig ett vanligare ryskt namn än Stanislav Petrov. Det finns heller ingenting anmärkningsvärt med Petrovs bakgrund. Född den 7 september 1939 i Vladivostok växer han upp i efterkrigstidens knapphet. Hans far var stridspilot. Även farfar och farfarsfar hade varit yrkesmilitärer. Petrov säger i en intervju i gazeta.ru att det var självklart för honom att fortsätta samma familjetradition.
Den unge Petrovs passion är dock naturvetenskaper. Han vill göra karriär inom armén, men han vill också studera matematik. Därför söker han in till Högre militära flygingenjörskolan i Kiev.
– Jag ville absolut studera på matematiska fakulteten, med algoritmik som huvudämne. År 1967 skrev jag inträdesexamen i Charkiv och sedan flög jag till Kiev för att skriva in mig vid universitetet, berättar Petrov i intervju med gazeta.ru år 2013.
Stanislav Petrov var beredd på att det inte skulle bli lätt att komma in på den inriktning som han var mest intresserad av.
– I flygplanet mellan Charkiv och Kiev planerade jag hur jag skulle övertala examenskommissionen att låta mig studera algoritmik. Men då jag kom fram visade det sig att jag redan var inskriven på den fakultet jag ville.
Sexton år senare ska den här bakgrunden visa sig vara avgörande: Att överstelöjtnant Petrov har deltagit i det vetenskapliga arbetet för att utveckla det datoriserade varningssystemet och vet hur det fungerar. Det får honom att ställa sig undrande till vissa saker.
Kunde datorn ha fel?
För att datorn skulle visa högsta möjliga sannolikhet borde alla förhållanden var idealiska, på alla parametrar. Petrov visste att det var omöjligt under rådande förhållanden.
– Enligt datorns besked var sannolikhetsgraden för att missilen hade skjutits i väg den högsta möjliga. Men jag visste att det var precis före gryningen på den amerikanska basen. Det var fortfarande mörkt, sikten kunde helt enkelt inte vara perfekt. Därför borde sannolikhetsgraden vara lägre, säger Petrov till Tass.
Ytterligare hade han fått lära sig under sin utbildning att om USA sätter i gång ett missilanfall sänder de aldrig bara en missil. Missilerna kommer att vara många och sändas i väg från olika baser.
– Så jag fattade ett beslut: Jag tänker inte lita på datorn. Jag lyfte på luren och sände in en rapport om att datorn hade gett falskt alarm.
Då började sirenerna tjuta på nytt. USA hade skickat i väg en andra missil mot Sovjetunionen.
– Sedan kom den tredje. Då hade det gått en minut sedan den första missilen hade sänts upp. Därefter den fjärde. Och den femte. Datorn meddelade att det inte längre handlade om att enskilda missiler hade skickats i väg, utan om ett missilanfall.
Stanislav Petrov tvekar. Men han står fast vid sin slutsats: Datorn hade tagit fel.
– Tjugotre minuter efter den första missilen hade skjutits upp visste jag att det inte skulle bli något missilanfall. Klart att jag tvivlade. Det var en 50/50 procents chans att jag hade rätt, säger Stanislav Petrov i intervjun med ryska BBC.
Om vilken annan person som helst hade lett nattskiftet på Serpuchov-15 den 26 september 1983 hade resultatet blivit något annat. Det är Petrov övertygad om, trots att alla i hans ansvarsposition var specialutbildade för ändamålet. Skillnaden låg i bakgrunden, sättet att resonera.
– De övriga jourcheferna hade bara militär utbildning. De kunde ge och lyda order. Men jag är ingenjör och analytiker. Det var tur för dem att jag råkade vara på jobbet. Jag tilllät mig att tvivla på datorn, därför att jag själv hade skapat programmet. Om man vet hur något fungerar vågar man fatta sådana beslut, säger Stanislav Petrov till gazeta.ru.
”Jag är människa, inte en dator”
Enligt honom kan en dator aldrig vara intelligentare än människan.
– Jag hade studerat alla datorprogram, jag kunde dem bättre än datorn. En dator löser allt matematiskt. Men människan har, i djupet av sin själ, en känsla för det oförutsägbara. Det var det jag kände. Det var därför jag tillät mig själv att inte lita på systemet, för jag är en människa och ingen dator.
Till gazeta.ru avslöjar Petrov att den berömda ”röda knappen” i själva verket inte fungerade.
– Den fanns där under sitt hölje, men ledningarna under bordet var avskurna. Det gick inte att trycka på röda knappen, man måste ringa och avlägga rapport.
