Klas Östergren roar sig med Gustav III:s sexproblem
Hovstallmästaren Adolf Fredrik Muncks handgripliga hjälp behövs för att få bitarna i Gustav III:s och hans makas sexuella förening att falla på plats. Det krävs olja, goda råd och resolut styrning. Munck är berättaren i Klas Östergrens nya roman, kortare och mera lekfull än fjolårets massiva kraftprov Renegater.
ROMAN
Klas Östergren
Två pistoler Polaris 2021
Efter fjolårets massiva kraftprov, romanen Renegater, har Klas Östergren velat satsa på en mer lättsam litterär utvinning av sitt intresse för historia. Så är han då igen aktuell, med den kortare och mer lekfulla volymen Två pistoler.
Det är inte första gången han i sina romaner söker sig bakåt, och nu backar han till och med ovanligt långt bort från samtiden. Berättelsens realtid löper längs året 1831, men en stor del av skeendet utspelar sig redan under Gustav III:s sena 1700-tal – och i de avsnitten har han säkert i viss mån kunnat utnyttja material från sitt gamla tv-manus Gustav III:s äktenskap (2001).
Han har berättat att det här är en bok han skrivit för ”sitt eget höga nöjes skull”, och det märks att han unnat sig att ha roligt under processen. I en del av Gustavs raljerande replikflöden tar han nästan ut svängarna lite väl generöst, men mestadels handlar det nog om en text man slukar och trivs med. Och den östergrenska tonen känns igen, trots de ovanligt frekventa lekarna med högstämda och arkaiserande språknyanser.
Berättarrollen handhas av Gustavs hovstallmästare och forne gunstling Adolf Fredrik Munck, som på sin ålderdom dragit sig tillbaka till den toscanska kusten. Där levererar han minnesbilder från sin storhetstid med trotjänaren Ytterberg som enda åhörare.
Han har levt i exil i 40 år, efter att på grund av elaka tungor vid hovet inte bara ha förlorat sin privilegierade position utan också tvingats fly. Och egentligen hade misstänksamheten mot hans person – en fattig finskättling – funnits redan långt innan han inlett sin klättring i hierarkin.
Behjälplig också vid sexakten
Östergren går ut hårt med ett av Munck återgivet, hypernaturalistiskt sceneri från Karlstad efter att svenska flottan 1789 sargats av rysk militärmakt och tyfusen därefter gjort sitt. Man kan under läsningen nästan känna stanken och höra klagoropen, som från ett oändligt hav av lidande och träck.
Men efter att ha gläntat på förlåten till helvetet söker han sig snabbt tillbaka till 1770-talet, då problemen är mer modesta och snarast relaterade till Gustav III:s sexuellt ofullbordade äktenskap med den danska prinsessan Sofia Magdalena.
När kungen till slut bestämmer sig för att en arvinge måste avlas blir det Munck som tvingas ta emot det vanskliga uppdraget att fungera som budbärare mellan honom och hans drottning. Han bidrar till att de två faktiskt börjar tillbringa nätterna tillsammans, men det visar sig att han i och med det ännu inte alls kan andas ut.
För då Gustav trots allt har svårt att komma till skott beordrar han Munck att personligen vara behjälplig också i det skede då akten ska inledas. ”Det är en order, käre vän”, säger han. ”En order.”
Så kan Östergren bjuda på en rad absurda och kryddade gestaltningar av hovstallmästarens handgripliga försök att få bitarna i kungaparets sexuella förening att falla på plats. Det krävs olja, goda råd och resolut styrning, och det är enbart och specifikt just ansträngningarna för att nå fram som är föremål för författarens intresse. Då målet väl är på väg att uppnås bryter han tvärt och övergår till nästa sekvens.
Nackdelar i förklädnad
Som en biprodukt av Muncks bistånd uppstår ett seglivat rykte om att det i själva verket är han som är far till den tronarvinge som småningom föds. Östergren tar som författare inte ställning till sanningshalten i det ryktet, men använder det gärna för att göra sin berättelse mer tolkningsbar.
Samtidigt åskådliggör han den oberäkneliga atmosfär som är rådande vid hovet. Inställsamhet varvad med lömskt förtal, osund uppkomlingsmentalitet och avund, och ständiga risker för att råka i onåd och bli förskjuten eller fängslad. ”Fördelar är”, konstaterar Munck aforistiskt välfunnet, ”i hovkretsar ofta bara nackdelar i förklädnad.”
När Östergren själv uttalat sig om livet vid 1700-talshovet har han – trots sin ovilja att tala om Svenska Akademien – medgett att hans erfarenheter av bråken och ”det paranoida obehaget” där inte varit oväsentliga för skildringen. Och en annan bakgrundsfond till Muncks berättelser blir koleran, som i början av 1830-talet svepte fram över Asien och Europa. Han skyddar sig genom att aldrig lämna bostaden, och då man som författaren själv under det senaste året suttit mer eller mindre isolerad på en gård i Skåne lär det inte ha varit svårt att föreställa sig den situationen.
Och det är just de avsnitt där Munck för ordet direkt och i realtid som för mig blir de mest berörande. Östergren lyckas inte bara blåsa liv i denne 1800-talsföredetting, med tendenser att förhärliga sina åstadkommanden på det glada 1700-talet, utan också lägga ett vackert och lite rörande skimmer kring hans gestalt.
”Ibland, när han kände sig mer ensam än hotad, tog han upp pistolerna ur lådan och lade dem i sängen och bäddade ner sig däremellan, med en pistol på vardera sidan om sig. Kolvarna krökte sig som fotleder så att han kunde ligga och hålla i dem, mjuka och lena som en kvinnas smalben.”