Jord och vind basala element i Fagerlunds melodiösa flöjtkonsert
Uruppförandet av Sebastian Fagerlunds flöjtkonsert Terral gick som smort. Sharon Bezaly är en suverän solist och dirigenten Ryan Bancroft tycks ha etablerat en närmast telepatisk kommunikation med musikerna i Tapiola Sinfonietta.
KONSERT
Tapiola Sinfonietta.
Dirigent: Ryan Bancroft. Solist: Sharon Bezaly, flöjt. Lutoslawski, Fagerlund, Schumann. Tapiolasalen 24.9.
Sebastian Fagerlunds konserter för soloinstrument och orkester har titlar som Darkness in Light, Transit, Mana och Nomade och tittar vi på orkesterverken finner vi exempelvis Stone Work, Water Atlas och Auroral. Titlarnas primära syfte är inte sällan att fungera som en idémässigt riktgivande gnista för tonsättaren, men de färgar naturligtvis även av sig på innehållet och kan, vid behov, tjäna som vägledning för lyssnaren.
Att Fagerlund valt att benämna sin i fredags uruppförda flöjtkonsert Terral är med andra ord ingen överraskning och intressant är att titeln för tanken till moder jord, medan Fagerlund även haft den sydspanska inlandsvinden i åtanke. Den för med sig jordbunden substans och samma kan sägas om den musikaliska processen, som efter den meditativt transparenta inledningen – med en suggestivt elegisk altflöjt i huvudrollen – samlar på sig materia och tilltar i intensitet.
Signifikant är även att den under merparten av Fagerlunds karriär relativt styvmoderligt behandlade melodiska parametern här förlänas ett större utrymme än någonsin tidigare. Den får växa till sig och frodas inom ramen för den mest ogenerat tonalt färgade kontext Fagerlund hittills skapat och verkar trivas ypperligt därmed.
Är det soloinstrumentet, eller måhända solisten som Fagerlund intimt samarbetat med, som inbjudit till detta? I viss mån säkerligen bägge. Suveräna samtidsmusikinterpreten Sharon Bezaly, som även uruppfört bland annat Kalevi Ahos konsert, har en förmåga att sätta sin personliga prägel på allt hon gör. Att flöjten stundtals tenderade drunkna i tonflödet var sannolikt en åtminstone delvis kalkylerad effekt och i övrigt svävade solostämman som en sällsam fågel över de orkestrala landskapen.
Den tresatsiga formen – en stämningsskapande, materialmässigt substantiell första sats, följd av en snabb mellansats som övergår attacca i en tematiskt sammanfattande final – fungerade som smort och det gjorde även samarbetet mellan Bezaly och Tapiola Sinfoniettas konstnärliga partner Ryan Bancroft, som tycks ha etablerat en i det närmaste telepatisk kommunikation med sina musiker.
Fräscht och levande
Så även i konsertens konstruktivt kontrasterande slutnummer, Schumanns d-mollsymfoni, som komponerades strax efter ettan 1841 men efter en revidering tio år senare fick ordningsnumret fyra. Det var den senare versionen som sedermera etablerade sig på repertoaren, men den mer luftigt instrumenterade första versionen har också sina förespråkare.
Däribland Brahms, som mot Clara Schumanns vilja lät publicera den, och han hade onekligen en poäng. Även om ändringarna inte är omfattande och i första hand rör orkestreringen har originalet en fräschör som den mer kalkylerade reviderade upplagan saknar och när tolkningen därtill är så klangligt och uttrycksmässigt fräsch som denna gång känns negligeringen rätt obegriplig.
Bancroft eldade på rejält med genomgående snabba tempon samt friska fraseringsmässiga och dynamiska grepp och orkestern responderade inspirerat och alert. När det gäller den här ensemblen finns det dessutom ingen risk att stråkarna skall komma åt att dominera i onödan och balansen instrumentgrupperna emellan var i det närmaste perfekt.
Fagerlund fungerar som Sinfoniettans residenstonsättare för säsongen och vi får höra fem av hans verk, varav tre är uruppföranden. Till uppdraget hör även att ha ett finger med i programplaneringen och det av Fagerlund kläckta öppningsnumret, Witold Lutoslawskis festliga Jeux vénitiens från 1961 satt mitt i prick. Bancroft höll alla trådar säkert i sin hand och musikerna roade sig furstligt med att ta ut svängarna inom ramen för de improvisatoriska friheter Lutoslawski gett dem.