Solkatter tolkades som missilanfall
Det visade sig att Petrov hade rätt. Solljuset hade riktats på ett ovanligt sätt, som hade fått datorn att tolka solkatterna som ett missilanfall.
När det stod klart att Stanislav Petrov hade räddat världen undan ett kärnvapenkrig – det vill säga i praktiken från att gå under – fick han inga utmärkelser. Han fick inte ens ett tack, däremot en reprimand. Enligt den sovjetiska logiken gick det inte att belöna någon för självständiga beslut. Petrov hade visserligen fattat det enda rätta beslutet och räddat världen från att gå under – men han hade samtidigt gått emot instruktionerna.
– Kontrollkommissionen kritiserade mig för att jag inte hade fyllt i loggboken medan det hela pågick. Hur skulle jag kunna fylla i något medan jag hade mikrofonen i ena handen och telefonluren i andra? Jag fick en massa problem. Min chef skällde ut mig. Det var ingen trevlig situation.
Processen som följde Petrovs hjältedåd är specifikt sovjetisk. Man gjorde allt för att hitta fel i hans agerande, för att på det sättet visa att man hade honom under kontroll.
– Vill man hitta fel går de alltid att finna. Tio år senare, år 1993, skrev samma chef som skällde ut mig en artikel i Pravda där han bad mig om ursäkt och ingående beskrev vad jag egentligen hade gjort.
Det var första gången omvärlden fick veta vad Stanislav Petrov hade åstadkommit. Fram till dess var hans hjältedåd en statshemlighet. Inte ens hans hustru och barn hade en aning om vad som hade hänt.
– Det var förbjudet för oss att berätta hemma om vårt yrke. Familjen visste bara att mitt jobb hade med rymden att göra. Ni skulle ha sett hur min fru spärrade upp ögonen när allt det här kom fram och journalister började besöka oss.
Ett år efter den dramatiska natten på Serpuchov-15 lämnade Stanislav Petrov sitt arbete frivilligt. Han säger att det inte hade att göra med det skedda. Han var trött på sin arbetsplats.
– Jag var chefsanalytiker och kunde bli inkallad vilken tid på dygnet som helst. Det var uttröttande. Man fick varken äta eller sova. Jag fick nog av armén. En otacksam arbetsgivare, säger Petrov till gazeta.ru.
Petrov fortsatte att arbeta som forskare. I mitten på 1990-talet blev hans hustru Raisa svårt sjuk i cancer, och han blev tvungen att lämna sin arbetsplats för att vårda henne hemma. När hon avled 1997 var han arbetslös och tvingades ta ett jobb som väktare. Hans hjältedåd från 1983 var redan känt, men ryska staten gav honom aldrig ett enda erkännande.
Sen uppmärksamhet
Ända till sin död bodde Stanislav Petrov kvar i sin enkla tvåa på 60 kvadratmeter i en så kallad chrusjtjovka, ett sovjetbyggt höghus med tunna väggar i Moskvaförorten Frjazino. Han levde på en pension som motsvarade ungefär 200 euro i månaden. När oberoende Novaja Gazetas reporter träffade Petrov år 2013 beskriver han en känslig, intelligent och bildad man med djup, vacker röst som kände sig oerhört ensam.
I slutet av livet hann Petrov få viss internationell berömmelse. Han fick World Citizen Award i San Francisco 2004. År 2006 bjöds han in till FN:s högkvarter i New York och fick ett särskilt hederspris i kristall – en hand som håller i jordklotet, med texten ”To the man who prevented a nuclear war”. År 2011 fick han tyska mediernas pris i Baden Baden. År 2013 fick han fredspriset Dresdenpriset.
År 2013 utkom filmen ”The Man
Who Saved the World” om Petrov. Den regisserades av danska Peter Anthony, med bland annat Kevin Costner i en av huvudrollerna.
Den 19 maj 2017 avled Stanislav Petrov i sitt hem i Frjazino. Inte ett enda ryskt medium rapporterade om hans död. Först i september samma år fick omvärlden veta om den, via Petrovs tyska vän Karl Schumacher som brukade ringa och gratulera honom varje år på hans födelsedag den 7 september.
Ett år senare utdelades ett pris vid namn Future of Life Award på 50 000 dollar i New York.
Ryska staten har fortfarande inte uppmärksammat Petrovs död på något sätt. Precis som man aldrig uppmärksammade honom medan han levde.
Själv var Petrov visserligen inte intresserad av berömmelse. Han vidhöll att han bara hade gjort sitt jobb. Med ett tillägg: – Jag gjorde mitt jobb som man ska.
Jag fick nog av armén. En otacksam arbetsgivare.